Sportbladets Stefan Alfelt: Allsvenskan får tillbaka sin historia - och sin publik

VÄXJÖ

Öster är tillbaka i allsvenskan.

Ditpetat av Peter Wibrån. Han som fostrades under klubbens senaste "storhetstid" - ett decennium före förra århundradets slut...

Öster är en svensk fotbollsklassiker och därför alltid välkommen av många tillbaka till allsvenskan. Precis som AIK är välkommet med sin historia, sin stora supporterskara och de förväntningar som alltid byggs upp runt våra största klubbar.

Betydligt många fler gläds över klassikernas återkomst än de som sörjer över att Assyriska och Sundsvall får lämna. Om det nu blir Sundsvall? Resonemanget gäller dock även för Landskrona och Gefle.

Marknadsvärdet har höjts i år

Säkert har många redan påstått att framförallt AIK:s comeback blir räddningen för svensk klubblagsfotboll eftersom återkomsten höjer det allsvenska publiksnittet som sjunkit i år.

Sanningen är - om man bara använder ett så trubbigt instrument som publiksiffror som måttstock - att AIK:s år i superettan lyft elitfotbollens marknadsvärde.

Efter omgång 27 i superettan och 24 i allsvenskan förra året hade 401 296 plus 1 624 632 åskådare lockats till de två översta seriernas matcher.

Storheter fostrades - utan resultat

Efter samma omgångar i år är siffrorna 672 167 plus 1 467 908.

Allsvenskan har minskat med 156 724 åskådare medan superettan lockat 270 871 fler. Det vill säga ett totalt plus för elitfotbollen i Sverige med 114 147 åskådare.

Svårt att se en kris i det.

Östers storhetstid i början av 1990-talet blev aldrig riktigt så stor som den borde ha blivit med den uppsjö av landslagsmässiga talanger som fostrades i klubben. Visserligen snudd på SM-guld 1992, men sen fastnade Öster i en ondsint oekonomisk spiral. För höga löner, för dyra spelarköp och tvingat till alldeles för billiga spelarförsäljningar för att nödtorftigt kunna hålla kronofogden från dörren. Slipsnissarna - som Stig Svensson kallade de efterträdare som raserade hans verk - körde klubben i botten.

Det har tagit tid att renovera klubben men nu ser det ut som om Växjös stolthet är på rätt väg igen.

Ekonomin är under kontroll. Sponsorsintäkterna som i år är på 6,5 miljoner kronor hoppas man kunna nära nog fördubbla. Omsättningen på 18 miljoner ska ökas till helst 30. Spelarkostnaderna på 3,5 miljoner får stig till det dubbla för att få en konkurrenskraftig trupp. Tre etablerade spelare, främst offensiva, ska köpas in, men de får sammanlagt inte kosta mer än 3,5 miljoner.

En kontrollerad satsning långt ifrån slipsnissarnas dagdrömmar om glassiga europacupresor varje år.

Tränaren Lasse Jacobsson blir en fräsch nykomling i allsvenskan. Han har sin 4-3-3-idé som han inte tänker vika en millimeter ifrån. Hellre chansar han med orutinerade spelare än "tvingas" ändra system av säkerhetstänkande. Så övertygad är han om kantattackernas förträfflighet.

Tre spelare har överraskat i superettan

Men det återstår att se om Wibrån (37 nästa år) kan springa så fort och mycket som behövs för att bli den viktiga sammanknytande länken mellan försvar och anfall. Ett anfall med intressanta trion John Pelu, Pär Cederqvist och teknikern Freddy Borg som har överraskat rejält i superettan.

Allsvenskan blir tuffare men det är inget omöjligt kliv på något vis och Öster har en tradition i att utmana med eget tänkande. Systemkriget mellan MFF och Öster på Bob Houghtons och Laban Arnessons tid fördes med hårda ord vid sidan av planen och ännu fränare matcher på den.

Samtidigt var det den senaste perioden i svensk fotboll då det på allvar existerade en viktig och utvecklande debatt om hur fotboll bör, ska eller kan spelas.

analys stefan alfelt