Här spricker myten om att fotboll och politik inte hör ihop

Simon Bank rapporterar om arvet efter Mussolini

Laaaaaaazio meeeeeeeeeeeerda. Laaaaaaaaaaaaaaaazio meeeeerda. Lazio MER-DA. Lazio MER-DA?...

Från bortaklacken kommer svaret direkt. Hundratals högerarmar höjs i saluto romano: Il Duce! Il Duce!

På en vägg i början av Via de Larderel finns ett spretigt klotter, stora röda bokstäver:

”Grazie Ragazzi 29-05-04. Stiamo arrivando, Silvio”. ”Tack grabbar. Vi är här nu, Silvio”.

Jag tog tåget från Florens till Livorno, och behövde inte gå många meter för att förstå att det är mer än en timmes resa som skiljer städerna åt.

Livorno är Italiens tredje största hamnstad. Det här är ett annat Toscana.

Ska jag jämföra Livorno med något är det med Marseille. Inte bara för lyftkranarna, båtarna och de afrikanska gatuförsäljarna. Livorno är en ung stad, 400 år gammal, och precis som Marseille har den vant sig vid att ta emot människor på flykt.

Och precis som i Marseille har invånarna sökt sig åt vänster.

Inför valet i våras slog Silvio Berlusconi fast att ”alla som röstar vänster är coglioni, kukhuvuden”.

I så fall är Livorno smockfullt med coglioni.

Klottret på Via de Larderel är signerat med hammaren och skäran. Datumet, den 29 maj 2004, står för dagen då stadens lag tog steget upp i Serie A igen, efter 55 års väntan.

Och stan behöver sitt lag. På 90-talet gick det illa för industrin här, arbetslösheten nådde rekordnivåer. 1999 gick sex olika supportergrupper ihop och bildade Brigate Autonome Livornesi (BAL). Under deras första match vecklade de ut en banderoll som föreställde en kvinnlig medlem i det högerextrema Alleanza Nazionale. På bilden hade hon en italiensk flagga uppstoppad på vad som måste vara ett väldigt obekvämt sätt, strax nedanför ryggen.

Sedan dess har ingen behövt undra var Livornos fans står politiskt.

Kamouflagekläder

Jag visste allt det här, ändå blir jag överraskad när jag kommer ut till Armando Picchi-stadion.

Inte av det politiska klottret på stadions nedslitna väggar, eller av de unga kamouflageklädda männen. Inte av de kubanska och sovjetiska flaggorna som säljs utanför, eller av bilderna av Ché Guevara. Jag visste om det också.

Men omfattningen. Herregud.

Under tiden som jag behöver för att äta en salsiccia och dricka en ljummen öl räknar jag till 116 kommunistiska symboler. Det är en estetisk flört med diktaturer som skulle vara omöjlig på andra håll, men i Italien är ytterligheter (fascism-kommunism) accepterade referenspunkter även i en ganska vardaglig politisk debatt.

Mad Max inspirerade

Här ser det ut som en Brezjnev-regisserad Mad Max-film. Tusentals män i kamouflagedräkt, med Livorno-halsdukar med antifascistiska budskap.

Plötsligt brakar helvetet löst. Tre orangea kommunalbussar sladdar in bakom ett kravalluppbåd, italienska flaggor vevas genom fönstren. Lazios Irrudicibili har kommit. Livornos ultras har mött sin motpol.

Ni känner till bilden av Lazio, ni vet att många klubbar har fascister och nazister på sina läktare – men att de ingenstans syns mer än i Stadio Olimpicos Curva Nord. Som med alla stämplar så finns det både sanning och slöhet i bilden av laziali som högerextrema, men det hindrar inte att det första som syns av de 300 irriducibili i Livorno är när de gemensamt gör saluto romano, den i lag förbjudna fascisthälsningen.

Precis före avspark stiger ljudet av fyra taktfasta trummor från hemmacurvan. Tam-tam-ta-tam. Kubanska flaggor, sovjetiska flaggor, palestinska, katalanska flaggor, till och med den baskiska ikurriñan. Och så sången, bland det mest suggestiva jag någonsin hört på en fotbollsstadion:

– Laaaaaazio meeeeeerda. Laaaaaazio meeerda. Lazio MER-DA. Lazio MER-DA.

Lazio är skit.

Från bortaklacken kommer svaret direkt.

– Il Duce! Il Duce!

Benito Mussolinis titel, och så hundratals högerarmar i saluto romano.

Om vi ser förbi det meningslösa våldet och koketterandet med extrema symboler så kan vi nöja oss med att slå fast att Livorno–Lazio är Italiens i särklass mest politiskt laddade match.

Den som försöker hålla isär politiken och fotbollen underskattar båda delarna. Berlusconi kom till makten med hjälp av den PR han fick som ägare av en fotbollsklubb, hans regeringsparti tog sitt namn efter en fotbollsramsa (Forza Italia). Och fascismen har alltid varit intimt förknippad med folksporten.

Jag ska inte påstå att italiensk fotboll inte hade funnits utan fascisterna.

Men den hade definitivt sett annorlunda ut.

Fotbollen kom till Italien från England, den kom norrifrån med industrialismen och växte sig stark i nordliga industristäder som Genoa, Milano, Turin. En bit in på 20-talet var sporten ett enda stort kaos, tills Benito Mussolini såg möjligheten att skapa en folklig teater.

