En kamp för att överleva
En regim hade fallit, rysk militär hade tagit kontroll över Krim-halvön – men det ukrainska landslaget kom till match ändå: ”Visade att vi står enade”
Fotbollen tog vinteruppehåll ungefär då nationen började falla sönder.
När ligan nu ska återupptas är det oklart hur mycket av Ukraina som egentligen återstår.
Pennan sägs vara mäktigare än svärdet. Kan bollen vara kraftfullare än geväret?
Det finns olika sorters segrar.
I förra veckan vann det ukrainska fotbollslandslaget över USA med 2-0. I vanliga fall brukar inte en träningsmatch inför 1 500 åskådare på neutral plan i Cypern gå till fotbollshistorien. Ändå var det här kanske den mest betydelsefulla matchen som ett ukrainskt fotbollslag någonsin spelat.
– Jag behövde inte säga särkilt mycket till spelarna. Jag bad dem bara att försöka glädja vårt folk därhemma, att visa att vi fortfarande stod enade, sa förbundskaptenen Mychajlo Fomenko.
Den här kvällen låg inte segern i resultatet, utan i genomförandet. Från början var det tänkt att matchen skulle spelas i Charkiv högt uppe vid den ryska gränsen, men det hade hunnit hända en del sedan den först planerades in.
En regim hade fallit, mer än hundra människor hade dött, rysk militär hade tagit kontroll över Krimhalvön – men det ukrainska fotbollslandslaget kom till match ändå. ”Ukraina är inte delat”, stod det på en banderoll som hängde på den glesbesatta huvudläktaren. ”Ett land, ett lag”.
I sin matchrapport drog journalisten Alexander Charlamov en parallell till orkestern som fortsatte spela samtidigt som Titanic sjönk ner i djupet.
– Ju förr vi börjar återvända till livets normaliteter, desto tidigare kommer saker att bli bättre. Låt oss börja skapa, älska och spela fotboll. Låt oss leva igen.
Alltid gudfader
Vad som väntade för Ukraina? Det var det ingen som visste den här kvällen, då landet stod inför
den högst verkliga risken att slitas itu. Vad som väntade för fotbollslandslaget? Det fick väl bli som det blev, konstaterade målskytten Andrij Jarmolenko när han gick ut mot spelarbussen.
– Jag får vara nöjd ifall inte en ryss utan märke på dräkten eller nummer på ryggen har tagit min plats till nästa gång.
Den ukrainska fotbollens gudfader kommer alltid att heta Valerij Lobanovskyj. Han var visionären som utvecklade en ny sorts fotboll på de undanskymda träningsplanerna utanför Kiev, fotbollstränaren som med tiden blev nationsbyggare.
När han dog i början av 2000-talet förärades han en statsbegravning. Mer än 100 000 människor kantade Kievs gator för att hedra hans minne.
– Valerij Lobanovskyj var en av de viktigaste männen under uppbyggnaden av ett självständigt Ukraina. Han gjorde vår fotboll och vårt land känt världen över, sa dåvarande presidenten Leonid Kutjma.
Under de senaste månaderna har flera människor mördats vid entrén till arenan som bär Valerij Lobanovskyjs namn. Hans staty har vandaliserats, hans porträtt har genomborrats av kulor.
Ukraina har blivit ett land där ingenting längre varit heligt.
– Jag vill egentligen inte kommentera den politiska situationen i vårt land, men ingen människa som bor i Ukraina kan stå likgiltig inför laglösheten som spridit ut sig...
39-årige målvaktslegendaren Oleksandr Sjovkovskyj är en av Lobanovskyjs sista söner. Han är straffräddaren som förde Ukraina till VM-kvartsfinal 2006, lagkaptenen som spelat fler matcher för Dynamo Kiev än någon annan.
När han gjorde en tv-intervju efter en Europa League-match mot Valencia – omedelbart efter revoltens allra blodigaste dag – kunde han inte hålla tårarna tillbaka.
– Jag minns min farfar. När han utbringade en skål så var alltid hans första ord: ”För att försäkra oss om att det aldrig blir krig”. Det finns kvar i mitt hjärta... Ursäkta mig...
Sedan vände sig Sjovkovskyj bort från kamerorna för att torka ögonen. Han inledde intervjun med att deklarera att han inte ville kommentera den politiska utvecklingen, men förvandlades likafullt till en förgrundsfigur i samma ögonblick som bilderna på hans rödsprängda ögon sändes.
Och jodå, han anpassade sig.
– Jag är ingen politiker, men jag är en medborgare och det är min samhällsskyldighet att inte stå likgiltig inför tyrannerna som tagit makten.
Sjovkovskyj dök upp vid demonstrationer, sökte rollen som brobyggare. Om han någon gång tvivlade på att fotbollen och samhällsutvecklingen hängde samman behövde han bara se sig omkring i sitt eget omklädningsrum. Mittfältstalangen Vladislav Kalitvintsev var en av alla de som skadades under protesterna runt Maidan. Han fick käken avslagen av titusjki, regimens inhyrda huliganer.
– När jag ser hur svårt han nu har att prata inser jag att det är ännu viktigare att jag inte stänger min egen mun.
En president flydde, en invasionsstyrka drog in istället. Oleksandr Sjovkovskyj anpassade sina appeller.
– Vi står på kanten till ett krig med vårt grannland, och bland det viktigaste vi har nu är vår enighet.
Vi måste enas för våra barns och våra barnbarns skull. Vi kan prata olika språk och ha olika politiska åsikter – men om alla ger sitt bidrag för att förena nationen och skapa en stark stat så kommer det också att hända. Vi kan göra det tillsammans.
