Anrell: Plötsligt ser det svenska friidrottsundret dubbelt så bra ut

Det är en svensk idrottsklassiker.

Det är svensk idrottshistoria.

Två systrar tar guld och silver i friidrotts-EM. Två tvillingar slår hela världen med häpnad.

Det svenska friidrottsundret ser plötsligt dubbelt. Dubbelt så bra.

I första hand handlar det om drömmen.

Det handlar inte om drömmen om att bli lika stora som pappa, det tror jag faktiskt inte att systrarna Kallur bryr sig om, de fungerar inte riktigt på det sättet. Det handlar snarare om drömmen om att bli bäst. Som en sorts kombo. Bäst gånger två.

Jag har lyssnat många gånger på systrarna. Mest på Susanna som nästan alltid varit lite bättre. Hon specialiserade sig tidigare på häck medan syrran envisades med att springa 100 och 200 slätt, två grenar som det är totalt meningslöst att satsa på om man vill ta internationella medaljer.

SM-guld går bra, finnkampen går också bra, men sen? Det finns inte en utsikt i världen att en Jenny Kallur eller nån annan ur Faluns mylla - ens om det finns inslag av New Yorks rikliga mylla - kan ta medalj på 100 meter slätt.

Men häck är nåt annat.

Där kan odopade tjejer från Kungsängen, Växjö och Falun konkurrera.

Därför var det så makalöst skönt att se Susanna Kallur i går. Och Jenny. Jenny klev fram förra året när Susanna var skadad och plötsligt frigjordes något hos Jenny.

Plötsligt vågade hon springa fort. Jag tycker man ska akta sig noga för att dra för många psykologiska snabbköpsanalyser om löpning men plötsligt verkade Jenny våga springa fort.

Det var inte bara tekniken, man fick också en tydlig känsla av att något hänt rent mentalt. Jag har sett det hos svenska utförsåkningstjejer där man ofta har känslan av att en del åkare knappt vågar vinna. Ni minns kanske Ylva Novéns klassiska "Äntligen bröts sviten" när hon till slut inte vann ett åk den där magiska vintern.

Jenny vågade springa fort förra året - när syrran var borta. Och nu vågar hon springa fort även när syrran är med. Jag blev speciellt imponerad av hennes försök där hon vann sitt heat avstannande på den utmärkta tiden 7,92. Semifinalen såg lika bra ut den. Hon var iskall.

Nästan onödigt kall taktik

Och så finalen där hon startade ganska knackigt men sprang upp sig och faktiskt tog sig förbi tyskan Kirsten Bolm på den sista centimetern. Det var en iskall taktik och kanske kan man tycka att hon var onödigt kall - hon böjde sig inte ens fram över mållinjen.

Hon kunde ha missat ett silver där.

Vi kunde ha missat en svensk idrottsklassiker.

lll

Systrarna säger roliga saker.

Det hoppas jag ni redan märkt.

Susanna sa i Edmonton, tror jag, att hon var i toppform i försöken. Hur känns det, frågade jag. Det känns som det kryllar i benen, svarade hon. Jag har funderat en del på det. Jag försöker känna efter ibland men jag känner sällan att det kryllar i benen.

I går sa Jenny en underbar sak inför finaldagen.

- Jag spekulerar inte i medaljer. Det får inte bli upp och hejsan bara för det här. Jag luktar svett, inte medaljer, sa hon avsnoppande.

Big show. Men nu kanske det får bli lite upp och hejsan, Jenny... eller?

Och Susanna hade en ny förklaring på hur det känns att vara i form. Jag fattade ingenting men när jag såg henne springa i finalen förstod jag precis. Hon sa:

- Det känns som om benen ska springa. Man kan liksom inte riktigt gå, utan man får liksom gå runt sina egna lår.

Kom sen inte och säg annat än att här har svensk friidrott inte bara fått fram två världsstjärnor till, utan också två centrallyriker av klass. P-O Enquists "Sekonden" framstår som lika poetisk som ett släggkast vid en jämförelse. Håll med om det.

lll

Varför har systrarna tagit ett nytt stort kliv i vinter? Jag antar att det har att göra med flytten till friidrottsfabriken i Växjö där Agne Bergwall och hans team lärt ut en del om hur man släpper på träningen successivt och tävlar lite mindre för att komma på en högre nivå vad gäller toppform.

7,80 - det var världsklass

Om vi ska nyktra till en stund mitt i den nationella yran så ska vi kanske besinna oss över att friidrotts-EM inomhus är den minsta mästerskapstävlingen man kan vinna.

Många stjärnor väljer att avstå inomhussäsongen, några putsar på sina skador. Det är kanske ingen tillfällighet att Jenny gick till sin första final just i Madrid.

Så vi ska kanske inte dra allt för stora växlar inför den betydligt större och viktigare utomhussäsongen med VM i Helsingfors som stort mål.

Däremot ska vi njuta av tiderna tjejerna gjorde, av den kaxiga löpningen, av de kraftigt förbättrade starterna, av självsäkerheten och lugnet och överlägsenheten i försöken och semifinalen och av att Sanna faktiskt var en och en halv meter före Jenny. 7,80. Det var världsklass. Det var definitivt världsklass.

Men framförallt ska vi glädja oss åt att det skrevs friidrottshistoria när två svenska tvillingar vann guld och silver och sprang ifrån alla andra i Madrid den här förtrollade söndagskvällen i mars 2005.

Läs också:

Lasse Anrell