Wennman: När City spelar så här kan de slå Barça – och förlora mot Twente
MANCHESTER. När slutsignalen gått och den blå månen lyste stolt och vacker på storbildskärmarna, när publiken sjungit ”Blue Moon” så det dånat i City of Manchester Stadium...vad var det egentligen vi hade bevittnat?
Början till ett maktövertagande från bolaget Carlos, Nigel, Gareth, Kolo & Kompany?
Vi kanske inte ska ha riktigt så bråttom.
Men när Manchester City slog Chelsea med 1–0 i ”The Battle of the Billionaires” sparkades det in dörrar, öppnades möjligheter, drömdes det drömmar och skapades visioner.
City knäckte det omöjliga Chelsea – som kom till Eastlands med fem raka segrar och 21–1 i målskillnad – och tog inte bara sin tredje raka ligaseger mot Carlo Ancelottis mästare, de räddade också spänningen i en tabelltopp som hade börjat skena rätt vilt åt västra London till.
Efter den galna Premier League-lördagen talar England förvånat om Arsenals chockförlust (2–3) mot West Bromwich på Emirates, om West Hams första trepoängare (1–0 mot Spurs) och Liverpools fortsatta problem (2–2 hemma mot Sunderland).
Men i den stora bilden är kanske Citys seger mot Chelsea allra intressantast.
Jag satt där och såg det ljusblå hemmalag som är den internationella fotbollens märkligaste, motsägesefullaste företeelse just nu. Jag såg ett City som testestoronfyllt och muskulärt brottade ner självaste Chelsea på mittfältet, jag såg spelare som Nigel De Jong, Gareth Barry och Yaya Touré pressa, stressa och tackla giganter som Michael Essien och Jon Obi Mikel till vansinnets gräns, och hade jag sett City för första gången hade jag hyllat Roberto Mancini som ett taktiskt geni.
Fungerar mot bra motstånd
Problemet är att City spelar likadant mot lag som Sunderland och Blackburn. Det blir inte samma sak då. När dessa imponerande brunkare på mitten, patrullerande framför ett starkt mittförsvar, måste skapa nåt konstruktivt och spelförande fungerar det inte alls. Då är Mancinis tre mittfältsbjässar slöseri med resurser och en förolämpning mot positivt fotbollstänkande. Hela taktiken bygger på att vinna bollen på egen planhalva, vända spelet snabbt, kontra med Carlos Tevez på topp (segermålet igår var typiskt) och ta vara på de få chanser som dyker upp.
Det fungerar briljant mot de bästa lagen. Det såg vi hela förra säsongen och det har vi sett mot Liverpool och Chelsea i höst. Däremot har inte Mancini nån alternativ, offensivare metod att ta till mot sämre lag.
De Jong och Barry dominerade
Det är därför Manchester City, håll i er nu, vilken dag som helst skulle kunna gå in i Champions League och kämpa ner ett Barcelona, ett Real Madrid, ett Manchester United, ett Inter eller ett Milan – på samma sätt som man krympte ytorna för Chelsea i går. Det är bara det att man troligen skulle förlora mot Twente eller Bursaspor nästa dag.
Manchester City är alltså ett kanonlag – men bara när villkoren är de rätta. De Jong var helt fantastisk på mitten i går, Gareth Barry också, och mittbackarna Kolo Touré och Vincent Kompany så perfekta att Carlo Ancelotti till slut bytte ut en förvånad Didier Drogba. Jag vill också framhålla en osjungen hjälte: Pablo Zabaleta, som gick in på vänsterbacken ( alla andra var skadade) och som vanligt agerade felfritt. Zabaleta är en superstar, var man än slänger in honom.
City knappade därmed in tre poäng på Chelsea (fyra efter nu) till grannen Man Uniteds förtjusning. De är med i matchen, och Chelsea-Carlo påstod:
– City är bra. De gav oss inte ens chans att spela som vi ville. De kan definitivt slåss om ligaguldet.
Roberto Mancini slickade i sig berömmet, men stod fast vid sitt gamla tips:
– Chelsea kommer att vinna det här ändå, utan problem.
Allt beror faktiskt på Mancini nu. Han har alla vapnen, han har bevisat att City kan utmana de allra bästa vilken dag som helst i veckan – men han måste hitta ett sätt att vinna mot de sämsta också.