”Jag ville lägga ner”

Emma Johansson om gulddrömmar, pengar och bråket med Ljungskog

I Spanien hittade hon ingenting, i Holland hittade hon spanjorer.

Idag har Emma Johanssons krångliga resa lett fram till favoritskapet i cykel-VM i Schweiz.

Det betyder inte att Silver-Emma badar i guld.

– Jag hade tjänat mer i kassan på Ica, säger hon.

helskärm

Planen var perfekt, vad kunde gå fel?

Emma Johansson skulle fylla 21 år och hade ledsnat en aning på mountainbike. Trots att SM-medaljerna bildade högar därhemma hade hon sedan gymnasietiden i Skara sneglat åt landsvägscykling. Hon var en råtalang, en stigande stjärna, och redo att upptäckas av ett proffsstall, gärna ett av de stora spanska. Så framåt våren 2004 formades tanken: ska man komma i kontakt med spanjorer borde Spanien vara ett bra ställe att leta på.

Emma borde fattat bättre.

– Jag flyttade till Spanien på vinst och förlust, men det hände inte så mycket som jag hade hoppats. Ja, eller det hände ingenting, det är inte så mycket damcykel i Spanien. Jag tränade för linjelopp, pluggade spanska, hade perfekt sol och värme och allt gick vägen tills det kom till tävlingarna. Det fanns inga damtävlingar, säger hon.

Flytten som skulle ge en ny karriär gav i stället bara solbränna och ett bättre spanskt uttal. Emma vände besviket hem till Sverige efter fyra månader.

Årets efter packade hon väskorna igen och drog till Holland för att kombinera träningen med ett au pairjobb. Ironiskt nog var det där hon upptäcktes och kontrakterades av stallet Bizkaia-Panda Software-Durango. Från Spanien.

Bättre än på OS

Resten är en nerförscykling genom två stallbyten, en sjätteplats i VM, en seger i etapploppet Trophée d’Or Féminin, Sveriges första dam-cykelmedalj i OS någonsin och pris som årets svenska idrottskvinna.

Inför VM-linjeloppet idag får Emma Johansson finna sig vid favorittipsen.

– Det som talar för mig är att jag har varit bra och kunnat prestera hela året. Banan därnere är kuperad och hård, det passar mig.

Är du bättre nu än på OS?

– Ja. På alla sätt. Styrkemässigt, konditionsmässigt, mentalt. Jag har kunnat träna på alla delar och det märks.

Ditt motto är ”en vinnare är en förlorare som misslyckades och tog sig upp, misslyckades och tog sig upp, misslyckades och tog sig upp och vann”.

Vad säger det om dig?

– Att jag är en fajter. Jag hade inte nått dit jag är utan att fajtas. Många gånger funderade jag på vad jag egentligen pysslade med, jag ville lägga ner. Vägen har varit ensam och lång även om klubben har stöttat.

När har det varit som tyngst?

– Vintertid är det svårt att tjäna pengar. Då krävs stenhårt jobb för att klara sig. Och när resultaten inte kommer har man lust att ge upp.

Du har varit heltidsproffs i fyra år. Hur skönt är det att ha blivit rik?

– Rik och rik ...vad är det? Jag hade tjänat mer pengar hemma på ett vanligt jobb. Det är inte därför man cyklar damcykel.

Emma hinner knappt med media inför VM. Hon sjuknade in efter världscupen, har tappat ett par träningspass och vill inte träffa journalister hemma i Belgien. Hennes enda telefontid för den här intervjun var mellan 09.00 och 09.10, men på den tiden kulsprutepratar hon med sin mystiska svensknorska.

Munnen gick lika fort efter linjeloppet i SM då hon kom femma och skyllde floppen på att Susanne Ljungskog vägrade att ge draghjälp. Emma dömde ut den dubbla världsmästaren som ”tragisk, gammal och sliten”. Sedan dess har båda lagt locket på, men via sms offentliggjorde Ljungskog nyss att Emma har kontaktat henne för att be om ursäkt.

Emma läste artikeln och blev besviken.

– Jag förstår att ni vill veta, men jag hoppas inte det här blir huvudgrejen i intervjun. Jag har bett om ursäkt för sättet jag uttalade mig på. Men alltså, jag står fortfarande för vad jag sagt men vill förklara mer om varför jag blev så arg, säger hon.

Så... varför var det så farligt att komma femma i SM?

– Jag var så arg för banan passade både mig och Susanne väldigt bra. Jag la upp hela loppet för mig och Susanne, men hon var inte intresserad av att vinna. Jag tycker det var en feg handling. Jag förstår henne inte. Och hon verkade gammal.

Men hon orkade kanske inte mer?

– Äh. I själva backen behövde hon inte ta något ansvar, men ut på platten in mot stan med trettio-fyrtio kilometer kvar är det så bra att ligga på hjul att man alltid kan ta en körning och hjälpa varandra.

– Jag skulle hinna med herrproffsen i klungan, så varför kunde inte hon ta ansvar? Det ifrågasätter jag.

Nu är Susanne sjuk och ska i stället kommentera dig i tv. Hur är känslorna mellan er?

– Jag har ju bett om ursäkt, så den är nog bra. Men fortfarande: hon körde fegt.