Sundin: ”Jag hade ingen karaktär...”

Han har ständigt fått höra att han saknar rätt karaktär och det fanns en tid när han var en kändis bland Stockholms dörrvakter.

I år har han blivit bänkad trots att han är i sin bästa form någonsin.

Ja, och så var det en sak till med Erik Sundin: han är allsvenskans hetaste spelare just nu.

Publiken på Swedbank Stadion började tappa tålamodet. Hemmalagets anfallsförsök avbröts gång på gång av rödvita Kalmarspelare och via storbildsskärmen

hade Malmösupportrarna fått reda på att ett skadeskjutet Helsingborg mot alla odds ledde med 2–1 på bortaplan mot Elfsborg.

Så plingade det äntligen till. "Och så har vi bilder från Borås ..." Det gick ett sus genom ståplatsraderna när de såg att Elfsborg hade bollen på offensiv planhalva men förhoppningen förvandlades till ett kollektivt "Neeeeeej!" i samma ögonblick som Christoffer Andersson glidtacklade bort anfallet.

Inga större känslor för rivaliteten

När Erik Sundin chippade in 3–1, hans andra mål för kvällen, var det helt tyst på stadion.

– Det är härligt att höra. Så ska fotboll

vara, från hopp till förtvivlan, säger

Sundin med ett leende när jag berättar hur det såg ut i Malmö för sex dagar sedan.

Däremot väcker själva rivaliteten inga större känslor hos stockholmaren.

– Hade du frågat i början av året hade jag sagt att jag inte bryr mig alls. Nu är det surt om Malmö vinner, men det spelar mest roll för dem som kommer härifrån. Jag känner inte så mycket rivalitet, det är inte precis som om man spelat i AIK och Djurgården vunnit eller tvärtom.

Erik Sundin har all anledning att le. Efter måndagens oväntade resultat är Helsingborg uppe på samma poäng som rivalen och själv är han seriens kanske formstarkaste spelare.

– Det känns bra att jag visat vad jag kan när jag fick chansen. Det har varit en unik situation, jag har varit

i toppform men fick ändå sitta på bänken när Alexander Gerndt började göra det bra.

Hur har du hanterat det?

– Jag har känt mig ganska trygg, träningen har gått bra. Men det är svårt att hålla humöret uppe sju dagar i veckan, dra skämt och sånt som jag brukar göra när jag spelar och är delaktig. Jag har gått in i mig själv en del.

Du skämtar mindre?

– Jag är väldigt livlig av mig, men det är svårt att hålla låda när man är besviken. Det märks tydligt på mig om jag tycker det är kul eller inte. Med all rätt: jag är inte en spelare som är nöjd med att sitta på bänken. Vissa kanske är det, men inte jag.

Hur mycket besvikelse får man visa?

– Det är en balansgång. Man kan inte springa runt och vara grinig eller låta bli att applådera när vi gör mål precis. Det är sunt förnuft.

Ett SM-guld hägrar vid säsongshorisonten, men det tog sin tid för 31-åringen att komma till punkten som han står på i dag. Moderklubben AIK trodde inte riktigt på den kvicke djupledslöparen med det lite trubbiga ryktet och det var först efter sex säsonger med Café Opera, Väsby och Assyriska som han fick chansen i en allsvensk klubb. 28 år gammal gjorde han debut för Trelleborg.

– Folk har sagt att jag saknar karaktär, att det är därför jag inte spelar i de större klubbarna i Stockholm. Samtidigt är det inte många som tar sig tillbaka från två korsbandsskador som jag har gjort. Jag var 22 år första gången det hände och 24 den andra – det var mitt i karriären.

– Nu sitter jag här och kan vinna ett SM-guld.

Vem sa att du saknade rätt karaktär?

– Man har fått höra det, att det varit argument för att de stora Stockholmsklubbarna inte värvat mig. Saknat lite karaktär och fysik, väger lätt: det har man alltid hört.

Hade de en poäng?

– I Stockholm händer det saker hela tiden. Även om man inte var ute och festade varje gång så var man ute på stan. Man syntes helt enkelt. Käka middag innan match, herregud – så länge man inte dricker är det inte så farligt att komma hem halv tolv som singel.

”Krävdes inte lika mycket”

Samtidigt erkänner Erik att tiderna var annorlunda då.

– Det krävdes kanske inte lika mycket i superettan. Café Opera-tiden var en rolig tid, man var singel och ute en del.

Var du en känt ansikte?

– Dörrvakterna på de flesta ställen hade koll på en, ha ha. Vi var ett kroglag: det var inte negativt precis. Vi var ett poplag, vi hade bara 1 500 personer i snitt – men vi var det nya laget. Vi hade gått från division sju till superettan på nio eller tio år.

Var ni ”stekare”?

– Nja, det var väl ett sådant rykte. Vi var ett skönt gäng helt enkelt.

Kan du sakna den tiden?

– Ja vafan, det gör man ju. Alla människor ser tillbaka på när man var yngre. Det var mycket rajtan-tajtan. Men nu sitter man här med en underbar dotter och en underbar tjej. Man kan sakna det men inte längta tillbaka, säger Sundin som för femton månader sedan blev pappa till dottern Thea.

– Jag har fått distans till saker och ting. Det går inte att vara sur efter en förlust när man har henne. Man kan komma hem helt bedrövad efter en förlust och så kommer hon med utsträckta armar. Då glömmer man fort.

På sistone har mycket fallit på plats även fotbollsmässigt för Sundin som trots att han passerat trettiostrecket inte gett upp tanken om att spela i en bättre liga.

– Tyvärr är det ju så att även om jag känner mig som 25 i kropp och själ står det 31 i papprena. Men jag hoppas kunna spela utomlands ändå. Drömmarna blir kanske mindre ju mer tiden går, men det skulle kunna funka i rätt miljö. Det hade varit kul att prova en annan kultur och ett annat spelsystem.

”De flesta vill ta någon form av revansch”

Men mest av allt, eller i alla fall först och främst, vill Erik Sundin vinna allsvenskt guld i en fotbollsfrälst stad.

– Det är mycket ruggdunkningar på stan, folk säger att de är stolta och lycka till.

Gillar du det?

– Ja, det är perfekt ju. Så länge man få vara ifred ibland är det bra – det är ett bevis för att du gör något bra, säger den formstarke anfallaren som har två minst sagt intressanta veckor framför sig.

Den sjunde november kan han få det slutgiltiga beviset för att inställningen tagit honom rätt långt, trots allt.

– De flesta människor har någon drivkraft och vill ta någon form av revansch. De senaste fyra åren har jag visat att jag håller i allsvenskan och jag låter spelet tala för sig självt. Men visst har revanschlusten alltid funnits där, säger Erik Sundin.