De grymma pokergudarna
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-07-08
Dan Glimne skriver dagbok från WSOP varje dag bara på sportbladet.se – läs hans femte rapport från Las Vegas
LAS VEGAS
Lördag 7 juli
Ibland blir man nostalgisk här i Las Vegas.
Jag minns gamla Stardust innan stället på 1990-talet dynamiterades för att göra plats för ännu ett av de nya megakasinona.
Där försvann ett stycke av stadens historia, en plats där Frank Sinatras Rat Pack brukade uppträda när de inte gjorde det på The Sands, och självaste Dean Martin ibland på skoj hoppade in som blackjackdealer.
Och på den stora skylten utanför New Frontier, och som jag ser när taxin svänger ut i förmiddagssolen för att ta mig till The Rio, står det THANKS FOR ALL THE GOOD TIMES 1942–2007 CLOSING DATE 7–16–2007. Stället, som onekligen är lite sunkigt men samtidigt har en viss charm, ska nu jämnas med marken. Jag bestämmer mig för att gå förbi där den 16 juli, två dagar innan flyget tar mig hem igen. Säkert kan det bli en minnesvärd kväll.
Fortfarande är jag genomförkyld och har nu dessutom fått en röst lika skrovlig som en gång gamle filmskådisen Lee Marvins, men jag har pumpat mig full av Ipren och har kavajfickan full av näsdukar. Jag går först via mediarummet för att kolla upp läget. Det var 1287 startande i går under dag 1A, kan jag läsa mig till, varav 445 har överlevt till dag 2. Chipleader är fransmannen Tinten Olivier med 270 500, men fyra med 203 900 är faktiskt en svensk, Michael Tureniec. Totalt hittar jag tio svenskar som är kvar från dag 1A, varav Per Hildebrand någonstans i mitten med 49 600 i marker och Chris Björin en bit därunder med 40 700 – och en Magnus Karlsson som står med hemadress i Heredia i Costa Rica (!).
Några andra intressanta namn jag hittar är de två världsmästarna Bobby Baldwin och Huck Seed, samt Bertrand Grospellier, Johnny Lodden, Barry Greenstein, Julian Gardner och Spidermanskådisen Tobey Maguire. Några som däremot inte överlevde denna första dag var två andra tidigare världsmästare, Johnny Chan och Doyle Brunson.
Årets WSOP har redan slagit rekord i och med att över 100 miljoner dollar – smaka på den siffran – hittills delats ut i prispengar, och nu, i själva VM, ska alltså ytterligare 60–80 miljoner omfördelas mellan deltagarna.
Den förste att få en royal straight flush här i själva VM var Dennis Frederick, med Q–J i ruter och brädan ruK–sp10–ru6–ruA–ru10. Det blev en gratis 40-minutersmassage vid bordet för det, av den kader av massöser som här springer runt och mot betalning bistår när axlar och rygg börjar värka efter timmar av poker. Och en rolig kommentar får jag höra: att en av spelarna under dag 1A sagt ”jag är egentligen inte här, jag sa till min fru att jag skulle på en campingtripp.”
I korridorerna ges det några sista taktiska råd, lyckosparkar och pussar av kollegor och äkta hälfter. Jag hör tyska, franska, danska och ett halvt dussin andra språk med innan vi spelare går in i konferensrummet och tar plats. Vid bord 98 där jag startar idag sitter redan två unga britter och en kraftig amerikan. Jag hälsar på dem, hänger kavajen över stolsryggen, lägger fram mitt anteckningsblock, sätter mig ned och kontrollräknar mina 20 000 i marker. Mörkarna kommer att börja på 50–100. Det slår mig att det kommer att finnas bortåt 150 miljoner i marker på finalbordet. Inflation i pokervärlden? Rent matematiskt skulle man här i VM kunna börja med mörkar på 1–2 och ett startkapital på 400, men det skulle förstås inte se lika imponerande ut.
I högtalarna upprepar man flera gånger de tre oeftergivliga regler som gäller: sitter man inte på sin plats när sista kortet i given delas ut är handen död; talar eller sms:ar man i mobilen när första kortet i given delas ut är handen också död; och stoppar man marker i fickan när man byter bord, på annat sätt döljer dem eller plockar upp några från golvet blir man diskvalificerad. Redan i går stöp flera på just den sistnämnda regeln, får vi höra.
