Niva: Inget att nöja sig med
MALMÖ. Var det nu det här som skulle vara så svårt? Var det verkligen det här som verkat så ouppnåeligt i mer än 5000 dagar?
Malmö FF-Olympiakos, 2-0.
Inget att snacka om. Inget att nöja sig med.
Det är faktiskt lite svårt att fatta, lite lurigt att omedelbart vänja sig vid.
Malmö FF har tagit plats bland de riktigt stora nu.
De seglar inte under falsk flagg, de spelar inte Champions League på låtsas.
Två gruppspelsomgångar har spelats nu. Juventus har tre poäng, liksom Atlético Madrid och Olympiakos.
Och så Malmö Fotbollförening.
När slutsignalen väl gick så studsade den säregna malmöitiska sången från sida till sida, samtidigt som det råa oktoberregnet rullade ner från läktartaken.
Såhär kan den stora fotbollsvärlden också låta och lukta. Det finns ingen som helt anledning att titta någon annanstans och inbilla sig att det finns något där som saknas här.
Fotbollen som spelas är inte bättre, upplevelsen som erbjuds är inte starkare.
Sluter sig samman
En hetsig derbydag har sannerligen också sin lockelse, men det finns något minst lika kraftfullt i en matchdag i ett av de här klassiska fotbollsfästena där det bara finns en riktig storklubb.
Jag har alltid njutit av att komma till de där vindpinade knegarstäderna där den självklara lojaliteten till en och samma fotbollsklubb är källan som folket hämtar både stolthet och sammanhållning ur.
Marseille, Dortmund, Newcastle – eller Malmö.
Jag kände det inför kvalet mot Red Bull Salzburg, och fick precis samma upplevelse idag.
Fem, sex timmar före match är det som att Malmö både sluter sig samman och skiftar färg.
Fram till dess är staden grå – men när avsparken närmar sig blir den bokstavligt talat himmelsblå.
Klubbhalsduken blir ett basplagg på gatorna, krogarna hänger MFF-flaggor över menyerna på torgen. För några timmar är Sveriges allra brokigaste stad fullständigt enhetlig.
Enorm manifestation
När sedan alla fyra läktarsidor på Nya Stadion hoppar för att de älskar Malmö minuten före avspark är det en enda enorm manifestation av massans gemensamma kraft.
Malmö FF är inte ett lag. Malmö FF är både en klubb och en stad som genomför matcherna tillsammans på ett sätt som är så ovanligt att det gränsar till att vara unikt.
Ikväll gjorde de det fullständigt förträffligt allesammans.
Hela stadion stormade från första stund, men Olympiakos är nu ingen lättviktare som fladdrar iväg bara för att det blåser.
Här var det inte tal om att få någon seger till skänks. Här krävdes det att man förtjänade den.
Den där dominansen som Åge Hareide utlovad såg vi måhända inte så särskilt mycket av, men däremot fick vi en uppvisning i äkta ädel fotbollskollektivism.
Malmö FF var alltid kompakta, täta, solida. Hela tiden rätt i positionerna – noggranna, vaksamma, lyckosamma med en felaktig straffbedömning – men utan att för den sakens skull försaka de offensiva hoten.
Mer än en lagkapten
Magnus Eriksson öppnade ytor med sin spelblick och sin vänsterfot, Emil Forsberg vann mark med sin förstatouch och sina raider, Isaac Kiese Thelin styrde och ställde i luftspelet.
Och Markus Rosenberg? Markus Rosenberg var återigen mannen som tog tag i en match och lämnade ifrån sig en seger.
Att beskriva honom som en nyckelspelare är otillräckligt, att reducera honom till en bindelbärare är orättvist.
På samma sätt som Malmö FF är något större än ett lag är Markus Rosenberg något mer än en lagkapten. Tillsammans med Åge Hareide har han tagit det här unga, begåvade gänget i handen och lyft upp dem till höjder som inte gick att föreställa sig för bara ett halvår sedan.
Själv ska jag sannerligen inte sitta här och efterhandsljuga.
Jag har tillhört dem som befarat att avståndet har hunnit växa sig för stort, att det inte längre är rimligt att hoppas på ett svenskt klubblag som faktiskt klarar av att göra ett riktigt avtryck internationellt.
Inte färdiga
Men nu? Nu gungar stadion på ett sätt som får mig att fundera på att omvärdera alla nedslående sanningar jag trott mig sitta på.
Kanske är det vi som har haft fel hela tiden. Kanske går det fortfarande att erövra världen med den svenska modellen.
För två veckor sedan spelade MFF hyfsat jämnt nere med de överlägsna italienska mästarna nere i Turin. Ikväll besegrade de de grekiska giganterna utan att det var något mer med det.
Allra mest imponerande var att de inte ens behövde plocka fram några bragdbravader för att lyckas med det. De de skötte jobbet, de gjorde vad de skulle göra – och 90 minuter senare hade de vunnit en tuff match mot en jämbördig motståndare.
De vann igen, Malmö vann igen.
De är inte färdiga för det.