”Torra strumpor är en gudagåva”

Sportbladets Thomas Tynander i regnet på Augusta

Augusta, Georgia

Tänker på torra strumpor.

Tar mig med fuktiga steg upp till det berömda klubbhuset, där världens bästa golfare hukar, axel mot axel.

Regnet söker sig innanför kragarna på oss.

Men det kanske blir spel, säger någon. Om någon timme eller så.

Står där under världens mest berömda golfveranda och regnet faller som blöta kindpussar över oss.

Det är svalt, tack och lov, och inte varmt och fuktigt.

Men det är blött.

I två dagar har det regnat och det perfekt gröna gräset är på många håll brun lervälling, där det ångar gödmedel ur marken och skyltarna om "slippery when wet" är ett hån, för många där ute har blängt på en skylt och ändå trillat på rygg i den slaskiga sörjan.

”Spel på lördag. Kanske.”

Och något spel i Masters är det inte, inte förrän lördag. Kanske.

Det är därför spelare som Gary Player, Fred Couples, Ernie Els och ett dussin andra sitter på sina bagar, när deras caddies spelar kort eller bara hänger mot husväggen och delar en cigarett.

De tittar på regnet och vattenpölarna som krusar sig i den lätta vinden.

Det är en märklig syn.

Det doftar lite alkohol också, som sällskap till tobaksröken. Spelaragenter och VIP-vänner har välblandade groggar i plastmuggar.

Ett tiotal meter bort finns repen som skiljer publikflocken från oss under tak. Där ute finns 40.000 åskådare med paraplyer, hopfällbara stolar och kepsar blöta som på en svensk midsommar. Men ingen av dem klagar, de är ju på Augusta National och atmosfären i sig är så berusande att många inte tycks bry sig om det är spel eller inte. Känner de inte regnet, känner de inte hur det rinner ner i nacken?

”Tur jag har nya softspikes”

"Finns inga dåliga kläder, bara..."

Den som sa det älskade flourtanten också.

Jag är blöt.

Armbågar mig bort från stjärnorna och klubbhuset, nedför ännu en grässlänt och varje gång jag sätter ner foten trycker jag upp minst en liter grumligt vatten runt golfskorna. Tur att jag har nya softspikes, annars hade jag suttit ner med de andra som pekar på "slippery when wet"...

Inne i mediacentret är det lätt kaos.

600 journalister har inget att göra.

Telefonlinjerna är överbelastade (är det 1940 eller?), mobilnätet är också överbelastat och det trådlösa internet som fungerat utmärkt sedan i söndags är på ett helvetes humör och fungerar bara sekundvis.

Så jag hamnar i presscaféet. Det ligger längst bak och där serveras som alltid gratis mackor inslagna i Masters-grönt papper. Man kan även få fläskkorv i bröd, men när den punkteras av tänderna skållas tungan och korven smakar verkligen död gris.

Så till slut sitter man på sin pressplats, mellan Len från Chicago och Andy från Australien. Len klagar på NHL-strejken och Andy suckar över trångsynta amerikaner.

Regnet rinner i små floder nedför utsidan av fönstret intill.

Hockey – i stället för golf...

Jag berättar att Frölunda är två matcher från SM-guld och Len nickar frånvarande.

Så jag svarar på läsarmail. Det är en del såna. Ganska många, faktiskt.

Jag klagar inte, atmosfären på Augusta National är unik, men det roligaste hade ju varit att bevaka en golfturnering. Där det är spel.

Len från Chicago begraver ansiktet i händerna och klagar på att Chicago Redhawks är kassa, så det kvittar egentligen att det är lockout. Andy kastar en halväten kalkonmacka i papperskorgen.

Framför oss står en grupp journalister och diskuterar Vijay Singh, som klagat på att Phil Mickelson lämnat för djupa spår på greenerna efter sina spikes under golfskorna. Skriver senare en text om det.

Först öppnar jag ännu en flaska vatten, med Masters logga på etiketten, och skriver en text hem om regnavbrottet. Arrangörerna har poängterat att det ska spelas 72 hål golf, "no matter what", och det betyder att vi kan sitta här till på onsdag.

Jag byter strumpor. Torra strumpor är en gudagåva, varför har jag inte uppskattat det tidigare?

Bra väder är på ingång, sägs det, men jag tror det först när jag känner att det värmer mot kinderna.

Thomas Tynander