Kul dag på jobbet för Patrik Järbyn
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2010-01-23
Nära två minuters hårdkörning i världscupens svåraste störtloppspist. Dessutom fortfarande med smärtor i ena foten.
Ändå var Patrik Järbyn, 13:e i Kitzbühels störtlopp, ett enda stort leende vid målgång.
– Jag gillar den här backen, alltså.
Patrik Järbyn, snart 41, tvekar inför att säga det rakt ut. Men på frågan om det blir ett Hahnenkammrennen till svarar han:
– Nja, det får vi se... som föråkare kanske.
Den svenske fartspecialistens första försök i det klassiska störtloppet var redan 1995. Femton år senare i det – förmodligen – sista tävlingsåket i pisten, kom ännu en topplacering.
– Backen är ju lika svår för alla. Men, det är för jävla kul, speciellt när man åker bra skidor, säger Järbyn, som på sin trettondeplats var 1,53 sekunder från segern.
Det mytomspunna störtloppet är det största man kan vinna som alpin fartåkare – för många större än till och med ett OS-guld – och ingen annanstans ser man åkare jubla så mycket över en femte- eller tiondeplats.
Å andra sidan syns hos många en lika stor lättnad när adrenalinkicken är över.
– En grej är bara att slå berget. Sedan om man ligger sist, femma, tia eller vad det är, man får vara grymt nöjd, för det här är ingen barnlek, säger Järbyn, vars bästa resultat är en niondeplats från 1999.
Hans Olsson var däremot väldigt besviken över sin 39:e plats, även om mycket av rädslan för backen släppt till i år.
– Förra året vågade jag inte åka, i år attackerade jag lite för mycket mot vad jag borde göra. Så det är tio steg framåt för mig. Men jag är mest besviken över att det gick dåligt, säger han.
Det var stor österrikisk dominans bland de drygt 44 000 åskådarna. Men precis som på fredagen fick ärkerivalen Schweiz jubla högst när super-G-segraren Didier Cuche vann även störtloppet.
Schweizaren, som vann tävlingen även för två år sedan, var 28 hundradelar före slovenen Andrej Sporn och 39 före Werner Heel, Italien.
TT