Jag ser mig omkring, och upptäcker två bekanta ansikten i närheten: Karin Lundgren och Hans Eskilsson. Jag går över till bägge och utbyter lycka-till-önskningar.
Mitt bord fylls upp. Den som slår sig ned på stol 3 till vänster om mig åtföljs av ett tv-team, och när de sedan för ett ögonblick slutar filma frågar jag honom nyfiket vem han är: Joe Sebok, visar det sig, ett namn som ringer en klocka.
En av sakerna som teamet frågar Sebok om är hans vadslagning nyligen med proffskollegan Jeff Madsen, som resulterade i att Madsen förlorade och tvingades spela här i WSOP utklädd till medeltida hovnarr. Det kan förklara det udda klädesplagg som Sebok har med sig och draperar över stolsryggen: en ”kungamantel” i rött siden, kantad med fejkat hermelinskinn.
På stol 4 slår sig en blond kille i 40-årsåldern med glasögon ned. På hans t-tröja står det ”KPPT: Korean Professional Poker Tour”, vilket får mig att nyfiket fråga. Jodå, man hade nyligen det första koreanska mästerskapet i poker (”Nord- eller Sydkorea?” frågar spelaren på stol 9 ordvitsigt), och det är faktiskt, om jag förstått rätt, vinnaren av det som sitter här, trots att han uppenbarligen är västerlänning. Han visar sig dock vara bosatt i Seoul och gift med en koreanska.
Strax efter klockan tolv är det dags för dagens hedersgäst att säga de klassiska orden ”Shuffle up and deal!”. Liksom på min startdag förra året är det Penn Jillette ur magikerparet Penn & Teller, som uppträder här på The Rio.
Jag sitter i stora mörken och får K–9 off i första given. Stol 8 höjer till 200, och knappen, lilla mörken och jag tar syn. Floppen är Q–2–8 i spader: check bordet runt till knappen som betar ut, och jag lägger mig saklöst. Den andra potten går dock till mig, när jag får K–8 i ruter i lilla mörken och går med. Floppen är ruJ–ru4–sp8, jag betar ut, och de övriga lägger sig.
En odramatisk giv till utspelar sig. Sedan, 4 minuter och 40 sekunder in i matchen – jag hinner kasta ett öga på tävlingsklockan – säger tävlingsledaren i högtalarna: ”Congratulations, all you contestants; you have outlasted at least one other player!” Den första utslagningen denna dag är ett faktum, och får några spridda applåder och busvisslingar.
Dealerknappen framför oss är bland det fulaste jag sett: en tunn vit plastskiva, närmare 12 centimeter i diameter och med ett klistermärke för WSOP och The Rio i mitten. Alright, den är åtminstone väl synlig i TV.
Vår första all-in vid bordet kommer 28 minuter in i matchen, och efter ett rejält betande i rundan efter floppen: när fjärde gatan har landat så att brädan är 7–9–2–7 ställer Koreaspelaren resolut in resten av sin markerstapel. Spelaren på stol 9, en skäggstubbsprydd amerikan, svettas länge med beslutet innan han till sist lägger sig. Medan dealern skjuter över markerna till Koreaspelaren hör jag honom viska till Joe Sebok: ”Jag hade två sjuor.”
I högtalarna förkunnas det att vi har ytterligare en tidigare världsmästare bland oss idag: Dan Harrington, på bord 8. Han får en artig applåd. Från de stora tygtrycksporträtten, modell 5x5 meter, som hänger i en rad längs väggarna runtom här inne i konferensrummet blickar inte bara Harrington utan också alla de andra tidigare världsmästarna i poker ned på oss förhoppningsfulla.
Stol 8 höjer till 325, och alla lägger sig fram till mig där jag ännu en gång sitter i stora mörken. Jag tittar ned på K-K, poppar tillbaka till 1100, och han lägger sig och ger mig potten. I given efter får jag J–9 i lilla mörken efter att alla andra lagt sig bordet runt, höjer till 300, och Sebok lägger sig i stora mörken. Sebok är pratsam, skojar mycket, och märks mest av oss alla vid bordet. Då och då går TV-teamet förbi och filmar honom igen. Varför är det förresten så att alla de bästa pokerspelarna här i världen oftast antingen är mycket högljudda som Tony G, eller mycket tystlåtna som Chris Ferguson?
