”Jag borde växa upp och skaffa mig en familj”

Men först ska Annie Seel köra ännu ett Dakarrally

helskärm

Nästan tusen mil på tolv dagar. På en motorcykel. Med en knackig rygg.

Till priset av 300 000 kronor.

Är hon riktigt som hon ska, Annie Seel?

– Jag borde växa upp och skaffa mig en familj, säger hon.

”Actionfigur” kallar hon sig i sin egenproducerade presentation, en snygg liten trycksak vars förstasida pryds av en liten tjej på en stor motorcykel.

Seel, 40, från Täby trotsar med barnslig förtjusning alla konventioner och fortsätter att göra det hon älskar mest av allt.

Möta det okända. Tackla farorna. Överträffa sig själv.

Och... överleva.

I och med att Dakarrallyt står för dörren blir det fullt upp med allt det där de närmaste två veckorna. Dakar och Dakar, förresten. Det legendariska loppet är tillfälligt utlokaliserat till Sydamerika och med start och målgång i Buenos Aires.

Sista eller inte sist?

Terrorhoten stoppade Seel från hennes tredje nordafrikanska ökenvandring för ett år sedan. Finanskrisen försökte den här gången, men kosta vad det kosta ville tog hon sig till Argentina och på lördag står hon på startlinjen med 957 mil framför sig.

Argentina–Chile tur och retur. Från hav till hav. Över stäpp, floddeltan, öken och berg, i värme och kyla, i kamp mot trötthet och hunger och smärta.

Själv säger hon att det är sista gången hon utsätter sig för stolleprovet. Varpå hon verkar höra hur ihåligt orden klingar och omgående garderar med ett:

– Fast det säger jag ju varje år.

När förra årets rally ställdes in med kort varsel gick luften ur Annie Seel. Några dagar tidigare hade hennes mamma fått en kraftig stroke. Inte ens den tuffaste kan stå emot allt. Hon gick ned sig mentalt, mådde riktigt dåligt.

– Jag kom hem till ett stort svart hål, säger hon.

Framgångarna i centraleuropeiska rallyt i våras var den bästa antidepressiva dos hon kunde få. I den vevan bestämde hon sig för att köra Dakarrallyt igen.

”Det bästa jag vet”

– Det här är det bästa jag vet. Jag vet inget annat jag hellre jag skulle göra. Det handlar inte om resultaten utan om att jag älskar att åka långlopp. Om jag överlever får jag planera för vad jag ska göra sedan, säger hon.

Med hjälp av ”en galen tandläkare från Småland” och diverse trogna sponsorer fick Seel ihop den halvmiljon kalaset kostar. Själv står hon för merparten, cirka 300 000 kronor. Mer än inför förra året då sponsorerna var rikare.

– Att ta sig till startlinjen i Dakar är den första stora prövningen. Det är den största tröskeln. Men det gör mig glad att så många vill se mig på startlinjen. När det inte blev något förra gången kändes det som att jag svek mina sponsorer och supportrar.

Seels mål är att vinna damklassen.

– Jag planerar för att göra mitt livs lopp. Att säga att jag ska vinna är ganska respektlöst mot tävlingen. Jag vill nå minst topp-40, gör jag inte det har jag misslyckats.

Sydamerika kontra Afrika?

– Personligen ser jag bara fram emot det. Skillnaden nu är att det kommer att bli väldigt blandad terräng. Det kommer att bli roligt. Det kan vara ganska tråkigt att köra på steniga vägar mil efter mil i Marocko.

Till skillnad från tidigare har Annie Seel rejäl uppbackning i och med att hon kör för Team Meca system.

– Vi har åtta mekaniker till 15 förare i teamet. Jag får den bästa supporten, de vill verkligen att jag ska vinna damklassen.

Henrik Skiöld/TT