Vilda västern? Glöm det!

Om det är ”Vilda västern” du är ute efter kan du stänga den här sidan på en gång, det finns nämligen ingenting vilt över westernridning.

Däremot gick det nog vilt till när Hollywood spelade in sina vilda-västernfilmer, precis som det nog gjorde när de gamla krigsfilmerna spelades in, med slagfält översållade med hästar som man slet i munnen och fick att "dö" på beställning - är det någon som tror att det är "vanlig dressyr", de red ju trots allt i vanliga sadlar? Nej, tänkte väl det - trots att vi alla vet att den klassiska dressyren har sina rötter i en militär tradition så är det ingen som ens misstänker att en dressyrryttare har sina förebilder bland Hollywoods slagfältsryttare... Nu hoppas jag att ni som är här inte stänger den här sidan, nej häng kvar ett tag så ska jag berätta om något verkligt häftigt!

Häftigt är att rida en häst som är så samarbetsvillig och känslig att man (helst när någon skeptisk person står och tittar på) kan plocka av hela huvudlaget och göra om det man nyss gjorde med bett i hästens mun! Eller att ha en sådan kontroll på sig och sin häst att man trixar sig igenom en trailbana så trång att man måste kunna bestämma på centimetern när var hästen ska ställa fötterna! Eller när man släpper sin häst i en cuttingritt och den jobbar helt självständigt med en kalv! Ja, det ska väl erkännas: det sistnämnda har inte jag heller varit med om, för det är få förunnat att komma så långt, men man tränar ju naturligtvis för att nå dit någon gång. Låter det häftigt? Då ska ni bara tänka till ännu en gång, för det allra häftigaste är inte de sakerna man kan utföra med sin häst, utan det är den kommunikation man har med hästen - han vill verkligen utföra alla de här sakerna för dig, och nu har vi kommit in på ursprunget:

Tänk dig att du är en cowboy, du är fyra dagsritter hemifrån, det finns skallerormar i buskarna och solen är lite varmare än här hemma. Du har mycket att göra med skadade kalvar, inhägnader som måste lagas och lite annat smått och gott som hör kofösarens vardag till. Inte kan du då också ägna dig åt att försöka få hästen att gå dit du vill, nej du har inte ens lust att sitta och fundera på om den går i rätt form! Du har ditt jobb att sköta, och hästen har sitt. Ni är beroende av varandra, ja, era liv hänger faktiskt på att ni två är bästa arbetskompisar, att ni har fullt förtroende för varandra och att ni ställer upp på varandra till 150 procent.

Allting som vi westernryttare gör med våra hästar har sitt ursprung i de tankarna. I Sverige finns det inte många som arbetar med hästar i boskapsarbete, de flesta av oss tränar för att tävla eller bara för skojs skull, precis som alla andra ryttare.

Vi rider i amerikanska westernsadlar som är väldigt bekväma för både hästen och ryttaren. De passar också utmärkt för ryttare som vill ha en bekväm långrittssadel. Vi har oftast ett väldigt enkelt huvudlag och rider på vanligt tränsbett tills vi har en välutbildad tävlingshäst som är minst sex år - den tävlas på stångbett. Nosgrimma är inte tillåtet på tävling, och vi använder det inte på träning heller - vi vill helt enkelt att hästen ska få gapa om den är irriterad på något, då åtgärdar vi det som är fel. Vi har långa och delade tyglar, och de är bra till mycket! När hästen ska få lång tygel kan den få riktigt lång tygel, när en tygel ligger ner i marken betyder det att hästen inte får gå någonstans. Ursprunget till det sistnämnda? Jo, bli den där kofösaren igen, och föreställ dig att du ramlar av din häst, eller att du bara behövde kliva av för att kolla upp något på marken. Vilken signal skulle du kunna använda utan att själv sitta på den för att få den att stanna kvar? Jo tygeln i marken naturligtvis!

Vi rider våra hästar mycket med vikthjälper, och vi tränar dem att gå i rätt form med bakdelen under sig och med ryggaktivitet utan stöd på tygeln. Våra hästar tränas i att vara fullständigt lugna och trygga, vi vill kunna handskas med dem som om de vore väluppfostrade hundar. Vill du veta mer? Läs om vår träning, våra tävlingar och vilken utrustning vi använder!