”Skottland är värsta platsen i västvärlden"
Att komma hem kanske ska vara en schlager, men att komma hem kan också innebära en visselorkan.
I alla fall om man är en grabb från Glasgow som ska spela landskamp i bortalagets tröja.
Irländarna har varit i stan i mer än 150 år nu.
De känner sig fortfarande inte särskilt välkomna.
I kväll återvänder de hem, de två mittfältsstjärnorna som flyttat söderut för att spela Premier League-fotboll. James McCarthy och Aiden McGeady är tillbaka i Glasgow – så vilken sorts välkomnande kommer de att få?
– Jag hoppas verkligen att de får ett hemskt mottagande, för de förtjänar det.
Den skotska landslagslegendaren Gordon McQueen var en kompromisslös mittback, den sortens spelare som kunde erbjuda enkla lösningar på svåra problem. Nu har 62-åringen tagit med sig de egenskaperna in i den fotbollspolitiska debatten.
För McQueen finns inga skäl att vare sig problematisera eller nyansera. När han ser Aiden McGeady och James McCarthy springa in på en skotsk fotbollsarena i irländska landslagströjor så ser han rätt och slätt två förrädare.
– Antingen så är du skotte eller så är du inte skotte. Men att vara född i Glasgow och sedan dra och spela för några andra?! Jag hatar det. Vad handlar det om? Jag köper det inte alls.
För att förstå vad som rör sig under ytan krävs ofta en liten ansträngning. Castlemilk i stadens sydöstra utkanter kan till exempel se ut som vilken Glasgow-förort som helst.
Radhusen går i brunt och grått här också. Bönor och burgare gäller på snabbmatsställena, och ungdomarna klär sig i huvtröjor och träningsbyxor precis som de gör i de flesta skotska arbetarklassområden.
För de som bryr sig om att titta efter märks istället skillnaden i de små detaljerna. Namnet på mäklarfirman, märket på ölkranarna, färgen på fotbollströjorna. Även om Castlemilk ligger i Glasgow är det på många sätt en irländsk stadsdel.
Det finns videoklipp på en nioårig Aiden McGeady som springer runt och jonglerar en fotboll på de här gatorna. Redan då hade han en grön landslagströja på sig, och det kanske inte var så konstigt. Sommaren dessförinnan hade Ray Houghton skjutit ett klassiskt segermål för Irland mot Italien i VM i USA. Och ja, Ray Houghton var också från Castlemilk.
Kom under potatissvälten
– En väldans massa människor inom skotsk media försökte säga att Aidens beslut var pragmatiskt, att han valde Irland för att de hade ett bättre lag och större chans att nå VM. Men beslutet var inte alls baserat på det, förklarar pappa John McGeady.
Aiden McGeady och James McCarthy växte upp några kvarter ifrån varandra i Castlemilk. Båda familjerna berättar också likartade historier om mor- och farföräldrar som kom över från Irland, och om traditioner som sedan bevarats genom generationerna. Allsång på kvällarna, folkdans vid högtiderna. Gaelisk fotboll på radion, Celtic på helgerna. På sin dödsbädd önskade James McCarthys morfar att sonsonen skulle välja att representera Irland. Han hade inte behövt bekymra sig.
Vare sig McCarthy eller McGeady behövde egentligen fatta något beslut. De föddes som irländare i ett annat land, hade aldrig sett sig själva som något annat.
John McGeady förtydligar:
– Aiden kommer från ett väldigt rikt irländskt kulturarv, som ärvts ner från far till son, från fastrar och mostrar. Som barn tillbringade han varenda sommar på Irland, så han var helt inne i den irländska livsstilen, hade en djup kärlek och respekt för Irland.
Man kan tycka att ett möte mellan Skottland och Irland inte borde behöva vara särskilt laddat. Andra så kallade landslagsderbyn i Europa har oftast varit matcher i kölvattnet av betydligt senare migrationsvågor.
De flesta turkarna kom till exempel till Tyskland på 1960- och 1970-talen. Balkan-flyktingarna nådde Schweiz under 1990-talet eller början av 2000-talet.
I Glasgow är den historiska kontexten en annan. Hundratusentals irländska invandrare kom till Skottland redan i samband med den stora potatissvälten mellan 1845 och 1852.
Började på samhällets botten
Mer än 150 år har gått sedan dess, och med tanke på hur geografiskt och kulturellt nära Skottland och Irland trots allt ändå ligger varandra vore det rimligt att förvänta sig att de tidiga motsättningarna mattats av med åren.
Så har det inte riktigt blivit.