Mussolinis arv

Mussolini bildade förbundet, ordnade ett nationellt seriesystem och grundade Serie A.

Tanken var att bygga en nationell gemenskap.

En gissning: Mussolini hade inte trivts med gemenskapen på Armando Picchi.

Livorno–Lazio är fotbollen som politisk kontrast, hela vägen från läktarna och in på planen. Lazio har bara vunnit en av sina tolv senaste matcher här up

pe, stämningen är extremt hotfull. Delio Rossi har byggt ett fint lag, Lazio mosade Roma i derbyt senast och har spelat strålande fotboll i höst. Pandev och Rocchi är ett perfekt anfallspar, Mutarelli springer som en dopad Håkan Mild och gnällpellen Massimo Oddo börjar förtjäna sin kaptensbindel.

Men här och nu känns det bara som att allt när som helst kan spåra ur. ”När som helst” inträffar efter exakt 25 minuter.

Goran Pandev tar emot ett inlägg med två snabba tillslag och skickar in bollen ribba-in. 1–0 till Lazio, Pandev firar med att rusa ut mot Livorno-klacken med handen kupad bakom örat.

Då smäller det.

Christiano Lucarelli ser provokationen, rusar 30 meter rakt åt mitt håll – och sätter in en vidrigt ful axel rakt i ansiktet på Pandev. Han kommer oförklarligt undan med gult kort, men situationen visar varför det är omöjligt att prata om Livorno utan att prata om Lucarelli.

Lucarelli är född här. Hans pappa jobbade i hamnen, han hade gjort det själv också om inte fotbollen kommit i vägen.

Lille Christiano var helt enkelt för bra.

Han vräkte in mål i Perugias primavera-lag, blev proffs och flyttade runt. Från Serie B till Atalanta, Lecce, Valencia och till slut Torino. Det gick rätt bra, han var en fotbollsarbetare som vem som helst. Tills han hittade hem.

I slutet av maj 2002 åkte Lucarelli till Venezia och stod på läktaren när Livorno säkrade avancemanget till Serie B.

När slutsignalen gick gjorde han som alla andra fans, rusade in på planen och firade som en jävla galning.

Halverade lönen

Lucarelli hade sett sina rötter, nu ville han hem. Det tog ett år av övertalningsförsök och påtryckningar från BAL, sedan var affären i hamn. Lucarelli gick frivilligt ner i Serie B, trots att han halverade sin lön.

– En del spelare köper en Ferrari eller en båt. Jag köpte en Livorno-tröja, förklarade han.

Ett år senare, den 29 maj 2004, hade han skjutit upp klubben i Serie A: Stiamo arrivando, Silvio.

Lucarelli umgås med Ché Guevaras dotter, går på träffar med hamnarbetarna och bär tröja nummer 99 som en hyllning till BAL:s bildningsår.

När han presenteras på Armando Picchi så håller speakern ett kortare tal innan hela stadion fyller i på slutet.

Numero novantanove, il capitano, Christiano…

– LUCARELLLLLLI!

När Lucarelli sedan sätter axeln i ansiktet på Pandev så beror det på att han är mer supporter än spelare.

Det är det som gör att man förstår varför fansen älskar honom. Det är samtidigt det som gör att man förstår varför han haft svårt att få spela i landslaget (det lär också bero på att han firade ett mål i U21-landslaget med att visa en T-shirt med Ché-tryck).

När Lazio och Livorno möttes för ganska exakt ett år sedan hade romarna en likadan spelare. Paolo Di Canio var också en supporter, en av folket. Bara ett annat folk.

Ensam på topp

Inför matchen gjorde italiensk tv en intervju med båda symbolerna, båda spelarna. Intervjun sändes korsklippt, med deras svar på likadana frågor.

– Tar du illa upp om jag kallar dig kommunist?

Di Canio: ”Då stämmer jag dig”.

Lucarelli: ”Nej”.

– Tar du illa upp om jag kallar dig fascist?

Di Canio: ”Jag stämmer dig inte”.

Lucarelli: ”Ja”.

– Ditt omdöme om Mussolini?

Di Canio: ”Den störste ledare det förenade Italien haft”.

Lucarelli: ”Ingen kommentar”.

– Ditt omdöme om Ché Guevara?

Di Canio: ”En revolutionär som kidnappats som symbol”.

Lucarelli: ”Symbolen för proletariatets revolution”.

Inlägg från vänster

Nu har Di Canio varvat ner i Cisco Roma, Lucarelli är ensam stor symbol på planen. Han spelar ensam på topp, med Vigiani som länk till mittfältet, och det ser ofta ut som att Livorno litar för mycket på att nummer 99 ska göra allt själv. En horribelt ojämn domare visar ut Rocchi i början av andra halvlek, och Lazio ger bort initiativet på ett sätt de aldrig skulle göra hemma på Olimpico.

Livorno maler på. Med 25 minuter kvar slår Pasquale en lång, hög boll in i straffområdet.

Längst bort går spelare nummer 99 upp och nickar in 1–1 bakom en chanslös Peruzzi.

Curvan exploderar i ett totalt vrål, Christiano Lucarelli rusar rakt mot dem med knutna nävar.

Il Capitano har gjort det igen.

Inlägget kom, förstås, från vänster.