Bergström: Ville ni ha spänning? Då får ni den på fredag, mot Norge

Kristoffer Bergström

helskärm

ÅBO. Så här får man fart på ett EM:

Sverige vägrar förlora och får därför möta det enda laget som slagit oss i år.

Sverige bjuder på trygg familje- underhållning och belönas därför med en skräckfilm.

Det blev ny stiltje.

Precis som mot Ryssland och Italien kopplade svenskorna i andra halvlek in den där bevakande lunken – och så kunde det plötsligt inte bli mål längre. Sverige hade kvitterat och ville inte förlora gruppsegern, England hade tappat sin ledning och ville inte förlora slutspelsplatsen. Eller hedern. Därför var andra halvlek långsam, logisk och lämpad för framåtblickar mot fredagens kvartsfinaler.

Jag kollade bakåt.

Symboliken är tramsigt tydlig: Hur jag köpte glass dagen före EM-genrepet och för första gången såg de nya enkronorna. Ni vet, årets mynt med kronsidan bortplockad och ersatt av ränder och en text om Finland. ”Den underbara sagan om ett land på andra sidan hafvet” står det.

Det var katastrof

Sedan åkte jag till Enköping och såg ett genomskådat Sverige smutsa ner sin svit. De hade slagit USA, Tyskland och Brasilien, men strax före resan över havet skapade de ingenting mot ett Norge som kommit på något genialt: om svenskorna föredrar när vi står glest så ställer vi oss tätt.

Norskorna limmade ihop mittfält och försvar så de svenska yttrarna fick ingen tid medan innermittfältarna hamnade jämsides. Kvar fanns Landström och Schelin som inte samarbetade och en backlinje som turades om med att ge bort bollen till Isabell Herlovsen. Det var katastrof.

I Åbo har Sverige rest sig från 0–1-bedrövelsen. Nu har tre betongsäkra gruppspelsmatcher gått och måste jag klaga på något så är det att EM-äventyret har varit lite... oäventyrligt. Som svensk supporter älskar jag det trygga, som dum åskådare önskar jag mig mer spänning.

Den kommer på fredag.

Norge var bara trea i gruppen, men kan mycket väl vara det tredje bästa laget i EM. De kommer klona sin egen taktik från genrepet, därför är det Sverige som bestämmer vilken matchbild det blir.

Många frågetecken kvar

Vi kan utgå från att felpassningarna och fumlet från förlusten är borta, ändå återstår några vägskäl vi måste ta rätt i:

Ska Jessica Landström få sin första match från start? Och knuffar hon då ner Victoria Sandell Svensson på mitten, eller petar hon Kosovare Asllani ute på högerkanten? Ska Nilla Fischer spela trots smärtan? Ska vi hålla innermittfältsparet tajt för att låsa Stensland och Storlökken eller flytta upp en av dem för att hitta instick genom den kompakta norska muren? Och ska vi blåsa på framåt för att punktera deras tråkspel eller är det att mata specialkontraren

Herlovsen ännu mer?

Alla Thomas Dennerbys val kommer med för- och nackdelar. I våras vann Sverige med 5-1, i somras blev det 0-1 trots att trupperna var snarlika. I nuläget kan vi bara fastslå att det blir en fredagkvällsrysare, men att matchbilden är rena slantsinglingen.

Blir det gubben eller den randiga sidan?