Grant offras
Wennman: Scenerna på Boleyn Ground var ett grymt spektakel
LONDON. Jaha, då ryker det en till.
När West Ham officiellt meddelar att man avskedat Avram Grant – det lär ske idag eller i morgon – har vi ett nytt offer för sparkningshysterin i engelsk fotboll.
Räknar jag rätt blir han den tionde managern i ligasystemet som får städa kontoret – på drygt två veckor.
Bara i Premier League har Chris Hughton (Newcastle), Sam Allardyce (Blackburn) och Roy Hodgson (Liverpool) fått kicken redan. Avram Grant blir den fjärde. Och nästan halva säsongen återstår.
Det finns olika synsätt på detta fenomen. Fanpower, rika (ofta okunniga) klubbägare, alldeles för höga förväntningar och ett upptrissat, spekulerande mediatryck skapar ett klimat där tålamodet är noll-komma-noll. I väg med fanskapet till tränare, bara. Skit samma om han ärvt ett lag som var precis lika dåligt under förre chefen, skit samma om han inte fått några pengar till nyförvärv, skit samma om han har sju viktiga spelare på skadelistan. In med en ny och hoppas på ett mirakel.
Sir Alex rasar mot sparkningarna
Jag anar emellertid en ny attityd borta vid horisonten. Har det nånsin varit fler managers som ställt upp för sina kollegor än vad fallet varit på sistone? Förr var det mest ”sån är branschen, det är deras problem, inte mitt”. Nu ser vi Sir Alex, kungen själv, totalt döma ut sparkningarna av såna som Hughton, Hodgson och Allardyce. Vi ser Arsene Wenger och Harry Redknapp sjunga samma sång. De är tränare som sitter säkert och inte behöver vara oroliga för sina egna jobb, men de är trötta på hela den här cirkusen, på bristen på långsiktigt tänkande, på de sjuka kraven att trolla fram omöjligheter ur en tom hatt.
Fallet Avram Grant är belysande. Jag satt och kände mig dum, plump och ångerfull när han kastade upp sin West Ham-halsduk till fansen och vinkade ett förmodat farväl till Upton Park efter 0–3 mot Arsenal.
Jag har skojat om hans brist på karisma och buttra utseende, jag har liknat honom vid en drunknad, en nystrypt Luca Brasi i Gudfadern, en Yabba the Hut, en trött örn, en sköldpadda...you name it. Sånt ingår liksom i jargongen.
Men scenerna på Boleyn Ground (som själva arenan heter) var cynisk scenografi. Ett grymt spektakel. Som att se tre romerska höjdare sitta på sina upphöjda podier och göra tummen upp eller tummen ner för en gammal gladiator som måste slåss mot elva lejon. Där satt de bistra ägarna Gold och Sullivan tillsammans med vice ordföranden Karen Brady (om henne ska jag skriva en annan artikel) och hade redan innan matchen låtit omvärlden förstå att detta troligen var Grants sista match. En mer meriterad gladiator, Martin O’Neill, väntade redan i katakomberna.
Och vad var oddsen för att Avram Grant skulle vända på detta och få tummen upp? Herregud, han tvingades ställa upp med ett West Ham som saknade Scott Parker och fem, sex andra skadade spelare – och han hade Arsene Wenger och ett alldeles fenomenalt Arsenal mot sig.
Nyförvärvet förnedrades
Det handlade verkligen om elva lejon. Gunners spelade ut Hammers efter konstens alla regler. Cesc Fabregas hade ensam fler bollkontakter än hela West Hams mittfält under första halvlek, visar statistiken. Jag har aldrig hört talas om nåt liknande. Den från Manchester City nyvärvade och matchovane Wayne Bridge blev förnedrad av Theo Walcott och till slut så trött att han måste utgå med kramp. Robin van Persie var tillbaka i sitt gamla jag och visade vem som är Arsenals bäste anfallare. Det var slakt i Coliseum i Rom.
Så vad kunde Avram göra? Jag tyckte synd om honom. Han har fortfarande en bedrövlig brist på utstrålning och är inte den förste tränare jag skulle anställa om jag ägde ett lag, men hey: han har samma antal ligapoäng som Gianfranco Zola hade förra säsongen, han hade en bra svit innan ångvälten Arsenal rullade in, han har slagit Manchester United med 4–0 (!) och är på väg mot final i Carling Cup...det är inte så illa pinkat med DEN spelartruppen. Dessutom har han hela säsongen uppträtt värdigt, vänligt och tålmodigt när mediastormarna rasat som värst.
Det går ingen nöd på tränare som sparkas. Roy Hodgson fick över 80 miljoner för ett halvår i Liverpool. Men jag börjar ändå svänga över till falangen som tycker att en tränare måste ges mer tid och större trygghet.
Hur säkert sitter då Carlo Ancelotti i Chelsea? Betydligt säkrare efter 2–0 mot Blackburn, givetvis. Jag var på Stamford Bridge och fick en riktigt osexig, finessfri historia till livs – men Chelsea börjar sprattla till så smått och Ancelotti hoppas fortfarande kunna jaga ikapp toppen. Själv tror jag dock att blåtröjornas trupp är för tunn som den ser ut nu.
Manchester City, med fler matcher spelade, leder tabellen och hoppas förstås att grannen United får stryk av Tottenham i dag. City slog Wolves med 4–3 till slut och mönstrade följande starka elva:
Given – Richards, Lescott, Boyata, Boateng – Wright-Phillips, Milner, Vieira, Silva – Adebayor, Balotelli.
Jaså, nähä, startade ingen av dem i går?
Undrar om Avram Grant är avundsjuk?