Leifby: Makalösa scener – men sällan har så många firat så lite

Marcus Leifby

ÄNGELHOLM. Scenerna som utspelade sig på Ängelholms IP i går var makalösa.

Fans grät, spelare dansade i bar överkropp och tillsammans sjöng de som om de vunnit Cupvinnarcupen.

Det säger inte bara en del om vilka fantastiska fans Bajen har eller hur lagets säsong har sett ut.

Det säger ganska mycket om hur lång väg de har att vandra.

För aldrig tidigare har väl så många firat så mycket för så lite?

Vi börjar med glädjen, förstås, för press, ångest och nervositet kan förlösa oanade proportioner med eufori.

Det fick vi som var på plats i Ängelholm i går bevittna med egna ögon.

– Det var som en film, försökte hjälten Sebastian Bojassén.

Jag håller med honom, det var som en film, men jag vet inte riktigt vilken hylla vi ska sortera in den under.

Ska den in på actionhyllan, under thrillers/rysare, eller ska den rentav ska klämmas in vid de romantiska komedierna?

Nej, jag tycker vi smyger bakom skynket och petar in den på pornografihyllan.

För avslutningen av superettan i går var ren fotbollsporr.

Castro-Tello bakom målet

Inte för inramningen, spelet, de fina passningarna, finterna eller de vackra målens skull. Utan för dramat.

Andra halvlek var rena vilda västern, när ”plingen” från Jönköping började ticka in på resultattavlan i Ängelholm fick matchen en utveckling som hade fått Lars Lagerbäck att ta cyanid, och med kvarten kvar knäckte Jocke Persson och Roger Sandberg sina taktiktavlor på mitten och gjorde bål av resterna.

Jönköping gjorde 2–1, ÄFF vittrande allsvenskt gräs, Sebastian Castro-Tello kom in och det enda vi satt och väntade på var att Lee Van Cleef skulle komma inridande, lätt irriterad och med en piska och en puffra i nävarna.

Ängelholm började vansinnesanfalla men Bajens backlinje stod de emot.

Det som slank igenom tog Johannes Hopf (han var lysande, och har varit en av lagets bästa spelare den här säsongen) hand om och Hammarby fick kontra mot två, ibland tre, ÄFF-försvarare.

Castro-Tello skapade fler chanser än han gjort under hela säsongen och det bästa läget kom i matchens sista minut.

Roger Sandberg berättade att han där och då var helt säker på att han skulle göra mål, personligen var jag mer förvånad att Castro orkade springa hela vägen fram till straffområdet.

Avslutet gick rakt på Pyzdrowski och alla bajare dog en stund.

Men målet kom – och Castro-Tello hade en del i det.

Chanserna HAN skapade, möjligheterna HAN hittade, gav Hammarby hopp och utan det tror jag inte att de hade petat in det där segermålet i 95:e minuten.

Mycket arbete väntar

Säga vad man vill om superettan och kvalitén på fotbollen som spelas där.

Pratar vi i termer som spänning och dramatik kommer allsvenskan (som i år var avgjord strax efter midsommar) inte i närheten av det vi fick vara med om i går.

Med matchens sista spark, när hela serien var inne i den femte tilläggsminuten, sköt Bojassén kvar Hammarby i superettan.

Om ”Tomten” gjorde rondater efter matchen mot Jönköping Södra senast så gjorde han handvolter i går.

Baklänges.

Samtidigt som han löste Rubiks kub.

Med knäna.

Glädjescenerna vittnade inte bara om hur skönt det var att sätta punkt för en skitsäsong, utan även om hur mycket arbete Hammarby har att göra.

Den här klubben ska slåss om viktigare saker än ett kontrakt i superettan, hälften av spelarna sitter på utgående kontrakt och hälften av dem rimmar inte med klubbens allsvenska intentioner.

Men. I natt hoppas jag att spelare, ledare och fans firade sitt kontrakt och sin säsongsavslutning som kontrakt och den här typen av säsongsavslutningar ska firas.

I morgon är en annan dag, som Christer Björkman sa.

”Baksmällan”, om vi nu ska snacka i filmtermer.

Det kan bli en långkörare.