Bank: Utspelade men inte utslagna
FCB-symfoni i överljudsfart med en Västeråsgrabb på första bänk
MÜNCHEN. Det tog knappt hundra sekunder för FC Bayern att rensa undan alla tvivel, men när de hade gjort det stod Benfica kvar.
Att spela ut en motståndare är en sak.
Att slå ut dem kräver faktiskt lite mer.
När jag landar i Bayern luktar det nyskördad sparris från gatustånden, polishästskit och vår från fälten runt Allianz Arena, och de senaste dygnen har München bjudit på två stora konstupplevelser.
I söndags öppnade Münchens balettfestival med en hyllad nyuppsättning av saliga dansmusan Pina Bauschs ”Für die Kindern von gestern, heute und morgen”. I måndags spreds ett videoklipp från FC Bayerns träning på Säbener Strasse, där Ribéry, Lahm, Javi Martínez, Rafinha och ett par till slog inofficiellt lagrekord i el Rondo, den där spanska varianten av kvadraten som Pep Guardiola älskar som en sjätte familjemedlem.
Två spelare jagade runt i kvadraten, det dröjde 73 passningar innan de hann ifatt bollen. Benfica-tränaren Rui Vitória gillar att slappna av från fotbollen med att spela trummor, Bayern-tränaren Pep Guardiola gillar att låta sin fotboll spela trummor.
Tik. Tak. Tiktak-tiktak-tiktak.
Efter baletten och kvadraten kom alltså tisdagen med en kombination av allt, en FCB-symfoni i överljudsfart med en Västeråsgrabb på första bänk.
Fick vi se en inverterad variant
Benfica kröp ihop i ett centrerat 4-4-2, Pep ville testa det med att krympa och dra isär, spelvända långt i sidled och låta Douglas Costa och Franck Ribéry sätta tänderna i ytterbackarna.
Första blodet kom efter 108 sekunder.
En lång crossboll till Ribéry öppnade upp, Bernat fyllde på och slog ett inlägg som Arturo Vidal skallade in i mål.
Tiktak-tiktak-tiktak. Boom.
När jag såg den evangeliska lazarus-matchen mot Juventus kom jag att tänka på en sak Pep Guradiola pratar om i inside-boken Pep Confidential. Han hade precis läst en intervju som El País schackskribent Leontxo Garcia gjort med det norska schackgeniet (och madridistan) Magnus Carlsen.
– Han sa att det inte spelar någon roll om han offrar något i början av spelet, eftersom han vet att han är starkare på slutet. Det fick mig att fundera, jag måste lära mig hur man kan använda det i fotboll.
Det var det han gjorde mot Juventus. Mot Benfica fick vi se en inverterad variant.
Pep vill vinna eller förlora på sitt sätt, och han har aldrig varit okontroversiell i Bayern. Många har tröttnat på experimentet Pep, och längtar efter att se honom flytta i sommar. Lika många – och jag är en av dem – ser den här sortens totalfotboll som ett bevis på hans briljans.
Det är alltid så intressant att se vad han hittar på.
Mot Benfica var det Lahms roll som var allra mest spännande. Bayern tryckte upp sina ytterbackar och yttrar, spelade 2-4-4 i utgångsläget, men det skiftade konstant beroende på Lahms position.
Ibland spelade han högerback, då gick Vidal eller Thiago hem och startade anfall mellan mittbackarna. Oftare klev Lahm själv in diagonalt och startade anfall, då gled Joshua Kimmich ut som högerback medan Vidal klev fram 20 meter i mitten.
Överlappsporr i överljudsfart
Mitt i allt stod Benfica och försökte räkna rätt medan Bayern övade överlappsporr i överljudsfart, och varierade kvadratspel med crossbollar.
Att spela mittback var det mest tacksamma, och Nilsson Lindelöf gjorde en ofantligt imponerande insats med tanke på vem han är, var han kommer ifrån och var han befann sig för ett par månader sedan.
Han stoppade Lewandowski i en djupledslöpning, blockade ett par inspel, bröt framför Lewandowski framför mål och stod upp fysiskt i 90 minuter.
Efterhand lyckades Benfica stoppa blodflödet. Underbarnet Renato Sanchez gick från medioker till halvdan, de hann med bättre i överflyttningarna, och hotade med en och annan rensning i djupet.
Jo, man kan ju det mot FC Bayern.
Det finns inget annat lag i de här kvartsfinalerna som lika ofta hamnar i trubbel när motståndaren bara skickar iväg bollar på chans. Det kan räcka med en snabb utspark eller vådalyftning från backlinjen i fel läge för att en David Alaba-fläkning eller Neuer-utrusning ska vara hela skillnaden mellan kontroll och friläge.
Benfica räckte inte till för att hota hela vägen, men de kollapsade inte heller. De har vant sig vid att vinna och glömt hur det är att förlora, och efterhand lärde de sig att kliva ut lite längre, lite tidigare, med sina ytterbackar och stoppa de mest givna crossbollarna.
De släppte inte till så mycket, de fick tid att andas, de krigade sig till och med fram till en trippelchans efter en timme.
Südkurve trummade på för mål, när de inte var upptagna med att protestera mot den moderna fotbollen i allmänhet och det Rummenigge-eldade förslaget om en europeisk superliga i synnerhet.
VLN haltade med stod upp
De ville ha mer än knappa 1–0 med sig till otäcka oljudskitteln da Luz, men det spelade ingen roll hur de trummade på mot slutet. Det spelade ingen roll att Kingsley Coman kom in med pigga kantben, att Franck Ribéry trixade sig fram till ett öppet läge, eller ens att de kom två spelare fria mot halvöppet mål.
När FC Bayern spelat hela matchen hade de halva jobbet kvar att göra. Benficas femtusen uppresta supportrar hördes mot 65 000 münchnern. Victor Nilsson Lindelöf haltade men stod upp.
Utspelade hade de blivit.
Utslagna tänkte de inte bli riktigt än.