Under hela dagen i dag kommer med all säkerhet en alldeles särskild fotbollssång att sjungas på vissa av pubarna i Glasgow. Det är den som handlar hur irländarna minsann sått sina frön av ondska i Skottland, om hur de inte tagit med sig något annat än problem och skam och om hur en särskild liten förrädare från Castlemilk som heter Aiden McGeady ska ha vänt ryggen mot sina egna. Och så refrängen då:
– Why don’t they go home? Why don’t they go home? The famine is over, so why don’t they go home?
Glasgow är inte direkt en stad som är ovan vid politiskt laddade fotbollssånger som går över gränsen, men ”The Famine Song” har tagit sig till en ny kontroversnivå.
När den tog fart på landets arenor för några år sedan inledde journalisten Phil Mac Giolla Bháin en sorts uppgörelseprocess gentemot landet han föddes i, och han slutade inte förrän ärendet nått hela vägen upp till högsta domstolen.
– ”The Famine Song” uttrycker ett djupt hat för irländarna och det irländska, en rasism som tolereras av ledarna i det skotska samhället. Men det var bara genom att göra det till en rättssak som det blev fastslaget. Fram till dess hade de flesta samhällsföreträdare avfärdat sången som ett uttryck för skämtsamt kivande.
Mac Giolla Bháin föddes som en av Glasgows alla etniska irländare, men kände sig alltid som en andra klassens medborgare, både socialt och ekonomiskt diskriminerad.
När irländarna först kom till staden började de från samhällets botten, från de allra tuffaste och sämst betalda jobben, de smutsigaste och trängsta bostäderna. Mac Giolla Bháin upplever det som att det skotska etablissemanget förväntat sig att de skulle stanna där.
När han och hans fru själva blev föräldrar tog de beslutet att flytta till Irland. De åkte inte tillbaka – själva hade de aldrig bott någon annanstans än i Glasgow – men de åkte i jakt på en plats där deras barn verkligen kunde känna sig hemma.
– För en irländare är faktiskt Skottland den allra värsta platsen i västvärlden att bo. Ingen annanstans finns det samma systematiska motstånd mot oss.
Genom alla år har förstås konflikten runt Nordirland färgat av sig på gatorna i Glasgow, men Phil Mac Giolla Bháin menar att alla som ser det som en motsättning mellan protestanter och katoliker missar målet. Han använder fotbollen för att exemplifiera.
– Rangers gjorde tidigt italienaren Lorenzo Amoruso till kapten. En katolik – men hans religion var inget problem. De skulle däremot aldrig acceptera en irländsk katolik som kapten. Det kretsar alltså inte kring religion, utan kring etnicitet och nationalitet.
Aiden McGeady skulle kanske inte göra samma strukturella samhällsanalys som Phli Mac Giolla Bháin, men som 24-åring tog även han beslutet att lämna Glasgow. Staden runt honom krympte och krympte tills han inte längre hade någon plats i den.
– Det var inte Celtic jag lämnade, det var Glasgow. Jag var färdig med stället.
Som framgångsrik fotbollsspelare hade inte McGeady några problem med ekonomin eller boendet, utan det var allt det där andra. Förolämpningarna, hoten, de allt mer aggressiva attackerna mot hans val att representera Irland.
– Det finns gott om ställen i Skottland där de hatar mig och allt jag står för, som en irländsk katolik i grönvit tröja. Redan på uppvärmningarna skrek både de små barnen och de vuxna männen om hur de skulle döda mig. Och utanför arenorna hände betydligt allvarligare saker än så.
Osäkerheten i kväll är stor
Kanske håller saker och ting nu gradvis på att förändras. I fjol blev Jon Daly den första irländska katoliken att spela för Rangers, och den som sjunger ”The Famine Song” på en fotbollsarena riskerar numera att dömas till fängelse.
Osäkerheten inför vad som egentligen ska hända är en stor del av upptrappningen gentemot kvällens match. Hur många irländska fans kommer att finnas på Celtic Park? Kommer en skadad James McCarthy ens vara där? Hur blir mottagandet för Martin O’Neill? För Roy Keane?
En sak går trots allt ändå att vara säker på. Aiden McGeady kommer att bli utbuad och häcklad precis varenda gång han rör bollen.
Däremot kommer hemmapubliken att jubla när namnen James Morrison, Steven Fletcher och Russel Martin blir upplästa inför avspark. De är nämligen givna i den skotska startelvan – trots att de alla är födda och uppvuxna i England.
Källor: ”Minority Reporter” (Mac Giolla Bháin), ”Sport, Race, Ethnicity and Identity” (Adair), The Herald, Daily Record, The Scotsman, Irish Times, Irish Independent, Irish Examiner.