Niva: Ju mer jag ser Hamréns lag – desto mindre förstår jag...
En sak ska kan vi vara klara över: det här tyska reservlaget är bättre offensivt än någon av våra potentiella kvalmotståndare.
Men det om dem – hur säkra är vi egentligen på oss själva?
Ju fler matcher jag ser med Erik Hamréns svenska landslag, desto mindre vet jag om det.
Det går upp och det går ner, det går hit och det går dit.
Fyra framåt i Berlin på en halvtimme, fyra bakåt i Solna på 25 effektiva minuter. Lyftningar i krysset i den ena änden, drömvolleys vid närmsta stolpen i den andra.
Det är sannerligen sällan sömnigt på Erik Hamréns joyride, men för oss som hade tänkt oss att åka till Brasilien kan det ibland kännas lite påfrestande att vi inte har minsta aning om dess slutdestination.
Fotbollsfnattigheterna ikväll är väldigt svåra att göra några djupgående analyser av – det visade sig bli den sortens match som knappt ens går att ta på allvar – men de gjorde ju inte så att marschen mot Maracanã känns rakare.
Vissa slutsatser går faktiskt inte att bortse ifrån, vissa spelmönster hänger kvar på ett annat sätt än två härliga hasardmål från Tobias Hysén.
SKulle bromsa upp
I den 42:a matchminuten sprang Alex Kacaniklic in det svårbegripliga svenska 2-0-målet. En redan tydlig matchplan skulle då huggas in i cement. Resten av matchen skulle Sverige spela lågt, vara både kompakta och aggressiva, bromsa upp de tyska framstötarna sisådär 10-15 meter in på den egna planhalvan.
Det är något vi behöver ha i vår verktygslåda. Det är den sortens försvarsspel lag på vår nivå måste behärska ifall vi ska klara av att rufsa till några världselitsfjädrar – och vi släppte alltså in fem mål på en dryg halvtimme när vi försökte oss på det.
Och nej, det funkar inte att skylla på en andramålvakt eller en högerfotad vänsterback eller ett motståndare som minsann håller världsklass.
Vi hade ett näst intill ordinarie mittfält på plan, och framförallt hade vi det där nya mittbacksparet som fått förtroendet att styra oss över Atlanten.
Well... Jag var inte övertygad igår och jag är sannerligen inte övertygad ikväll.
Var och en för sig är Pelle Nilsson och Mikael Antonsson dugliga spelare i respektabla internationella sammanhang. Hade de fått något halvår ihop och lärt sig att komplettera varandra är det möjligt att de hade kunnat göra varandra bättre.
Men nu? De är ju inte redo. De bildar ett mittbackspar som inte är färdigt för att tillsammans möta riktigt bra motstånd. De har ingen instinktiv känsla för var de har varandra, vem som går på vilken boll, när de har gått om tid och när de blir pressade i ryggen.
Inte heller har de någon kollektiv grundtrygghet att utgå ifrån, någon stadig struktur som stöttning.
Måste inte lägga oss och dö
Det är som det är och det förblir som det har varit – och det kommer naturligtvis inte heller att lösa sig på en månad.
Nu behöver vi inte lägga oss ner och dö för den sakens skull, i synnerhet inte som vi har med oss den här abstrakta förmågan att fortsätta häva oss upp från de djupaste av försvarshaverier.
Som tur är kommer vi inte heller behöva möta en Mesut Özil, en Mario Götze, en Thomas Müller eller ens en André Schürrle då. Vi kommer inte att ställas mot ett offensivmaskineri som konsekvent ägnat de senaste åtta åren åt att vässa sina olika vapen.
Det kan komma en Cristiano Ronaldo på besök ifall vi har riktigt bister otur, men annars så är det en Mario Mandzukic, en Kostas Mitroglou eller en Jevgen Seleznyjov som gäller.
Giftiga centrar, absolut, men inga centralfigurer i några särskilt välfungerande anfallsarmador.
Om Sverige lottas mot Grekland eller Ukraina skulle jag säga att det kan gå precis hur som helst. Kroatien skulle gå in i motsvarande möte med knapp oddsfavör, medan Portugal skulle vara jättefavoriter.
Själva sjunksvävar vi nu in i kvalspelet med både ett stråk av tro och en hel del tvivel. Vi vet att vi ingenting vet, att vi måste förhålla oss till hybris och håglöshet på samma gång.
Vi är landslaget som gör sju mål på Tyskland över ett kvalspel, men vi är samtidigt också landslaget som släpper in nio. Vad betyder det? Vilka är vi egentligen?
Den närmaste månaden kommer vi att åka till Lissabon, Zagreb, Aten eller Kiev. Någonstans längs de vägarna kommer vi ofrånkomligen att få reda på svaren.