Rangers – i evig motvind
Väderbitna, skadeskjutna, decimerade och förbannade – i dag ska alla känslor ut mot Celtic
De klarade stormen, men nöttes ner av den eviga motvinden.
Tre år senare ska nu Rangers möta Celtic igen.
Ostadigt stapplar de fram mot matchen – väderbitna, skadeskjutna, decimerade och förbannade.
Det var en storm på väg in, och den här gången var det en stor en.
Molnen vid horisonten var apokalyptiskt svarta. Det hade börjat blåsa ordentligt, och regnet hängde i luften som ett förebud om vad som var på väg.
Ingen visste exakt hur illa det skulle bli, men redan i det här skedet var det uppenbart att den var större än något som tidigare hade skådats i de här delarna av fotbollsstaden Glasgow.
Kanske skulle Glasgow Rangers över huvud taget inte komma ut på andra sidan.
Men att sticka medan det fortfarande fanns tid, att lämna skeppet innan det ens börjat sjunka? Aldrig. Managern Ally McCoist sade sig inte ens ha tänkt tanken.
– Det här är min klubb, precis som för tusen och åter tusen Rangers-supportrar. And we don’t do walking away.
Orden träffade rätt i klubbsjälen, formulerade självbilden i en enda paroll. En Rangers-supporter backar inte inför faror och svårigheter, utan möter dem med fast blick, stel överläpp, bred haka och rak rygg.
Om det nu skulle dra in ett ekonomiskt oväder laddat med tvångsförvaltning och konkurshot och utförsäljning och trippelnedflyttning – då var det väl bara så det var. En gång Rangers, alltid Rangers.
They didn’t do walking away.
49 118 på fjärdedivisionsmatch
Rangers hade redan ett världsrekord – ingen annan klubb har vunnit lika många ligatitlar som de 54-faldiga skotska mästarna – och den 19 augusti 2012 slog de ytterligare ett.
49 118 åskådare kom då till Ibrox för att se Rangers möta East Stirlingshire. Aldrig någonsin tidigare hade lika många tittat på en fjärdedivisionsmatch i fotboll.
Vid det här laget hade flera av de värsta farhågorna besannats. Den finansiella tyfonen som kom ikapp klubben ett halvår tidigare hade fört med sig fullständig fotbollsförödelse.
Formellt sett existerade inte ens The Rangers Football Club Plc längre, utan The Rangers Football Club Ltd hade i stället tvingats att börja om på botten av seriepyramiden.
För de blå horderna spelade allt det där mindre roll. Även om nu företaget hade likviderats levde klubben vidare – och vart än Rangers tog vägen så följde de efter.
– Det blev uppenbart att många utanför Rangers fullständigt underskattat styrkan i bandet mellan klubben och fansen, förklarade supporterföreträdaren Peter Ewart.
Allt var en ohyggligt imponerande styrkedemonstration, en påminnelse om vad som egentligen är kärnan i en fotbollsklubb.
Styrelsefolket hade berikat sig själva på ett tvivelaktigt skatteupplägg som ledde Rangers ner i ruinen, de hade gjort så att klubben förknippades med opportunism och mygel.
Det blev upp till fansen att återigen fylla klubbmärket med värdighet och lojalitet. De höll insamlingar för att se till så att klubben i alla fall betalade sina skulder till småföretagarna och leverantörerna i närområdet, de sponsrade varandra så att även de fattiga fansen skulle ha möjlighet att gå på matcherna.
Inför säsongen i fjärdedivisionen spekulerades det i att Rangers bara skulle sälja några hundra årskort. Det slutade med att de sålde 38 000.
Ökenvandringen skulle bli både lång och svår – det insåg alla – men när den väl inleddes framstod det trots allt ändå som att Rangers var hyfsat väl rustade för den.
Det var de mot världen, och de var okej med det upplägget.
Även om pengarna var borta så hade enigheten, energin och entusiasmen återvänt, och minuterna innan matchen mot East Stirlingshire rullade i gång tog nytillträdde vd:n Charles Green en mikrofon och ställde sig i mittcirkeln för att betona det.
– Få klubbar i världen kan räkna med den här typen av support, och jag kan inte tacka er nog. Rangers då, Rangers nu, Rangers för alltid.
Gått fasansfullt vilse
Två och ett halvt år senare finns nu nästan ingenting kvar.
Visserligen har Rangers marscherat rätt igenom två divisioner, men utan ledare och vägvisare har de ändå gått alldeles fasansfullt vilse längs vägen.
Det har varit återvändsgränder och blindgångar, falska profeter och bortvända ryggar. Ett svek var tydligen inte tillräckligt, utan det skulle upprepas så många gånger att falskhet till slut framstod som det enda normala.
Hur var det nu igen? Rangers då, Rangers nu, Rangers för alltid?!
Mannen som vrålade fram det stridsropet var borta efter mindre än ett år, och bakom sig lämnade han bara tvivel, frågetecken och tomma kassakistor.
Karusellen runt klubben framstod allt mer om en utdragen plundring. Ägarkonsortium efter ägarkonsortium lovade saker utan att sedan hålla dem. Spelare som kysst Rangers-märket drog vidare efter att ha försäkrat sig om att övergångspengarna hamnade i deras egna fickor snarare än i klubbkassan.
