Vi fick uppleva ett drama med två vinnare
LONDON. Du kanske har ett rött hjärta eller ett blått hjärta eller till och med är en hjärtlös typ, men snälla, snälla, please, please:
Kan vi för en gångs skull strunta i resultatet och glömma vilka som gick vidare?
Kan vi inte bara tacka Kung Fotboll för upplevelsen?
Tjatar ni ändå om resultatredovisning kan vi berätta att Chelsea-Liverpool slutade 4–4. Kräver ni att få veta vilka som gick vidare säger vi:
Båda två. På sätt och vis.
Det är Chelsea som får spela semifinal mot Barcelona i Champions League efter 7–5 sammanlagt.
Det är Liverpool som går styrkt, sturskt, strålande och stolt mot en annan, och förmodligen lycklig, framtid.
Vi visste ju sen tidigare att ingenting inom fotbollen är vackrare än ett desperat Liverpool. Vi har vetat det sen en viss final i Istanbul, om inte annat. Ge Liverpool ett finger och de sliter armen av dig. Ge dem en vittring efter ett byte som visar svaghet och de jagar dig över slätten som en flock vildhundar.
Så vad är nytt? Det nya är att Rafael Benitez nånstans på vägen, mitt under denna nya kryss-säsong, fått en knäpp på näsan av nån. Kanske av sig själv. Han har insett att du inte kan vinna ligor med safety first och en massa oavgjorda matcher. Du kan vinna en cuptitel på straffsparkar här eller där – men det är ingen garanti.
En uppvisning i tapperhet
Så det nya Liverpool har de senaste veckorna presterat överdådig anfallsfotboll och öst in mål. De har gjort fyra mot Real Madrid, fyra mot Manchester United, fem mot Aston Villa, fyra mot Blackburn – och så fyra mot Chelsea borta i går.
Visst, gårdagen gick i desperationens tecken eftersom det fanns ett 1–3-underläge att hämta upp. Men inte bara. Det fanns inga inslag av panikspel, vrålchansningar eller dåraktiga attacker när Liverpool gick fram till 2–0 i halvtid.
De spelar helt enkelt bättre nu, effektivare och med färre defensiva plikter än de gjort tidigare under Benitez – vilket vi sett i ligan de senaste veckorna. Nånting har hänt med The Reds, så gårdagens uppvisning i tapperhet var ingen tillfällighet.
Liverpool hotar fortfarande Manchester United om Premier League- titeln. Sir Alex Ferguson sa förra veckan att han trodde att segraren i mötet Chelsea-Liverpool skulle skulle bli Uniteds svåraste motståndare i slutspurten – på grund av ”the-feel-good-factor” – men jag är inte så säker på det. Jag tror Liverpool går väldigt stärkt ur gårdagens holmgång och känner sig som Tarzan. De kom till Stamford Bridge utan Steven Gerrard, med en rätt utskälld Lucas i hans ställe, och visade att de inte är ”a one man team”.
– Jag är stolt över spelarna, och jag kan inte tänka mig annat än att fansen är nöjda med oss. Jag är besviken över resultatet, men den mentala styrka som laget visade upp var otroligt positiv, sa Rafa Benitez på presskonferensen.
Det här var alltså en hyllning till en förlorare.
Men det fanns en blå segrare mitt i alltihop. Kanske en blå bragd, till och med. 0–2 efter 28 minuter var ett drömscenario för alla som gillar dramatik, men en mardröm för Chelseafans och hjärtsvaga.
Hjärtattackerna nära på läktarna
Det kom liksom så snöpligt:
0–1 efter en Aurelio-frispark förbi en märkligt passiv och felplacerad Petr Cech, 0–2 på en straff (Alonso) som ingen såg utom domare Cantalejo. Repriserna visade att domaren hade helt rätt, Ivanovic verkligen kastar omkull Alonso med ett brottargrepp. Det enda problemet med den sortens straffar är att så få domare vågar döma dem.
Redan där började surret på Stamford Bridges pressläktare: ”det skadar inte Liverpool med en spansk domare när halva laget plus managern är spanjorer”.
