QUIET, PLEASE!
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-09-09
Per Bjurman om turneringen som bryter mot alla regler
NEW YORK.
Det är möjligt att det är stelt i Wimbledon, snobbigt i Paris och brackigt i Båstad.
Men i New York krossas myten om tennis.
US Open, som just nu avgörs på Billie Jean King Tennis Center i Flushing Meadows, är ingenting mindre än en rock ’n’ roll-show.
– Jag vet inget som låter mer än 22 000 new yorkers som försöker vara tysta, konstaterade självaste Andre Agassi förra veckan.
Det är ljummen kväll i slutet av augusti i Flushing Meadows i New York-stadsdelen Queens.
I gången på en betongläktare står en samling sjaviga ynglingar med ölmuggar i händerna och dansar till skränig rock ’n’ roll.
Samtidigt stävar en dånande jumbo från La Guardia-flygplatsen, belägen bakom läktarsektionen mitt emot, upp mot den svarta natthimlen.
Och i bakgrunden rasslar ett tunnelbanetåg förbi på Willets Point-Shea Stadium-stationen.
Man kan lätt få för sig att man är med i en video med gamla punkbandet Ramones, som kom just från Queens och visste en del om både skränig rock ’n’ roll och rasslande tunnelbanetåg.
Men i själva verket är man på tennis. Andre Agassi ska just serva hem andra setet mot cyprioten Marcos Bagdathis.
Tennis!
Det ska ju vara en distingerad överklassport, en stel och snobbig kulturyttring beglodd under värdig tystnad.
I New York är den uppenbarligen något helt annat.
– Så har det alltid varit, säger Jonas Björkman när vi möter honom i environgerna på Arthur Ashe Stadium; huvudarenan i det som numer kallas Billie Jean King Tennis Center.
Och smålänningen borde veta. Det är trettonde året i rad han tillbringar månadsskiftet augusti-september i Flushing Meadows.
– US Open liknar inget annat. Det är en vilda västern-turnering. Flygplanen som kommer vrålande mitt under match och det ständiga oljudet från tunnelbanan? det är bara här man får vara med om något sånt.
– Ingen annanstans möter man den här publiken heller. Jag vet inte vad det beror på, men sportpubliken i New York är ju i alla sammanhang väldigt högljudd och emotionell. Som på Madison Square Garden när New York Rangers spelar hockey. Folk kommer liksom direkt från jobbet i kostym, med portfölj under armen. Sen ställer de sig och slår på plexiglaset. Det är likadant på US Open.
Ja, framförallt kring kvällsmatcherna är stämningen på Arthur Ashe-stadions branta läktarsektioner faktiskt snarlik den på Gardens diton under heta derbyn mot Islanders.
Buar åt motståndarna
Det är, som på alla tennisturneringar, meningen att det ska vara tyst under själva spelet, men det är en regel som efterlevs tämligen godtyckligt.
Som Agassi konstaterade efter sin sedvanligt dramatiska seger mot Andrei Pavel i första omgången.
– Jag vet inget som låter mer än 22 000 new yorkers som sitter och försöker vara tysta.
De överöser sina favoriter med brakande kärleksförklaringar, de ifrågasätter domslut och de buar åt motståndare som har fräckheten att utmana hemmafavoriterna.
Under pågående match.
S å sitter New York-fansen inte heller och sköljer ner jordgubbar med små sippar champagne
De hinkar öl. Ur plastmugg. Precis som vilka Råsunda-konnässörer som helst.
Däri ligger den kanske mest avgörande distinktionen i förhållande till traditionella turneringar.
US Open-tennis är inte en angelägenhet enkom för välbärgade vita, eller ens enkom för de som gillar och följer sporten året runt.
Alla samhällsskikt är där
Det är en happening, omhuldad av praktiskt taget alla med intresse för sport. Till vardags talas och skrivs det sällan särskilt mycket om tennis i den här stan, men US Open har blivit en ikoniserad New York-tradition av nästan samma sort som fjärde juli-fyrverkerierna i East River, julgranständningen vid Rockefeller Center och Macy’s Thanksgiving-parad längs femte avenyn.
Så när man strosar runt den vackra anläggningen intill Corona Park, som just tillägnats kvinnliga legendaren Billie Jean King, är det ett tvärsnitt av befolkningen i världens huvudstad man får trängas med.
Det är homeboys från Queens som sitter i the beer garden utanför Arthur Ashe-stadion och skålar i ljummen Heineken. Det är en gapig, stressad mäklare från Manhattan som står och skriker otidigheter åt Elena Likhovtseva när hon möter Maria Sharapova. Det är en alldeles vanlig medelklassfamilj från Long Island som klättrar upp på den lilla aluminium-läktaren vid plan 10 för att se Thomas Johansson stångas mot Sebastien Grosjean.
Samtidigt utövar US Open stor dragningskraft på kändisar. De vill också känna på den unika stämningen och en bra kväll på Arthur Ashe Stadium syns alla från Nicole Kidman till Donald Trump och Sheryl Crow på kortsidan under stora flaggan, den som välver sig så snyggt mot natthimlen.
De hör till – och de bidrar till att höja temperaturen ytterligare.
”Ligger mig varmt om hjärtat”
Spelarna har alltid reagerat olika på villkoren i Flushing Meadows. Somliga krymper i New York-hettan. Andra höjer sig. Jimmy Connors var ett praktexempel på det senare. John McEnroe, född och uppvuxen i Queens, likaså. Även Jonas Björkman trivs.
– Ja, US Open ligger mig varmt om hjärtat, säger han.
– Dels var det här jag slog igenom, dels gillar jag stämningen. Jag spelar mycket på känslor och blir inspirerad när det är lite liv. Och det är ömsesidigt. New York-fansen tycker om när man visar känslor och har därför gett mig bra stöd genom åren.
Man kan säga som Agassi också, när han i söndags, med tårarna strömmande nerför kinderna, tog farväl av US Open-fansen.
– Ni har varit axlarna jag stått på för att nå mina drömmar.
Det är bara en turnering, och en publik, som får tennisspelare att uttrycka sig så.
Per Bjurman