Sista hoppet

Ryggskada kan stoppa Anna Lindbergs karriär

helskärm

PEKING. Simhoppet i Peking kan bli Anna Lindbergs sista stora mästerskap. Den trasiga ryggen lämnar henne inte i fred.

– Man vill ju inte riskera något för framtiden, säger hon.

Så efter OS väntar en paus på obestämd tid – och ett nytt liv i Malmö.

I en dåligt upplyst hotellkorridor i Kina hänger äldre tiders officiella olympiska affischer, inramade och prydligt på rad. Anna Lindberg, 26, går förbi dem tillsammans med sin mamma, Ulrika Knape. När de passerar ”Munich 1972” lyfter hennes mamma på handen och stryker tavlan lätt med fingertopparna, utan att ens sakta ner på farten. Det är en kort beröring med det förgångna, och minnesbilden av OS-guld som gjorde henne så folkkär.

”Tränat med hög kvalité”

För Anna Lindberg är de olympiska spelen I Peking fjärde försöket att själv vinna en OS-medalj. Det är troligt att det är sista chansen – men om allt stämmer kan det bli en bra final på tremeterssvikten. För sådan är känslan, berättar hon och sjunker ner i en fåtölj:

– Jag mår precis så bra som jag hade hoppats. Allt har fungerat med ryggen, den håller bra och jag har tränat med hög kvalité. Jag kände mig väldigt lugn när jag kom hit.

Har du varit frustrerad över ryggproblemen?

– Klart att det är frustrerande, men många har ju ont. Fast det är svårt just med ryggen eftersom man kan ha ont bara för att man suttit för länge, eller inte suttit alls, men en annan dag känner man ingenting trots ett hårt träningspass. Det finns ingen logik alls. Och man kan ju inte koppla ur ryggen, man måste hela tiden sitta rätt och ligga rätt.

– Nu känns det bra. Men efter OS behöver jag ta en längre paus och vila kroppen och se om den ändrar sig. Sen handlar det om min motivation också.

Du vet inte hur lång paus du tar från hoppningen?

– Har ingen aning. Det får vi se.

– Men just nu har jag så roligt och det har gått så bra på träningen att jag har mer att ge. Så på ett sätt vore det tråkigt att sluta nu. Men samtidigt vet jag inte om kroppen fungerar. Har man ont är det ju inte lika roligt.

Du känner av ryggen när du tränar?

– Jo, och i längden kanske det inte funkar att hålla på så här.

Känner du någonstans i bakhuvudet att du kanske tvingas sluta i förtid?

Anna Lindberg funderar en kort stund och konstaterar sedan:

– Man vill ju inte riskera något för framtiden ...

... för du ska ju ha med dig just den där ryggen i många år till?

– Ja, precis. Men jag vill sluta när jag ligger på topp, inte för att jag har ont.

Men ibland får man inte välja?

– Det får vi ta då, om den dagen och det beslutet kommer. Det blir en senare fråga.

Det är imponerande att du i ditt fjärde OS fortfarande tycker det här är roligt?

– Jo, men det handlar om just precis det; att ha roligt. Det handlar inte om att ”vadå, du har ju aldrig tagit en VM-medalj, eller OS-medalj”. Visst, men jag håller på eftersom jag tycker om det här och utvecklas och jag ska kämpa för att kunna fortsätta.

– Fast jag vet inte hur jag känner efter OS. Jag kanske känner när jag är ledig att jag vill göra annat i mitt liv, eller så saknar jag det.

Flyttar till Malmö

När Anna Lindberg återvänder hem från Peking väntar stora förändringar. Efter ett helt liv i barndomens Karlskoga har hon beslutat sig för att flytta till Malmö, där hon blir sambo med pojkvännen Calle Steen, hockeyspelare i Malmö Redhawks.

Flytten betyder också att hon för första gången väljer att tränas av någon annan än mamma Ulrika. Nye tränaren heter Pär Berg och har bland annat ansvaret för fem av sex simhoppare i JVM-laget.

– Jag ville jobba med Pär, berättar Anna. Men om jag fortsätter att hoppa kommer jag att åka hem till Karlskoga i bland, för det fungerar ju så bra med mamma som tränare.

Blir det inte konstigt att lämna Karlskoga efter alla år?

– Äh, jag känner att jag behöver göra något annat. Jag har bott i Karlskoga hela mitt liv och det har sett likadant ut hela mitt liv. Ska bli skönt att göra något annat. Jag flyttar direkt efter OS. Jag ska packa när jag kommer hem.

Du hade inte önskat att Calle kunde vara här i Peking, närmare dig?

– Nej. Vi har pratat på telefon varje dag. Det funkar. Jag tycker inte det gör något att han är hemma, man har ju ändå ingen tid att umgås.

Du träffar inte ens pappa Mathz?

– Nej, han är ju domare och de bor alltid på ett eget hotell. Vi ses inte så mycket, men vi möts i badet ibland, han kan ju se när vi tränar. Han var där i går morse klockan sju.

Är du sugen på att tävla?

– Ja, ja, herregud, det är skönt att det är dags.

Vad talar för att du får ditt livs bästa tävling här?

– Träningen jag har haft, som varit så bra. Och erfarenheten, för den har jag ju också. Jag vet vilken känsla jag ska leta efter för att det ska bli som bäst.

Nästa generation på väg

När vi talat färdigt och ska ta farväl möter vi ett oväntat ansikte i hotellfoajén. Hockeypampen Percy Nilsson är i Peking, inbjuden av en svensk olympiasponsor. Eftersom han vet att Anna ska flytta till Malmö, och eftersom han självklart känner hennes Calle, skojar han med henne:

– Hör av dig om du behöver en lägenhet. En fyra eller en femma, va?

– Tack, vi har lägenhet, säger Anna vänligt.

– Man vet ju inte hur länge sånt där håller, ler Percy.

Anna skrattar och de byter telefonnummer, innan Percy Nilsson hastar vidare.

I dag ger sig Anna och Ulrika ut i Pekings butiker och gränder för att shoppa. De lär leta barnkläder, bland annat, eftersom Anna har blivit faster och Ulrika farmor.

Och treåriga Linnea har precis hoppat från enmeterssvikten. Se där – en lätt beröring av framtiden.