EUROPAS REBELLER

Bank: På en månad har Italien gått från skandal till att vara världens lyckligaste fotbollslandslag

helskärm

KIEV. För en månad sedan höll en målvakt bilden av Italien i sina händer. Den såg rutten ut.

Gigi Buffon håller fortfarande bilden av Italien i händerna.

I kväll kan han lyfta den så hela världen får se hur den glittrar.

Hur lång tid är en månad?

För en månad sedan slog Ukraina och Polen upp dörrarna för Europa, för en månad sedan återstod fortfarande 31 EM-matcher att spela, för en månad sedan började Uefa räkna in miljardbelopp till redan rejäla resurskonton.

Och för exakt en månad sedan hade Gianluigi Buffon ett drev att försvara sig emot. Italiensk press hade fått loss uppgifter från åklagaren i Turin som avslöjade att han, landslagets kapten och ledare, hade skrivit ut checkar på femton miljoner kronor till en spelbutik i Parma.

Det hade kunnat vara en skitsak, om det inte vore för att han just pratat urskuldande om uppgjorda fotbollsmatcher. Det hade kunnat glida förbi om det inte vore för att polisen just gjort razzia på landslagets läger, att backen Domenico Criscito skickats hem och Leonardo Bonucci utreddes, att italiensk fotboll stod sänkt till armhålorna i sju skikt av skit.

En månad kan vara en väldigt lång tid i fotboll, det vet både Gigi Buffon och Italien.

Buffon har gjort resan förut

2006 behövde de inte mer tid för att ta sig från soporna till VM-pokalen, sex år senare har de tagit sig från samma bespottade sopberg till EM-finalen.

I går satt jag på Olympiastadion i Kiev och såg världens lyckligaste landslag jogga sig igenom sitt sista träningspass före EM:s sista match. Italien valde att låta pressen se hela träningen, det var ändå mest lite husmodersgymnastik lett av fysiologen Giambattista Venturati, lite löst spel och så ett dussin lekfulla avslut mot målvakterna på slutet.

Buffon satte sig, lätt framåtlutad, framför oss journalister och utstrålade all den säkerhet och trygghet som kommer av att känna sig hemma. Han har gjort allt förut, sett allt förut, och han känner igen den här resan eftersom han gjort den förut.

– I svåra tider växer en intelligent människa och blir en jätte, sa han.

Han gjorde det apropå krisen i Italien och det brev som president Napolitano skickat till Cesare Prandelli, men det hade lika gärna kunnat vara en beskrivning av landslaget.

I kväll går laget Italien ut för att möta Spanien, och de gör det eftersom de varit allt det som fotbollslandet Italien och nationen Italien inte varit, inte är.

När spelskandalen rullades upp var det bara ytterligare en dörr som öppnades in mot en rutten fotboll. Det var ett bevis till för att det inte går att lita på någon, att allt bara är aska och rök.

Den verkligheten finns kvar, men den skyms just nu av ett lag som vänt ut och in på allt.

De har varit modiga, transparenta, ärliga, hederliga. De har pratat om etik och levt upp till det, de har pläderat moral och arbetat utifrån den. De har spänt upp ett segel mellan den perfekte gentlemannen Andrea Pirlo och den rasande talangen Mario Balotelli, och följt med på en seglats mot stjärnorna.

I går samlade Prandelli laget i en halvcirkel och pratade med dem, mitt ute på gräset. Det finns inget i hans utstrålning som jag inte älskar, han ser ut som att han är varenda spelares pappa och bäste vän.

Hur det än går i kväll kommer de att komma hem som hjältar och symboler.

Spelarna följer Prandellis idéer

För Italien handlar finalen om att skriva slut en historia, för Spanien handlar den om att försöka fortsätta skriva om historien. Det här har varit ett mästerskap som dominerats av länderna som står längst ner i det moderna Europas kris och kämpar för livet. Portugal, Italien och Spanien var kvar längst, Grekland överträffade sig själva. I kväll gör två av dem upp om kungakronan, och det kommer att bli en stor final. Prandellis Italien är ett lag som tagit med sig allt det som Juventus har (organisationen, frenesin, fysiken, Pirlo), och kompletterat med det som Juventus saknat (kaosbröderna Cassano och Balotellis fantasi).

Prandellis stora prestation är att han fått alla sina spelare att underkasta sig idén om lagets spel. Cassano, Balotelli och Montolivo var hänsynslöst laglojala i semifinalen mot Tyskland, och de kommer att vara det mot Spanien också.

Finalen kommer att bli mer lik Tysklands-matchen än gruppmatchen mellan Spanien och Italien. Då spelade Prandelli 3-5-2, i kväll kommer han att ställa upp med 4-4-2 igen.

Spanien har gått från att spela med två anfallare (Villa, Torres) 2008, till att spela med en anfallare (Villa) 2010, till att spela helt utan 2012.

Jag gissar att Del Bosque fortsätter med sitt 4-6-0 i finalen, med Cesc Fàbregas som falsk nia för att göra det trångt för Pirlo.

Gör han det kommer Italien att kunna trycka upp sitt lag lika högt som de gjorde mot Tyskland, utan att vara rädda för djupledslöpningar. Då kan de spela Europas bäst utbildade presspel och hoppas på att det räcker att Balotelli får rätt sorts boll i rätt sorts läge.

Italien hoppas på explosioner.

Spanien litar på sitt strävsamma grundspel, det som aldrig sviker dem.

Spanien vill väva vidare på världens vackraste fotbollshistoria, Italien vill visa hur långt hederligt, ärligt arbete kan räcka.

Jag tror att Andrés Iniestas briljans kommer att räcka längre än Andrea Pirlos, men det vore dumt att vara tvärsäker. För en månad sedan satt Cesare Prandelli hemma i Italien och pratade om en fotboll som tappat ansiktet.

– Om de säger åt oss att det är bättre att vi inte ens åker till EM så är det inga problem, sa han.

Italien åkte. Sopberget därhemma ligger där det ligger, men om ett par timmar kan de stå på Europas högsta topp och syna det ovanifrån.