Wennman: Uniteds vinst är ingen tillfällighet
MANCHESTER. Vi hade sett fram emot en sann fotbollsfest och ALLA var där. Men Man Uniteds 1–0 mot Arsenal gav oss inte mer än det vi redan visste:
United vinner täta, jämna toppmatcher av den här typen hemma på Old Trafford. Arsenal har inte slagit varken dem eller Chelsea på elva försök – och det kan ju inte vara nån tillfällighet.
På Matt Busby Road var det mer tingel-tangel och supporterprylar än jag nånsin sett, det var en drömkväll för United-fans som letade julklappar. Inne på arenan sjöngs det högre och mäktigare än normalt, och – som sagt – alla som räknas var på plats.
David Beckham var där. Alla Uniteds levande legendarer var där. Fabio Capello var där. Ole Gunnar Solskjaer avtackades inför 75 000 före avspark. Och några bänkrader bakom Sir Alex Ferguson satt en grupp frusna män i sällskap med Sir Bobby Charlton och funderade hur det plötsligt kunnat bli så här.
Det var de chilenska gruvarbetarna, de som var instänga långt under jord i drygt två månader. De var inbjudna av United och satt nu alltså på Cold Trafford och såg en klassisk toppmatch i Premier League. Det säger, om inte annat, en del om vilka märkliga turer livet kan ta.
Det inbjöd till kvällens råaste skämt på pressläktaren, i halvtid efter 45 minuter fyllda av skeva sparkar, felpass och feltajmade tacklingar:
– När dom ser det här kanske dom önskar att dom stannat kvar därnere.
Chamakh chanslös
Så illa var det väl inte, men som så det ofta blir när två klasslag gör upp i en match man länge sett fram emot:
Det tände aldrig riktigt till, inget av lagen kom loss, vapen mötte motvapen i ett slags stand-off som inte ledde nån vart.
Båda lagen med sina 4-2-3-1 hoppades att den ensamme strikern på topp skulle bryta igenom motståndarens mittförsvar. Det hände aldrig. Arsenals Chamakh var fullständigt chanslös mot Ferdinand/Vidic, och Rooney – som inte gjort ett spelmål sen i mars – kom aldrig loss från Koscielny/Squillaci. Rooney har ett mångfalt större register än den misslyckade Chamakh och var närmast, men det hände ändå ingenting i målprotokollet.
Det var typiskt att en ren tillfällighet avgjorde alltihop. Nanis inlägg styrdes vidare från Arsenalbacken Clichys fot och vidare upp i ansiktet (bröstet?) på Ji-Sung Park – och i en båge in i mål. Arsenals målvaktsdebutant (och nu blir det VM i konsonanter) Wojciech Szczesny sprattlade förgäves, som det heter.
Rooney hade chansen att sätta en effektfull punkt för det hela efter att United fått en skitlöjlig, billig straff efter paus. Clichy stödde sig med handen i gräset och bollen träffade den. Handen sökte aldrig bollen. Det var ett skandallöst beslut av linjedomaren, som påstod att Clichy rört armen framåt.
Fattar ingenting
Nåväl, Rooney gjorde en sån där kringgående rörelse i ansatsen – som han så framgångsrikt gjorde mot Glasgow Rangers i november – och sköt över. Nu hör jag att folk fördömer det sättet att skjuta en straffspark, och de har fel. De fattar ingenting. De har inget bollsinne. De begriper inte att Rooneys nya metod att skjuta en straff är en mardröm för en målvakt, helt lysande. Problemet den här gången var att han fick foten för långt under bollen och okoncentrerat sköt över. Men såg ni var Szczesny befann sig? Ute på parkeringen och letade efter en hamburgare.
Straffmissen gav i alla fall Arsenal en smula hopp, Fabregas och van Persie hade bytts in, Walcott kom så småningom, och Gunners chansade rätt vilt framåt för att få till en kvittering. Ändå kan jag inte minnas att Londongänget hade en enda riktigt fet målchans under matchen förutom Chamakhs läge strax efter paus.
Uniteds seger går alltså inte att protestera mot. De skapade inte mycket – men ändå mer än Arsenal.