...men hur bra hade de varit i årets allsvenska?

Sportbladets Mattias Larsson: Assyriska, Gefle, Landskrona, Sundsvall och Örgryte hade fått svårt

FALKENBERG

Åkte längs E 6:an.

Utanför bilfönstret gnistrade västkustens vatten så där overkligt vackert.

I huvudet snurrade åtta matcher utan förlust, fem raka segrar och en enda fråga:

Hur bra hade AIK varit i årets allsvenska?

Jag vet.

Det går inte att jämföra Superettan med allsvenskan.

I Superettan ska AIK dominera varenda minut, ta 90 poäng på 30 omgångar och var man än kommer på "The AIK Tour 2005" så är det årets match.

I allsvenskan hade AIK spelat på ett annat sätt.

Varit mer defensiva på bortaplan och försökt föra spelet på Råsunda.

Haft ett lite annorlunda spelarmaterial för att anpassa sig efter förutsättningarna.

Bla, bla, bla, bla och bla.

Jag har i år sett tolv allsvenska lag live. De två andra, Sundsvall och Assyriska, har jag sett på teve vid ett flertal tillfällen.

Tempobekymmer

Därför var hoppet stort att kunna stoppa in AIK anno 2005 någonstans i den allsvenska tabellen.

Så blåste Miro Ukalovic i gång den vindpinade matchen i Falkenberg och ingenting var längre självklart.

Dennis Östlundh vann mycket boll och massor av nickdueller.

Daniel Tjernström var lysande när han fick tid att slå crossboll på crossboll med sin känsliga vänsterfot - men fick problem när tempot höjdes.

Kontringssnabba

Efter knappt 20 minuter hade Falkenberg skapat tre målchanser, AIK ingen och Andreas Eriksson byttes ut med en lätt hjärnskakning.

Samtidigt hade AIK problem med Falkenbergs extremt raka och Asafa Powell-snabba kontringsspel.

Niklas Sandberg och Nicklas Carlsson kanske passar mot långbollstjångande Superettanlag men längs marken mot Falkenberg var det allt annat än vackert.

Carlsson missbedömde grovt en långboll/rensning från hemmalaget men istället för att placera in 1-0 tog David Elm i för hela Halland och sköt skyhögt över.

AIK var nervösa

Göran Marklund kom in istället för Eriksson, missade en nick från nära håll och Ukalovic blåste för pausvila.

Där och då hade AIK legat sist i allsvenskan.

Inte för att AIK var dåliga utan för att man blottade brister som avgör fotbollsmatcher.

Tappade bollar på felvända mittfältare, ängsliga mittbackar som missbedömer långa uppspel och stort bollinnehav men väldigt få målchanser.

AIK såg faktiskt nervöst och pressat ut inför rekordpubliken, 4 451 personer, på Falkenbergs IP.

Så gjorde Daniel Örlund - osäker och långt från allsvensk standard i första halvlek - en räddning av världsklass på ett närskott fem minuter in i andra.

Fem minuter senare chippade Daniel Tjernström vackert fram bollen till en djupledslöpande Arash Talebinejad och AIK fick hörna.

Ombytta roller

Gabriel Petrovic slog den lite för lågt men bollen hamnade hos en teknisk evighetsmaskin som heter Rubarth och AIK ledde med 1-0.

I samma sekund ändrade Rikard Norlings mannar skepnad.

Från frustrerat, nervöst och fantasilöst - till kontrollerat, rutinerat och kreativt.

Falkenberg försökte kvittera men kom aldrig närmre än ännu ett mål korrekt avvinkat för offside.

"Vi ska tillbaka, vi ska tillbaka" sjöng gnagarna på den provisoriska träläktaren bakom det södra målet och som det ser ut i dag får de rätt.

1-0 utan att på något sätt imponera mot ett hemmastarkt Falkenberg.

På sitt sätt är det imponerande.

I bilen på vägen hem funderar jag på nio matcher utan förlust, sex raka segrar och rätar - i alla fall halvt - ut ett frågetecken.

Dagens Assyriska, Gefle, Landskrona, Sundsvall och Örgryte hade fått svårt med AIK.

Inte för att AIK är speciellt bra - utan för att allsvenskan är ganska dålig.

Mattias Larsson