För fansen blev det svårare och svårare att behålla tron på klubben, på idrotten. De kände sig utnyttjade av sina egna, motarbetade av de andra klubbarna, medierna, förbundet, ligaföreningen och allt däremellan.
Själva hade de ingen annanstans att ta vägen. De kunde ju inte välja bort Rangers för någon rikare klubb – för dem stod valet mellan Rangers eller ingen fotboll alls.
Sommaren 2012 hade 50 000 följt klubben genom fjärdedivisionen. I december 2014 var det färre än 20 000 som återvände för att se laget i toppen av andraligan.
Den månaden avgick till sist också Ally McCoist – the man that didn’t do walking away – och symboliken i det gjorde så att det verkligen kändes som att han släckte ljuset efter sig när han hastade ut genom nödutgången.
Senast Rangers försökte spela match avbröts den efter bara 25 minuter. Protesterna mot klubbledningen var inte orsaken – just nu verkar det som att Newcastles avskydde ägare Mike Ashley även stärker greppet om Rangers – men förstärktes däremot av effekten.
Timmen efter att matchen avbrutits stormades en entré på Ibrox av en uppretad folkmassa. De strömmade in bakom en banderoll med texten: ”Rangers FC: supported by fans, directed by parasites”.
I dag möter Rangers sin arvfiende Celtic för första gången på nästan tre år. De kommer till matchen utan manager, utan stjärnor, utan pengar och utan tydlig ägare.
Allt eftersom leden tunnats ut har ansvaret blivit tyngre för dem som stannat kvar.
När allt började var Lee McCulloch bara en Rangers-spelare bland andra. I dag är han lagkapten, tränare och beskyddare av den flämtande identitetslågan.
McCulloch växte upp med en pappa som tjänstgjort i den brittiska flottan, som var vakt på Winston Churchills begravning och som vrålade Rangers-sånger i duschen. Själv har han pratat om hur hans blod är blåfärgat, och varit en av få som faktiskt klarat av att leva upp till orden.
När truppen reades ut fick såklart McCulloch också erbjudanden, men han valde ändå att säga nej till en klubb i Förenade Arabemiraten som erbjöd honom ett kontrakt som tagit hans ekonomiska oberoende upp till en ny nivå.
– Jag kunde bara inte göra det. Jag var skyldig klubben och fansen att stanna.
Vid sidan av Lee Wallace är Lee McCulloch den enda Rangers-spelare som återstår sedan det senaste Old Firm-derbyt. Egentligen borde han inte spela den här matchen – han fyller 37 i vår, och har inte längre tempot – men ingenting kommer att kunna hindra honom från att göra det.
Våren 2008 slutförde han ett Old Firm, trots att han bröt ett ben i foten redan i den 15:e minuten. Flera gånger har han beslagtagit mobiltelefoner och hörlurar från Rangers utländska spelare, då han upplevt att de har sviktat i fokus inför ett stundande derby.
Dränkt i fientlighet och testosteron
Att pumpa upp sig själv har däremot aldrig varit ett problem.
– Inför det senaste derbyt på Ibrox ställde jag och vår målvakt Allan McGregor upp oss öga mot öga i omklädningsrummet. Vi stirrade på varandra, skrek att vi skulle vinna, knuffade varandra som om vi skulle börja slåss. Jag sa åt honom att slå till mig för att göra mig argare. Han gjorde det med sin målvaktshandske, så jag slog tillbaka med öppen hand i hans ansikte. Vi log inte, utan blev bara argare och argare. Vi var vid kokpunkten, men det fanns inte en chans att vi skulle förlora den dagen.
Uppeldningstuppandet smackar såklart av föråldrad machismo, men som allt annat måste man förstå det genom sitt sammanhang.
Fotbollen i Glasgow har ju alltid varit dränkt i historia, fientlighet och testosteron. När Rangers skickades ur högstaligan var det som om någon skakade om de där känslorna, stängde in dem i en flaska och lät dem härskna i några år.
I dag ska allt ut.
Rangers kommer inte till det här derbyt med förväntningar, tillförsikt och optimism – de åker till Hampden Park med ilska, bitterhet och hat.
Fansen är införstådda med att laget säkerligen kommer att förlora. De är däremot inte på humör att tolerera ett gäng som inte ens försöker.
Lee McCulloch minns hur det var för honom själv första gången, hur ljudväggen slog emot honom på ett sätt som nästan fick honom att ramla. Nu ser han det som sin plikt att förbereda sin lagspillra på något som egentligen inte går att förbereda sig för.
– Vi har sett till att de som inte spelat ett Old Firm tidigare vet vad de kan vänta sig. Det är något helt annat än någon annan match, det största derbyt i världen. Det är som att det är en annan sorts fotboll som spelas inför en annan sorts fans.
Källor: ”Follow We Will” (Graham), ”We Don’t Do Walking Away” (Gray), ”Simp-Lee the Best” (McCulloch), Daily Record, The Herald, The Scotsman.