Niva: Hånats skoningslöst - efteråt kysser han Wembleys gräsmatta
Erik Niva: Förloraren Robben visade vad en verklig vinnare är
LONDON. Det handlar såklart inte om dina misslyckanden.
De kan vara två och de kan vara tio, de kan vara små och de kan vara stora – men de väger bara något tills du själv lyfter bort dem.
FC Bayern München besegrade både sig själva och hela Europa i går kväll. De bevisade att en enda seger är värd mer än en hel handfull nederlag.
Så fel jag har haft, så mycket som jag missförstått.
Förut trodde jag att en vinnare var den som ständigt lyckades med allt, den som aldrig förlorade. Nu begriper jag att det givetvis är tvärtom.
De verkliga vinnarna är de som har smakat på både tillkortakommanden och förluster, men som ändå orkar försöka igen, som ändå klarar av att komma tillbaka.
Bayern München hade förvandlats till klubben som inte längre klarade av att vinna. Arjen Robben hade blivit mannen som givit nederlaget ett bekymmersfårat ansikte.
Det fanns så mycket smärta begravd i det här röda laget. Så många missade möjligheter, så många bittra slut.
Nästan alla spelare på deras planhalva var med om att slänga borta drömfinalen hemma på Allianz Arena i fjol. Alla är de märkta av erfarenheten. Philipp Lahm, Thomas Müller, Manuel Neuer, Bastian Schweinsteiger... Herrejävlar, Bastian Schweinsteiger.
Och Arjen Robben? Han missade ju en straff i förlängningen av den matchen, precis som han slog bort två frilägen i VM-finalen 2010, på samma sätt som han missat otaliga lägen vid otaliga avgöranden.
Sporten hittade tillbaka till sig själv
Den här gången skulle det bli annorlunda – men länge såg det istället ut att bli precis likadant.
Arjen Robben dribblade, missade. Bayern München darrade.
Detta oändligt beundransvärda Borussia Dortmund var alldeles för bra och alldeles för beslutsamt för att skänka bort bucklan. Skulle Bayern München ha den så skulle de tvingas göra upp både med en livsfarlig motståndare och med sin egen historia.
Och ni såg ju själva – Champions League-finalen 2013 blev en underbar, underbar fotbollsföreställning.
Under dagarna som ledde fram till finalen hade drygt hundratusen tyskar roat sig med att dra runt i London och sjunga ”Football’s Coming Home”, signaturmelodin till Englands eget hemma-EM 1996.
De hade fog för det.
För en kväll var det verkligen som att den här sporten hittade tillbaka till sig själv. Det är ju såhär de ska vara, de stora finalerna.
Två decibelsprängande supporterskaror som fick nya Wembley att kännas besjälad på ett sätt som jag aldrig tidigare upplevt. Två skickliga lag som respekterade sig själva och varandra, men som ändå spelade helt utan kvävande rädsla.
Sluggerhandskar på från första minut, chanser åt båda håll, topprestationer både individuellt och kollektivt.
Borussia Dortmund var hungrigast, men Bayern München orkade tugga längst.
Egentligen borde matchen ha avgjorts redan när Mario Mandzukic vinklade in 1–0-målet, och skickade de sina på besök upp i den fotbollshimmel där hans kamrat Ivan Turina numera vilar.
Vid det laget var Borussia Dortmund så nedtryckta att de egentligen inte borde ha rest sig efter smällen, men tanken på att ligga kvar är något som överhuvudtaget inte ryms i de här gulsvarta dräkterna.
De tapperhetskvitterade mest för att de inte kunde låta bli. De gjorde ett mål liksom för att Bayern München skulle behöva bevisa allt från början igen.
En vinnare fortsätter alltid framåt
Och så stod de där igen, precis på platsen de svurit på att aldrig mer besöka. Där stod FC Bayern och stirrade in i käftarna på en fotbollstragedi.
Sedan det där straffsparksslutet för ett år sedan har de gjort allt som överhuvudtaget stått i deras makt för att slippa uppleva något liknande ytterligare en gång.
De har varit smarta och framsynta, skickliga och hänsynslösa. De har sparkat nyckelpersoner och petat storstjärnor, de har värvat ryggradsspelare och slipat på sin segermaskin.
Och likafullt tvingades de konstatera att bollarna studsade allt konstigare, att ytterligare en final var på väg mot förlängningen, nervknutarna och den stora ovissheten.
Men vad betyder egentligen något när fotbollsmatcher ska avgöras? Vad utgör egentligen en vinnare?
Jag behöver inte fundera på den sista frågan längre, för i kväll har jag fått se det allra mest definitiva svaret framför mina egna ögon.
En vinnare är den som alltid fortsätter framåt i alla lägen, hur mycket det än ekar i huvudet och hur ont det än gör i benen. En vinnare är killen som har bränt fler stora chanser än någon annan spelare i hela den moderna fotbollshistorien – och hånats skoningslöst för det – men som ändå springer sig till ett friläge i den 89:e minuten.
Fram till och med det här ögonblicket hade just den här spelaren haft 24 avslut mot mål under tre Champions League-finaler, utan att sätta ett enda.
Det var dags för det 25:e. Det var dags att förändra historier, att skriva nya definitioner.
Och såhär blev det, såhär är det och såhär kommer det att förbli:
En vinnare spelar i FC Bayern Münchens röda tröja, han heter Arjen Robben och han lägger sig ner och kysser Wembleys gräsmatta med tårsvallande ögon efter att domaren till sist har blåst slutsignalen.