Thorén: Oron för sporten är befogad
Publicerad 2014-12-08
Svenska succén i OS en orsak
Det svenska medaljregnet under solen i Sotji i vintras var vackert och smått ofattbart.
OS var en framgång och otrolig kick för det svenska skidlandslaget.
Men sett till VM i Falun kanske inte det bästa som kunde hända.
Sveriges succé har närt den stolta norska skidnationen till nya under.
Nyligen sa Charlotte Kalla till mig att det kan vara bra med förändring som man ställs inför, utan att man valt det själv. Det kan vara ur den förändringen som man hämtar kraft.
Beskrivningen stämmer sannerligen in på norska längdlandslaget.
Svårt att säga att det är fy skam att ta elva medaljer på ett olympiskt spel, som skedde i Sotji. För blågul del var det en supersuccé, för norsk del en motgång.
Framförallt sved det i den norska folksjälen att deras lag hamnade utanför pallen i stafetterna.
”Det största fiaskot i norsk idrott någonsin” skrev Dagbladet efter de norska damernas femteplats i skymundan av Sveriges bragdguldslopp.
Det var ett underligt mästerskap sett med röd-blå ögon. Det norska vallateamet prickade inte rätt, flera av stjärnorna verkade inte kunna hantera höjdutmaningen på de krävande banorna och allt skuggades av den svåra situationen som åkarna hamnade i efter Astrid Uhrenholdt Jacobsens brors plötsliga död samma dag som OS invigdes.
Det var klart att något hände där och då.
Att Martin Johnsrud Sundby, som vann Tour de Ski, men ”bara” fick ett brons på OS bestämde sig för att gå all in och träna hårdare än någonsin för att se om det är den avgörande faktorn inför VM i Falun, är bara ett exempel.
OS-motgångarna och inte minst den svenska succén fick det norska skidlandslaget att resa sig, denna stolta skidnation som har en bredd vi i Sverige inte kan mäta oss med, har varit på tå sedan försäsongen startade.
Langrennlandslaget kommer inte åka till Falun för att förlora.
Succén kom efter motgång
I början av juni, när huvudet började längta efter semester och kroppen suktade efter behagliga sommarvindar, stack jag till norska Sognefjellet. Jag hann knappt in genom entrén på Sognefjellshytta innan Norges längdchef Vidar Löfshus var framme, skakade hand och började prata om stafett-revansch i Falun.
Dagen efter pumpade Marit Björgen, Therese Johaug och Martin Johnsrud Sundby varv efter varv på högfjället samtidigt som Charlotte Kalla lämnade sin träning frustrerad över att inte hitta samma känsla som året innan.
Den svenska skidstjärnas OS-succé formades efter en motgång, ingen individuell mästerskapsmedalj 2013, under en tid då norsk dominans kändes nästan lika påtaglig som i världscupen i helgen i Lillehammer.
Det är faktiskt inte ens två års sedan som Therese Johaug och Marit Björgen satt på presskonferenser i Val di Fiemme (16 norska medaljer totalt) och beklagade sig över den uteblivna konkurrensen.
Det lät likadant i Lillehammer i går.
Om vi ska vara oroliga?
Det är klart att om man sluter ögonen och ser Marit Björgen, denna starka människa, åka som hon gjorde i fredagens sprintfinal ska man det.
Eller om Martin Johnsrud Sundby fortsätter trycka på så skägget blir slemmigt (först innan det stelnar) och segermarginalerna klara som korvspad så ska vi det.
Röster från experter och gamla skidhjältar höjs och det finns en befogad oro för sporten i stort. Om världscupen och mästerskapen är ett enda långt norsk mästerskap försvinner dynamiken och åskådarna sviker.
I det fallet finns det andra nationer som har mer att oroa sig över.
För svensk del finns det en plan, den mot VM.
Sverige har åkare som kan vara med och slåss om de individuella medaljerna och de har förtroende att köra sitt eget upplägg in mot VM.
I Norge däremot är konkurrensen stenhård och inte ens Petter Northug kan känna sig säker på en plats i VM-laget utan måste bevisa från start.
Rätt metod för formtopp
Sverige har inte alls samma bredd som Norge men har funnit rätt metod för att få stjärnorna formtoppade inför mästerskapet.
Så ännu så länge sitter jag lugnt båten.
Johan Olsson och Marcus Hellner var inte ens med i helgen och det lär dröja till efter nyår innan de visar framfötterna.
Men visst skulle alla åkare som är potentiella pallåkare må bra av en framgång i världscupen före jul. Ett litet kvitto på att vägen mot hemmamästerskapet är den rätta. Det skulle lugna både åkare och fans.
Det finns tendenser som inte är övertygande: som Calle Halfvarssons pajasåkning, att Charlotte Kalla inte har rappheten, att Teodor Peterson inte riktigt har kraften.
Det är långt till VM.
Men varför inte bara ett litet besked redan till helgen i Davos?