Wennman: Det här är en tydlig bild av fotbollsvärlden 2011
LONDON. Tja, mer än så här behöver man egentligen inte säga. Enkla bilder som den ovan talar det tydligaste språket.
Stamford Bridge, London, i morgon klockan 17.00:
Torres-time.
De nytryckta tröjorna med namnet och 9:an på ryggen säljer som smör i Chelseas souvenirshop inför söndagens möte med Liverpool. Siffror i engelsk press visar att för varje röd Liverpool-tröja med namnet ”Carroll” på ryggen säljs det 250 blå med ”Torres”.
En enkel bild som den ovan får oss alla att reagera:
Den får Chelseas fans att drömma om en storslagen vår och plötsligt välkomna en gammal fiende som Torres med öppna armar.
Den får Liverpools fans att hälla ännu mer bensin över de röda Torres-tröjorna innan de tuttar på.
Den får oss andra att växa upp lite till, förhoppningsvis, och inse att vi lever i en ny fotbollsvärld.
En enkel bild som den ovan rör upp känslor som både du och jag känner igen:
Vare sig vi håller på Norwich, Norrköping, Barcelona, Brynäs, AIK, Atletico, Malmö, Milan eller Modo kan jag slå vad om att vi alla nån gång upplevt Det Stora Sveket, dagen då den lokale idolen, lagets bäste spelare, bestämde sig för att flytta nån annanstans och gå vidare i karriären.
Övergångar som svider i själen
Som ung grabb hatade jag när Rolf Zetterlund gick från Sandvikens IF till AIK. Jag blev chockad när hockeyns Hans ”Virus” Lindberg lämnade Brynäs, också för AIK. Jag föll sönder i smulor när kanonskytten Kenneth Åslund stack från Gefle IF till IFK Norrköping (Gefle har fortsatt på den vägen, att sälja alla som fansen gillar). Betydelselösa små transfers i jämförelse med dagens jätteaffärer, men vi minns dem allihop, hur de sved i själen, hur ont det gjorde.
Vi brände inga tröjor, men vi kände oss lika svikna som en Liverpool- eller Newcastlefan gör idag.
Det är alltså inget nytt att stjärnor lämnar sina gamla fans med darrande underläppar och söker nya utmaningar/äventyr/pengar/titlar. Ändå är det som om själva fan är lös numera så fort en spelare vill byta adress.
Fernando Torres kommer från Atletico Madrid. Han spelade 3,5 år i Liverpool. Hans misstag var att ställa upp på nutidens teaterkonster där man bedyrar sin livslånga kärlek till klubben och staden och fansen och kysser klubbmärket, vi gick alla på det apspelet när vi borde begripit att han är en fotbollens legoknekt som så många andra. Det hade varit mycket begripligare om Liverpools fans bränt tröjor om Steven Gerrard, uppväxt i klubben, skrivit på för Chelsea. Men en spanjor som vantrivts i över ett år?
En enkel bild som den ovan kommer inte att förvåna oss så mycket i framtiden.
Bara början
Bara denna säsong i Premier League har vi haft Rooney-affären, Tevez-affären, Mascherano-affären, Gallas-affären och andra historier som visar att att vi får vänja oss vid det här schackrandet.
Vi har bara sett början. Tröjor med stjärnnamn på ryggen kommer att bytas ut ännu snabbare i skyltfönstren.
En enkel bild som den ovan hade betraktats som falsk, fejk, omöjlig, om den publicerats för en vecka sen. Torres-tröjor i Chelseas butik? Skämtar´ru?
Fascinerande föreställning
Men 50 miljoner pund senare springer alltså Fernando Torres ut på Stamford Bridge
i morgon för att möta sitt gamla lag och konfronteras med några av sina gamla fans. Det blir en fascinerande föreställning och den enklaste, tydligaste bild av den moderna fotbollsvärlden man kan tänka sig.
Efternamnet Torres är det 50:e mest populära i USA. Det är det 11:e vanligaste i Spanien. En enkel bild som den ovan visar att det är det enda som gäller i västra London i morgon.