Wennerholm: Äntligen – och jag tror det blir succé
DENVER. Till slut bestämde han sig.
Det blir en comeback i NHL.
Och även om Peter Forsberg vunnit allt är det här hans största seger.
Glöm de två OS-gulden med Tre Kronor 1994 och 2006, de två VM-gulden 1992 och 1998 eller de två Stanley Cup-titlarna 1996 och 2001.
Även om Foppa har dubbla uppsättningar av allt, kom de framgångarna då livet lekte och det var ”no worries” som australiensarna säger.
Den här senaste matchen har pågått i sju år.
En kamp mellan psyke och högerfot.
En sista match han vägrade att förlora.
Han har lagt sig på operationsbordet fler gånger än jag kan räkna, han har offrat fyra, fem svenska somrar på kryckor och med foten i gips.
Allt för drömmen att kunna spela hockey igen.
Det enklaste hade ju varit att sluta.
Han har tjänat tillräckligt med pengar för att göra både honom och hans arvingar ekonomiskt oberoende i flera generationer.
Han kunde legat i en solstol och sippat paraplydrinkar för resten av sitt liv.
Åkt jorden runt i business-klass eller sett varenda hemmamatch med Tottenham på de bästa sittplatserna på White Hart Lane.
Bara njutit av livet och framgångarna.
Vunnit trippeln vid 22 års ålder
Han har ju redan vunnit allt som går att vinna.
Han blev den yngste någonsin att bli medlem i ”Triple Gold Club”, den exklusiva samling hockeyspelare som vunnit både VM-guld, OS-guld och Stanley Cup.
När Foppa var klar med den trippeln var han fortfarande bara 22 år gammal.
Han var med och vann VM-guld redan som 18-åring i Prag 1992, han avgjorde själv OS-finalen med sin historiska straff i Lillehammer som 20-åring 1994 och han var fortfarande bara 22 när han lyfte Stanley Cup-bucklan med Colorado 1996.
De flesta unga hockeyspelare hade drunknat i de framgångarna och fått motivationsproblem.
Alltid självkritisk
Men inte Foppa.
Han har aldrig varit nöjd.
Han har alltid själv varit sin största kritiker och har drivits av en inre glöd som är fullkomligt unik.
När man sett honom hänga tre baljor, dominera isen och fått världsspelare att se ut som statister har han ofta helt klätt av sig själv och svarat:
– Äh, jag var värdelös.
Själv har man stått där som ett frågetecken och i början trodde man att han skämtade.
Men det var alltid fullaste allvar.
Även om han gjort fem mål i en match, men tappat pucken mitt i en dragning på offensiva blå och gett motståndarna ett tröstmål, var det alltid det målet som satt kvar i huvudet.
Det var det han mindes efteråt.
Siktade mot stjärnorna
Nu är han tillbaka i NHL som 37-åring.
Efter 14 dagars hårdkörning här i Denver har han fått det svar han ville ha.
Det är också hans hockeylivs största seger.
När han bestämde sig för att göra ett sista försök tog han inte den enklaste utvägen. Han hade kunnat tacka ja till Tommy Salos invit att spela i Leksand och han kunde valt att göra ett nytt försök i Modo.
Men han valde att sikta mot stjärnorna.
Det var allt eller inget.
Jag har följt honom under de senaste dagarnas träningar här i Denver som ledde fram till beslutet.
Sett dagens största Coloradostjärna Matt Duchene storögt stå och beundra Foppa, bara en av många, unga världsspelare som hade en Foppa-affisch på väggen i pojkrummet då de växte upp.
Sett Foppa sitta med nedböjt huvud efter ett par av träningarna, sett honom hoppfull och glad efter andra.
Vänsterforward bredvid Hejduk
Det har svängt, precis som det brukar göra kring Foppa.
Men nu är han tillbaka och jag hörde nästan Gert Fylking skrika i bakgrunden:
– Äntligen!
Den här gången hade det varit motiverat.
Nu är frågan vilken påverkan han kommer ha i NHL och framförallt i Colorado.
Sedan Foppa landade har ju laget förlorat fyra av fem matcher.
Jag är inte helt främmande för att Foppa påverkade laget negativt så länge ingen visste.
Men nu? Jag gissar att coachen Joe Sacco vill spela Foppa som vänsterforward i en kedja med Matt Duchene och Milan Hejduk.
En naturlig placering, nu då kedjans ordinarie vänsterforward, tjecken Thomas Fleischmann, är borta för resten av säsongen.
Det var nästan som ödet spelade in där.
Succé?