Niva: Prestationen inte i närheten av att vara godkänd
Tre poäng.
Kul att Elm och Berg fick göra mål.
Klart slut.
Man får försöka se det från den ljusa sidan.
I en kvalpremiär mot Kazakstan på hemmaplan har man väldigt lite att vinna.
Ska vi vara krassa ska vi alltså vara tacksamma för att den här matchen inte gick till historien.
Resultaten kommer alltid vara överordnade – ska naturligtvis alltid vara det – men enligt klassisk svensk tränarlogik innebär ju ändå inte det att man ska glömma bort att utvärdera prestationen.
Och nä, den här blågula prestationen kom överhuvudtaget inte i närheten av att vara godkänd.
Är vi inte kapabla?
När man är ett landslag som spelade för övergivna läktare förra veckan och möts av öppet missnöje idag – då räcker det faktiskt inte att peka på resultattavlan, rycka på axlarna och låtsas som om inget annat spelar någon roll.
Mest frustrerande är att vi inte är i närheten av att lyckas med något av det som vi pratat så mycket om på förhand.
Alla visste att Kazakstan skulle sjunka djupt och stå kompakt.
Alla var överens om att motmedlet var att sätta fart på både boll och ben, att löpa mycket och driva upp passningstempot.
Varför gjorde vi då inte det?
Är vi helt enkelt inte kapabla?
Själv menar jag ju att landslaget inte är optimalt balanserat för den här sortens matchbild.
Laget är inte tillräckligt dynamiskt, inte kapabelt att vrida upp fartreglaget av egen kraft.
För få tempoväxlingar, för få uppoffrande löpningar, för liten variation i passningsspelet – och framförallt alldeles för många spelare med ungefär samma styrkor och svagheter.
Snittade 2,5 mål
Förmodligen har vi ingen naturlig ytter bland landets elva bästa spelare just nu.
Ändå är inte det en fullgod anledning för att avstå ifrån naturliga yttrar i startelvan.
Det finns ingen anledning att bedriva revisionism runt Lars Lagerbäcks tid som förbundskapten, men det kan vara värt att minnas en del fakta.
Allt handlade verkligen inte om riskminimerande blockeringsfotboll.
Var det något det svenska landslaget var bra på för sisådär sju, åtta år sedan var det att mosa blåbär, att dundra sig igenom den här typen av matcher och samla ihop fyra eller fem mål längs vägen.
Spelåret 2004 snittade vi 2,5 mål per match, fler än vi gjort något annat år sedan det glada 1950-talet.
Den främsta anledningen var att det var ett lag som ofta gick rakt mot mål, med tre eller fyra spelare som drog iväg på djupet och ett mittfält som gärna slog den raka bollen.
Idag har vi andra spelare – på många sätt skickligare spelare – men i stora stycken ändå ett torftigare spel.
Och ja, i ska värdera det egna bollinnehavet, vi ska fortsätta utveckla det vårdade passningsspelet och vi ska komma ihåg allt det där vi längtade efter för bara ett par år sedan.
Vi får däremot aldrig bli ett sånt där alibilag som slår tio meningslösa sidledsbollar utan att någonsin utmana motståndarförsvaret.
Vi kan inte fortsätta spela så som vi gjorde ikväll.
Förstår besvikelsen
Jag förstår inte de åskådare som buade ut landslaget och förolämpade enskilda spelare ikväll – men jag förstår definitivt besvikelsen hos alla de som betalat bra många hundralappar för att se på det här.
På fem dagar har nu det svenska fotbollslandslaget vunnit två matcher utan att släppa in ett enda mål.
Ändå är jag rätt säker på att laget har tappat fler sympatier än de vunnit under den här veckan – och ett landslag som förlorar stöd bland sitt eget folk är ett landslag som måste fundera igenom det de håller på med.
Resultaten är alltid de viktigaste. Resultaten är däremot aldrig det enda som betyder något.