Englands nya superstjärna
Wennman: Jag kanske tar i så det knakar – men Smalling var bäst på plan och total kung
LONDON. Vi satt i pressrummet efter Chelseas 2–1 mot Fulham, Carlo Ancelotti hissade upp vänster ögonbryn a´la Roger Moore och sa:
– Happy New Year, everybody.
Sen vandrade han ut från ligahösten 2009 som en lättad man.
Han visste mycket väl: det kunde blivit en annan West Side Story.
Det här lokalderbyt i västra London är ju lite speciellt eftersom Stamford Bridge ligger i Fulham. Roy Hodgsons gäng var alltså gäster i sin egen stadsdel.
På vägen dit slank jag in på ett vadslagningskontor och satte, som jag brukar, tio pund på ett lite halvtokigt resultat. Jag spelade 5–0 till Chelsea och fick 22 gånger i odds.
Min tanke:
Chelsea har bara vunnit en av sina senaste sju, det är 2009 års sista hemmamatch, det är det sista Didier Drogba, Jon Obi Mikel och Salomon Kalou gör innan afrikanska mästerskapen, det är dags för den negativa trenden att brytas med en rejäl smäll.
Och jag trodde framför allt att Fulham skulle sakna sin skadade mittbacksklippa, Brede Hangeland, oerhört. Jag var rädd att försvaret skulle kollapsa efter noll insläppta mot Manchester United och Tottenham.
Men se goddag, då.
Det hade inte ens gått fyra minuter när Chelsea (Paulo Ferreira) tappade högerkanten, Fulhams rutinerade ytterback Paul Konchesky galopperade upp och slog in en boll som så småningom hamnade framför fötterna på Zoltan Gera.
0–1. Ett målfirande som fick ungraren att byta namn till Voltan. En sönderriven spelbong som konfetti på pressläktaren. En ivrigt noterande José Mourinho på en annan sektion. En häpen hemmapublik. Och en bortaklack som tog alla chanser att retas:
”Ett lag i Fulham! Finns bara ett lag i Fulham!”
Buades ut av egna fansen
Shit happens och vi trodde väl att Chelsea skulle slå tillbaka omgående, men icke så. Hela första halvlek var en pina för Ancelotti och hans serieledare. Det gick för sakta, Michael Ballack såg stel och stabbig ut, Frank Lampard var märkligt obekväm och Joe Cole fastnade i stora besvär mot Chris Baird och och Danny Murphy på Fulhams defensiva mitt. Kalou var osynlig och Drogba låg eller satt så ofta på den iskalla planen att han måste fått hemorrojder. Han förlorade nästan alla dueller mot Fulhams lysande högerback John Pantsil. Elfenbenskusten-Ghana 0–1, kan man säga.
Det blev allt tystare på The Bridge, Fulham-klacken hade högtidsstunder och sjöng ”40 000 muppar, ja ni är 40 000 muppar” och vid paussignalen buades Chelsea ut av sina egna.
Många på min läktare hytte med nävarna och skrek ”rubbish”. Det har jag inte hört sen det började gå illa under Big Phil Scolari. Och ni vet vad som hände sen i hans fall.
Ancelotti var en man under press. Han hade inte orden ”Happy New Year” i huvudet. Han var i trubbel mot en Roy Hodgson som har ligans mest organiserade lag, om ni ursäktar den klyschan. Men precis så är det ju.
Första matchen från start
Och den stora grejen:
När vi trodde att Fulham skulle lida av Hangelands frånvaro stoppade Roy in 20-årige Chris Smalling, som fick göra sin första ligamatch från start. Han var fenomenal. Bäst på plan. Total kung. Jag kanske tar i så det knakar nu, men jag har sett en del fotboll i mina dar och är säker på att det här är Englands nye superstjärna. Jag hörde rutinerade reportrar vråla i telefon till sina redaktioner att ”Chris Smalling måste till VM i sommar”. Det är förstås att ta i efter EN ligamatch, men jag förstår upphetsningen.
Så då: en annan halvlek, en annan värld: Ett ursinnigt Chelsea med bättre bredd, högre press och tydligare ambitioner. Ett Chelsea som Mourinho kanske kände igen. Ett Fulham som riktade in sig på att mura en vägg, men som fick se högerhörnet rasa när Pantsil vred sönder knäet (kan bli borta väldigt länge). Mittgubben Baird gick ner och tog hans plats och det var blottan Chelsea behövde.
Synd om Smalling
När Drogba (på fötterna efter paus) slapp Pantsil gick han upp bakom ryggen på Baird och nickade in 1–1. Tre minuter senare kom 2–1 från samma kant.
Det rubriceras som självmål. Och typiskt nog var det Smalling, den så gigantiske under Chelseas forcering, som oturligt styrde in bollen. Synd om killen.
Carlo Ancelotti kunde lätta på slipsen, andas ut och se fram mot 2010. Som serieledare, men inte utan bekymmer.
Det var förresten när han fick frågan om eventuella nyförvärv i januari som han reste sig, gjorde en Roger Moore, skrattade lurigt och önskade Gott Nytt År.