Stämningen vid mitt bord är på det hela taget god och kollegial, men med en underton av allvar och hotande skoningslöshet; som om vi hade suttit i en livbåt på Nordatlanten och vetat att provianten kommer att ta slut om några dagar.
Från halvsen position får jag K–Q i spader – även denna dag har det utlysts en gratis massage till den som först får en royal – och lyfter det till 350. Den unge engelsmannen på stol 5 och knappen, och vars dialekt skvallrar om Manchester lång väg, är den ende som tar syn. Floppen är 8–J–9 regnbåge och ger mig två överkort och ett hålstegdrag; jag betar ut 1000, men Manchester höjer genast till 3000 och jag lägger mig.
Efter två timmar avslutas den första nivån. Sebok är chipleader, med lite över 30 000. Jag har 18 250 i marker, en bit ned, och har inte varit med om någon större dramatik för egen del. I breaken pratar jag med Eskilsson, som ligger på runt 21 000, och med Johan Storåkers som har runt 17 000.
Den andra nivån drar igång, med mörkar på 100–200. Den hinner bara bli en kvart gammal innan jag får handen, eller rättare sagt Handen, som avgör mitt öde i VM.
UTG lägger sig, jag tittar ned på A–J i spader, och tar syn för 200. Joe Sebok tar också syn, liksom Koreaspelaren på Stol 4 och amerikanen på stol 7, medan lilla mörken lägger sig och stora mörken knackar ned det. Vi är fem i potten, som nu innehåller 1 100.
Floppen är sp9–sp10–ru4: toppflushdraget för mig. Betandet före floppen tydde inte på några bättre händer, så jag fyrar in 1000 jämnt i potten för att sätta press på de övriga. Sebok synar, Koreaspelaren lägger sig, Stol 7 höjer till 3000, och stora mörken lägger sig. Jag sneglar bakom mina solglajor på Sebok, vars kroppsspråk ger intrycket av att han tänker syna; gör han det också har jag med bred marginal fullt godkända pottodds på draget till flushen, så jag synar och det gör mycket riktigt även Sebok. Nu ligger där 10 100 i potten.
Turn är hjärter sex. Jag checkar, och Sebok trycker in 4 000. Stol 7 viker sig som en billig resväska. Hmm, vad kan Sebok ha? Jag går igenom alternativen i huvudet: överpar, träff på 10:an med högt sidokort, ett djärvt spelat flushdrag + hålstegdrag med K–Q, eller? Har han tvåpar eller triss slowspelade han iskallt efter floppen. Oddsen på 3,5 mot 1 är inte riktigt goda nog för mitt flushdrag efter fjärde gatan, men lägger man till de troliga implicita oddsen om jag nu sätter flushen, så är det värt det. Jag vänder mig mot Sebok, drar ned solglasögonen en aning, och på tittar på honom över kanten på dem. ”Got anything interesting down there?” frågar jag. Han vill inte möta mig med blicken, och mumlar: ”No, but I'm sure you do.” Jag synar, och nu ligger där 18 100 i potten.
Riverkortet är ruter ess. Jag känner att detta är sanningens ögonblick, make-or-break, och överväger situationen under någon sekund eller två. Checkar jag bara har jag helt tappat initiativet, och Sebok kommer garanterat att beta ut och försätta mig i en mycket svår sits - men jag har bestämt mig för att ska jag överleva till dag 2, ska det vara med en bra stapel och inte lågbudget som förra året. Jag staplar med en stillsamt gest upp mina återstående över 11 000 i marker i en enda hög, skjuter fram den och säger ”All-in” utan några åthävor. På plussidan: min tämligen tighta image vid bordet, som bör få honom att tveka ordentligt med en marginell hand. På minussidan: får jag syn nu, är det garanterat av en bättre hand. Men jag gör bedömningen att oddsen sammantaget är minst 2 mot 1 på att han inte kommer att våga syna mig. Hade det varit i WPT hade jag i denna stund blivit antingen geniutpekad eller idiotförklarad av Mike Sexton och Vince van Patten, beroende på om Sebok nu lägger sig eller synar.
