Fight 'til the end
Publicerad 2014-07-12
Historien om Nigel de Jong
Han har tron på sig själv, hopp för sitt Holland – och en vrålande, vanvettig vilja att orka lite till.
Sportbladets Nemrud Kurt berättar historien om Nigel de Jong, om den krigiske fältherren runt mittcirkeln, om vikten av att kämpa in i det sista.
Jag vet inte vem som berättade det för Michael Jackson, men orden är onekligen insvepta i sanningens mantel. En man ska ha sin tro, fortsätta framåt när han inte ens kan stå på benen – och kämpa in i det sista trots att han bara är mänsklig. Tro, hopp – och vilja.
Vilja att tysta tvivlare och krossa kritikkäftar, vilja att orka fram på en slingrande stig när allt runtomkring fallit i motgångsmörker.
Fyra år har flutit förbi sedan Nigel de Jong hoppade högt och satte dobbarna i Xabi Alonsos bröstkorg och sitt eget rykte i brand.
Han kunde inte bry sig mindre.
De Jong fortsätter framåt med sin monstruösa, mänskliga mentalitet.
Stadsdelen Amsterdam-West har stämplats som betongen där invandrarna klämmer in sina rötter bredvid pistolerna och fotbollarna.
Här växte Nigel de Jong upp som den äldste av fem syskon. Den 30 november 1984 kunde pappa Jerry hålla sonen i händerna och så småningom lära honom om det gröna fältet med offsideregler och offensivkrafter.
Jerry, med tre holländska landskamper i bagaget, spelade i PSV Eindhoven, men hur stark han än var kunde han inte ta något ansvar som familjefar.
Det blev upp till Nigel att uppfostra och utveckla, att hålla ställningarna hemma medan pappan fokuserade på annat.
– Jag var tvungen att växa upp snabbt och min barndom var inte lätt. Det fanns varken tid över för att larva sig eller pengar över för att roa sig. Vi var tvungna att kämpa för allt vi hade, och det var inte mycket.
Samtidigt som pappa Jerry gick och gick utan att komma till hemdörren plågades Nigels mamma av problem med levern. Ständiga besök på sjukhuset gjorde att äldste sonen stod inför ett vägskäl.
– När du växer upp i en sådan miljö och har ett sådant liv finns två vägar att gå, där den ena är raka vägen till gatan. Jag vill inte överdramatisera, men många andra ungar från mitt kvarter hamnade snett. Jag har vänner som levt på gatorna och dött där.
Nog kan ansvaret i så tidig ålder lika gärna knäcka som utveckla dig, men väljer du rätt väg kommer viljan växa fram.
Nigel de Jong klättrade raskt från Ajaxs ungdomslag hela vägen till seniorerna och debuterade i oktober 2002 - som anfallare. Det tog inte ens ett år innan han lobbade in en Champions League-kvittering borta mot Arsenal, och det dröjde lite mer än en säsong innan han var med och spelade hem ligatiteln som självskriven i startelvan. Position? De Jong pendlade mellan anfallare, offensiv mittfältare och slutligen högerytter innan Hamburg lockade över honom för dryga miljonen euro.
Där basade holländaren Huub Stevens utan att någonsin tveka på hur han skulle få ut maximalt av sin nya, fräscha, offensiva pjäs:
– Nigel, lyssna nu. Det här må komma som en chock för dig, men jag kommer att skola om dig till defensiv mittfältare. Lita på mig.
De Jong fattade ingenting. Städgumma? Grovjobbare? Visst, han visste allt om hur man avvärjde attacker med en krigisk inställning - men någon defensiv spelare var han inte. Eller?
– Det var en rejäl överraskning med tanke på att jag alltid spelat i en mer glamorös position, men jag tänkte så här: Zinedine Zidane kunde aldrig ha glänst utan Claude Makelele, Andy Cole och Dwight Yorke hade aldrig gjort så många mål utan Roy Keane. Ett lag fungerar inte utan den här typen av spelare. Från och med den dagen blev min uppgift att försvara.
De Jongs övergång från anfall till försvar blev en fullständig fullträff för hela Hamburg. Han klippte motståndarsträngar runt mittcirkeln, städade rent på innermittfältet och fick smeknamnet ”Trädgårdsmästaren”.
Fysiken och inställningen gick hand i hand, och snart drog Nigel på sig en orange landslagströja på kontinuerlig basis. Efter tre säsonger i Hamburg lämnade han för Manchester City.
Därifrån blev striderna ännu större, men den här gången var det De Jong själv som startade dem.
Först splittrade han högervaden på amerikanen Stuart Holden, sedan åkte han till Sydafrika och finalsparkade sönder Xabi Alonso medan hela världen tittade på. De Jong undkom utvisning, men stämplades som en vanvettig värsting.
– Det är en av de värsta tacklingarna jag fått, sa offret Alonso.
– Jag borde ha visat ut honom, medgav domare Howard Webb.
Till och med förbundskapten Bert van Marwjik skakade på huvudet.
Han hade ryckt upp holländsk fotboll med rötterna, gett plats för brutaliteten på bekostnad av estetiken - men den där sparken var för mycket till och med för honom.
– Jag gillar inte hur Nigel jämt går över gränsen.
Några månader senare bröt Newcastles Hatem Ben Arfa högerbenet. Gärningsmannen spelade i Manchester City, men inte längre i Hollands landslag. Van Marwjik hade vidtagit åtgärder.
– Jag har just informerat laget om att Nigel lämnas utanför landslagstruppen tills vidare.
De Jong själv? Äh, han hade ju bara kämpat och krigat. Och den där striden med spanjoren hade utkämpats för att vinna VM-guld.
– Jag ångrar ingenting. Kanske är jag lite gammaldags av mig, men tittar du på fotboll förr så var det värre tacklingar och mindre avblåsningar. Det är så det ska vara, det är en del av spelet. Låt fotboll vara och förbli fotboll.
Det finns förstås två sidor av myntet. Vid sidan av planen är Nigel de Jong en affärsman som säljer klassiska bilar i både Tyskland och Abu Dhabi. Han har kallats ärlig och rakryggad av Citys gamle tränare Roberto Mancini, och några gula eller röda kort har han inte synat på hela den här turneringen.
Och det är klart – en match om tredje pris återstår. Hollands förbundskapten heter Louis van Gaal och fick inför slutspelet en fråga om vad han tyckte om stentuff spelstil.
– Den fysiska kampen är en del av sporten. Det är tydligt att ni reportrar har en annan åsikt, vilket är synd.
Fri tolkning? Så talar en man som försvarar sina egna, så talar en tränare som vill att De Jong ska fungera som hans förlängda försvarsarm på planen. Van Gaal har målat upp den här matchen som någonting onödigt, bedyrat att en bronsfinal inte förtjänar att kallas final.
Nigel de Jong rycker på axlarna.
För honom handlar det om att ta fram egenskaperna som odlades under barndomen och spirade när han blev vuxen för tidigt.
Holland föll i semifinalen, men en fältherre på mitten ska ta ansvaret för att få dem på fötter igen. Nigel de Jong har sin tro, sitt hopp och sin vilja.
Han ska fortsätta framåt när benen vill ge vika och kämpa in i det sista trots att – eller kanske just för att – han är mänsklig.
Källor: The Guardian, BBC, The Telegraph, By far the greatest team, Sportal, Continental Cars