Bank: Breazeale är ett bevis på hur desperat tungviktsdrömmen är
Den långa vägen till OS går via ett liv av uppoffringar och arbete.
Dominic Breazeale valde en annan.
På tre år tog han sig från ingenstans till en boxningsring i London.
Han började med att lära sig reglerna.
Boxningens rötter finns i gym och träningshallar där det luktar svett och spruckna drömmar, men Excel-hallen i östra London ligger långt därifrån.
I ena änden av hallen springer jag in i Amir Kahn, i andra änden får jag höra att prinsessan Eugenie sitter på läktarplats och applåderar.
Bland boxarprinsar och riktiga prinsessor ska USA försöka klämma in en tvättäkta sportsaga.
Dominic Breazeale är en stor kille, 116 kilo tung och en bit över två meter. Han har ett vackert ansikte, stora tatueringar, och ett lite stötigt sätt att prata.
Just den här dagen är han USA:s senaste tungviktsdröm.
Han är också ett bevis på hur desperat den där drömmen blivit.
För fyra år sedan började Dominic Breazeale ge upp.
Han var 22 år gammal och hade ägnat hela sitt vuxna liv åt att försöka få ett proffskontrakt i amerikansk fotboll. Han var en ovanligt stor quarterback, men han var inte ovanligt bra, och längre än till testspel verkade han aldrig komma.
Gav honom en andra chans
Han provspelade med Panthers, han drog vidare till Giants, men sedan tog det slut.
– Som mest var jag tio dagar hos Giants. De plockar in dig, testar dig, ser vad du går för. Jag önskar att det hade varat längre…
Till slut var han tvungen att fatta ett beslut.
Han var 23 år gammal, nybliven pappa, toppidrotten verkade inte vilja ha honom och…
…plötsligt ringde det.
En organisation som heter All-American Heavyweights ville hjälpa honom. De visste att han var stor och rörlig, de var intresserade av att ge honom en andra chans.
Dominic Breazeale tackade ja, la på luren, och började tveka. Sen ringde han upp bara för att dubbelkolla.
– Det handlar om football, va?
Det gjorde det inte.
All-American Heavyweights var på jakt efter näste amerikanske tungviktskung. Breazeale förklarade att han aldrig boxats förut, att han i och för sig kom från en boxarfamilj, men att han inte ens kände till reglerna.
Det spelade ingen roll alls, fick han veta.
USA har inte haft en tungviktsmästare i proffsboxning på fem år. De har inte haft en OS-mästare i supertungvikt sedan 1984, inte en i tungvikt sedan 1988.
Det finns krafter som vill ändra på det.
Tv-magnaten Michael King – arvinge till miljardbolaget som skapade tv-succéer som Jeopardy och Lyckohjulet, som upptäckte Oprah Winfrey och Dr Phil – växte upp med stora amerikanska mästare som Ali och Joe Frazier.
Han såg förfallet, han bestämde sig för att göra något åt det.
King startade All-American Heavyweights, öppnade ett påkostat gym med datorer och tekniska analysredskap, sköt till en kvarts miljard, och inledde en rekrytering av lämpliga idrottstyper; sådana som Dominic Breazeale.
”Finns ingen lågsäsong”
Breazeales första träning slutade med att tränaren fick tala om för honom att han inte skulle gå med högern före bara för att han råkar vara högerhänt.
Hans första match slutade med att han knockade sin motståndare efter tretton sekunder.
I går, efter tre och ett halvt års träning, stod jag och lyssnade på honom bakom en läktare i en OS-hall.
– I football har man en lågsäsong, det finns inte i boxning, förklarade han. Football spelar man, boxning lever man.
Sagan om Breazeale säger mycket om en viljestark, imponerande 26-åring från Kalifornien, som bara behövde tre år för att bli amerikansk amatörmästare i supertungvikt.
Den säger kanske ännu mer om desperationen i amerikansk boxning.
Tre amerikanska boxare gick upp i OS-ringen igår. Alla förlorade direkt. Joseph Diaz Jr manövrerades ut av försteseedade kubanen Alvarez i bantamvikt, Michael Hunter förlorade en tät 10–10-match mot ryssen Beterbijev.
Dominic Breazeale sprang rakt in i Magomed Omarov.
Breazeale jabbade frenetiskt, men tog stående räkning efter en knapp minut och låg under med 5–0 efter en rond.
Omarov kommer från Dagestan, är 22 år gammal och en typisk, välskolad rysk boxare; kompakt, ekonomisk, samlad, stadig. Hans motståndare var en frejdig footballspelare som just lärt sig grunderna.
Så mycket till match blev det aldrig.
Det sista som hände var att Dominic Breazeale tog stående räkning en gång till. När gonggongen gick hade han förlorat med 19–8.
När vi möter honom bakom läktaren säger han att han lärt sig mycket, men att det finns mycket kvar.
– Jag kommer absolut att fortsätta, jag är helt inställd på att bli proffs, förklarar han.
– Och om jag blir proffs… ja, då kommer jag att satsa mot toppen. Jag vill ha det där världsmästarbältet.