Sebok tänker febrilt. En minut tickar förbi, och ytterligare en. Jag får ur tomma intet en totalt irrationell impuls att börja vissla på "La donna é mobile" ur operan Rigoletto, men kämpar ned den. Sebok våndas uppenbarligen: han har mer än tillräckligt med marker för att täcka min bet, men ur hans synpunkt kommer han att vara kraftigt skadskjuten om han synar mig och förlorar.
Så vänder han till sist upp sina kort – 10–9 i klöver för ett tvåpar – och för några tiondels sekunder uppfattar jag gesten som OK-du-får-potten-men-titta-bara-vilken-stark-läggning-jag-gör och hinner tänka YES!, innan han mumlar fram det ödesmättade ordet ”Call.”
Idiotförklarad. ”You've got me beat”, säger jag och lägger upp mina egna hålkort. Koreaspelaren stirrar häpet, och utbrister till Sebok: ”How could you call him? I had him on Ace-Ten!” Sebok gör en vag gest med handen, men säger inget. Chocken över att vara utslagen ur VM, och så här tidigt, börjar sjunka in. Vi skakar hand – it's only business, never personal – och jag reser mig upp, tar på mig kavajen medan jag önskar samtliga vid bordet lycka till, och så går jag ut ur lokalen.
Utanför i korridorerna stöter jag på några landsmän jag känner, och de tittar häpet på mig. Jag förklarar kort vad som hände, och de uttrycker sin sympati och beklagar min sorti. Ironiskt, förresten: både nu i VM och tidigare i EPT-finalen i Monte Carlo blev just en överspelad (?) A–J mitt fall. Nästa gång jag tittar ned på den trubbelhanden borde jag genast kasta den, oavsett position.
Jag återvänder till Wynn för att försöka sova bort besvikelsen någon timme eller två. Framåt kvällen promenerar jag längs The Strip bort till Caesar's Palace och anmäler mig till deras 540-dollars kvällsturnering med start klockan 19. Jag kan inte förneka att jag känner lusten att ta revansch. Vi är 126 som startar, så prissummorna är mycket respektabla.
Där går det bättre. Nivåerna är 40 minuter långa och vi startar med 4500 var och mörkar på 25–50, standard här i Las Vegas. En bit in på den tredje nivån, när 107 spelare är kvar och mörkarna gått upp till 100–200 med en ante på 25, har jag jobbat mig upp till runt 6000 och det är dags för Dagens Andra Dramatiska Hand.
Jag sitter i lilla mörken, med K–6 i hjärter. Bara en annan spelare synar, och jag höjer till 750 för att sätta press på både synaren och den kraftigt byggde engelsman som sitter vid sidan om mig i stora mörken och har något fler marker än jag. Han synar, medan den andre lägger sig.
Floppen är 2–8–10 i hjärter! Jag fejkar två sekunders tvekan och checkar sedan. Engelsmannen betar ut 1 500 i potten. Jag fejkar ny tvekan, och fyrar sedan in hela min markerstapel: en avsiktlig överbet för att han ska läsa mig fel. Det gör han också. Han säger ”For some reason I've got you on Ace-King”, och synar mig varpå han visar sin egen A–2 i klöver. ”Guess again”, säger jag och vänder upp min flush.
Han ser chockad ut. Jag ler triumferande: med över 12 000 i marker kommer jag att ha ett bra arbetskapital.
Men ack, pokergudarna är ännu inte färdiga med mig denna dag. Turn är hjärter ess... och rivern spader två. Jag tror inte mina ögon; han har dragit ut mig med en runner-runner-kåk. Efter floppen hade jag ett nästan 99 procentigt överläge, men han vinner potten. Jag kan knappt tro att det är sant; detta är den värsta badbeat jag någonsin utsatts för i en turnering.
Engelsmannen ber faktiskt om ursäkt medan vi skakar hand. 07–07–07, my ass: inte ens två frozen lime margaritas inne på New Frontier kan trösta mig innan jag sedan på Wynn kryper till sängs, full av besvikelse och självömkan.