Under många år var den ukrainska fotbollen främst en splittrande faktor. Klubbarna från väst och klubbarna från öst hade hamnat på varsin sida av de geopolitiska stridslinjerna, och ofta använts som rena propagandaverktyg.
Men nya tider föder också nya allianser.
Oleksandr Sjovkovskyj är en beläst man som tagit en journalistexamen vid sidan av sin fotbollskarriär, men då Krim-krisen var som allra mest akut dök han plötsligt upp bland Dynamo Kievs ultras, de våldsglorifierande högerextremisterna i ”White Boys Club”.
De skulle i sin tur spela en vänskapsmatch mot sina allra mest hatade ärkefiender, de som brukar slåss i Sjachtar Donetsks namn.
– Frihet för Ukraina eller döden, skanderade nu Dynamo- och Sjachtar-fans gemensamt.
Sedan ett par månader tillbaka råder officiell vapenvila mellan Ukrainas ultrasgrupper. De har lagt sina vardagsrivaliteter åt sidan för det de ser som en större sak.
Först utsåg de sig själva till demonstrationsvakter under protesterna mot Janukovytj, och nu har de på eget initiativ utvidgat sitt ansvarsområde till att omfatta ett försvar för hela den ukrainska nationen.
Det går att tycka väldigt mycket om ultrasgruppernas politiska åsikter – nästan utan undantag utgår de från en nationalism som ofta slår över i fascism – men det går däremot inte att bortse ifrån deras politiska betydelse.
Vid massdemonstrationerna i Kiev utgjorde de en stor del av fotsoldaterna och murbräckorna. På Krim är de så gott som ensamma om att ha organiserat ett motstånd mot ockupationen. Och när nu de stora städerna i östra Ukraina dras allt närmare den ryska gränsen så är det fotbollsfolk som rent handgripligen håller emot.
– Jag vet inte vad de har för koder och regler, men de har visat sig vara verkliga patrioter som inte accepterar ockupationen av vår region som ryska politiker har föreslagit. Det är kvinnor, barn och gamlingar med i våra manifestationer, och när de attackerats har vi inte vetat vad vi ska göra. Vi har varit livrädda, men alla ultras har varit briljanta. De har varit som tanks framför oss, säger Diana Berg, som arrangerat pro-ukrainska demonstrationer i Donetsk.
I torsdags dog ändå två personer då en av de där demonstrationerna attackerades av en folkmassa med ryska fanor. Några timmar senare postade Sjachtars ultras ett meddelande på VK, den östeuropeiska motsvarigheten till Facebook, ett inlägg dränkt i sorgtyngd nationalism.
– Först dog de i Kiev, och nu är det vår tur. Våra bröder dör, enbart för att de vill leva under vår gulblå flagga. Ta hand om er och försvara er när det blir nödvändigt. Ära till hjältarna, ära till Ukraina.
Den här helgen ska det hållas folkomröstning på Krim, samtidigt som motsättningarna växer i Charkiv och Donetsk och ryska trupper mobiliserar längs Ukrainas gräns.
Och just det – så ska det ju spelas fotboll också.
Efter två inställda omgångar ska den ukrainska ligan nu återupptas, men än återstår det att se hur det
verkligen blir med den saken.
Vinteruppehållet blev ovanligt händelserikt den här gången. Några av klubbarna som indirekt finansierades av den störtade regimen – Metalist Charkiv, Tjornomorets Odessa – riskerar att falla sönder fullständigt. Fler än 50 utländska spelare har valt att lämna ligan. Karpaty Lviv hotar med strejk.
Dessutom är ju säkerhetsläget en smula skakigt, så att säga. Paradoxalt nog har därför den nytillträdde idrottsministern Dmytro Bulatov – en aktivist som rövades bort och torterades i januari – vänt sig till ultrasgrupperna för att upprätthålla lag och ordning runt matcherna.
– Ultrasföreträdarna och polisväsendet har nu kommit överens om hur de ska agera vid nödsituationer för att undvika incidenter och provokationer.
Allra känsligast är läget runt matchen som ska spelas mellan Dynamo Kiev och Tavrija Simferopol.
Grundplanen var att flytta den från Krim-halvön till huvudstaden, men även det verkar nu svårgenomförbart.
Det nya styret på Krim har satt stark press på Tavrija Simferopol, mer eller mindre blockerat klubben från att spela. För dem är det otänkbart att en Krim-klubb spelar match i Kiev samtidigt som regionen röstar om att bryta sig ut ur Ukraina.
För dem är det livsviktigt att fotbollarna fortsätter ligga stilla.
Hittills har aldrig det öppna kriget varit lika nära som det var på flygbasen Belbek i förra veckan.
Det var då en kolonn obeväpnade ukrainska soldater genomförde en symbolisk marsch mot de ryska posteringarna på det ockuperade flygfältet.
De beordrades att stanna, de hörde varningsskotten, och de upplystes om att nästa salva skulle avfyras för att döda. Ändå fortsatte de marschera, ända fram till punkten där de stod öga-mot-öga med de ryska militärerna.
Då tog de fram en fotboll.
– Vi spelar match mot ryssarna, tjoade en ukrainsk soldat.
Ett jubel steg från hans kamrater.
– Kom igen, Ukraina mot Ryssland.
En bister ryss viftade med sin Kalajsnikov.
– Gå tillbaka!
Ukrainaren fortsatte dribbla runt bollen, försökte några gånger till, men möttes av en allt skarpare ton och ett allt högre gevär.
– Gå tillbaka, för helvete!
Till sist ryckte ukrainaren på axlarna, struntade i ryssarna och drog istället igång en internmatch med de andra männen i sin egen division.
– OK, vi får säga att vi vann på teknisk knockout.
Det finns olika sorters segrar.