Men domaren var utmärkt. Rent av fantastisk. Benitez var upprörd över att Liverpool fick 29 frisparkar emot sig mot Chelseas 14, och hans lille medhjälpare Sammy Lee uppträdde som en drogad, fradgasprutande byfåne vid sidlinjen. Men så är det ju: det lag som jagar, som pressar på och är aktivt och aggressivt i sin inställning får alltid flest frisparkar emot sig.
Det viktiga var inte domaren, utan att Chelsea klarade att resa sig ur en riktigt knepig situation. Laget hade sjunkit ner för lågt (det hade aldrig hänt med John Terry på planen) och med yttrarna Malouda och Kalou i för defensiva positioner. Allt gick fel. Hela Guus Hiddinks rätt fega plan var på väg att krascha, hela Liverpool såg ut som en miljon på lotto i halvtid.
Men så låg inhopparen Nicolas Anelka (smart inbytt mot Kalou efter 35 minuter) bakom inspelet som gav 1–2, och trycket lättade. Efter Alex hejdundrande skogs-tammefan-jävla-skott till 2–2 och Lampards 3–2 var saken klar...inte.
Sen Lucas (via Essien) gjort 3–3 och Kuyt skjutit 3–4 med pannan var det hjärtattacker på gång i gen på läktarna. Sju minuter kvar plus tillägg ... ett enda Liverpoolmål till där och jag skulle inte kunnat skriva den här krönikan. Jag skulle ha saknat ord.
Så blev det 4–4 och en Guus Hiddink, med den blå slipsen som en hård strypsnara runt halsen, kunde koppla av. I tre sekunder. Cech gjorde ett nytt misstag, Ngog sköt och Essien räddade med en språngnick (!) på mållinjen. 4–5 där och det hade bara varit för mycket.
Puh. Det var makalöst. Gastkramande. A hell of a game.
Det måste ha varit en av de bästa matcherna genom tiderna i europacupspelet. Bara ett lag gick vidare. Men två lag vann.
Applådera dem båda i dag. Snälla, snälla, please, please, with sugar on top.
0–1 (19) Fabio Aurelio
Frispark Liverpool 30 meter från mål ur halvdålig vinkel, till höger om straffområdet. Fabio Aurelio drar ett lågt skott i närmsta hörnet. Petr Cech chansar åt andra hållet och är grundlurad.
0–2 (28) Xabi Alonso
Alonso blir neddragen i straffområdet av Branislav Ivanovic och går själv fram till punkten. Han dunkar in bollen på kraft i Cechs högra hörn, Cech som chansat åt vänster är chanslös. Chelsea lever farligt.
1–2 (51) Didier Drogba
Nicholas Anelka slår ett lågt inlägg från höger. Didier Drogba touchar bollen lite lätt, men det räcker för att ställa Pepe Reina, som fumlar in bollen i eget mål.
2–2 (57) Alex
Brassebacken drar till med yttersidan på en frispark 30 meter från mål. Bollen skruvar sig runt muren och borrar sig upp i nättaket. En stenhård frispark som en flaxande Reina inte har tillstymmelse till chans på.
3–2 (78) Frank Lampard
Drogba frispelas till vänster i straffområdet av Michael Ballack, drar sin back och spelar in bollen till en fristående Frank Lampard, som kallt bredsidar in bollen från nära håll.
3–3 (81) Lucas
Brassen drar till med högern från distans, en boll som tar på Michael Essien och totalställer Petr Cech. Men allt talar för att det inte är mer än ett tröstmål för Liverpool.
3–4 (83) Dirk Kuyt
Riera drar ett inlägg på första stolpen där Kuyt vräker sig fram och nickar in 4–3 till Liverpool. Vi har plötsligt en rysare. Ett mål till av Liverpool betyder att laget är vidare på fler gjorda bortamål.
4–4 (89) Frank Lampard
Anelka hittar Lampard som definitivt skickar Chelsea till semifinal med sin kvittering, ett skruvat skott som tar i båda stolparna innan bollen går in i mål. Ett sanslöst mål som sätter punkt för en sanslös match.