Dif behövde något som gränsade till ett mirakel
Nedflyttningsmatte.
När är en seger värd mer än tre poäng?
När det visar sig vara bättre med nio spelare än med elva.
Patrik Haginge hängde gråtande över en reklamskylt. Hrvoje Milic sparkade i dörrar och skrek ut svordomar på kroatiska. Båda hade de fått rött kort, inom loppet av drygt fem minuter.
Och det var det absolut bästa som kunde ha hänt Djurgården.
Länge kändes ju det här som en avskedsföreställning. Halvtomma läktare, tryckt stämning, arkebusering runt hörnet.
Sorgslöjan lyfte inte ens när Haginge tryckte in ledningsmålet efter en halvtimme. Alla visste ju.
En vanlig, odramatisk 1–0-seger hade i praktiken inte tjänat till något annat än att fördröja det oundvikliga.
Nu blev det något helt annat.
Pumpades överfull av känslor
Under en fullständigt vettlös tiominutersperiod byttes Djurgårdens 1–0-övertag in mot en 2–1-ledning, via en usel försvarsinsats i ena änden och en högdiskutabel straff i andra. Elva hemmaspelare blev samtidigt nio, efter en eftersläng av Haginge och en stämpling av Milic. Och ute på andra sidan hade en kall match pumpats överfull av känslor, melankolin ersatts av mani.
Sömniga Stockholms Stadion var nu en galen gryta som häcklade domare, buade ut Öisare – och framförallt bar fram de sina på ett sätt jag inte upplevt sedan de glansiga guldåren.
Det var lätt att förstå varför.
För första gången på hela den här säsongslånga vandringen i blåblått mörker fick jag en anledning att tycka om Djurgårdens fotbollslag.
Med ryggen mot väggen och pistolen mot tinningen pressade de fram all den karaktär och karisma som saknats så oerhört mycket, så väldigt länge.
Örgryte var visserligen usla på att utnyttja sitt numerära överläge, lät sig pressas ut mot ofarliga delar av planen utan att hota centralt – men den här sista halvtimmen definierades inte av taktik eller strategi.
Den var ett enda infernaliskt mischmasch av adrenalin, nervositet och envis överlevnadsinstinkt. Djurgårdsspelarna behövde inte längre tänka på några löpvägar eller några detaljer i spelmodellen som ritats upp på en whiteboard. Bort med bollen bara.
Vinn duellerna, freda målet.
Han hade torkat tårarna
Spelarna krigade, läktarna ylade:
– KÄM-pa Djurgården! KÄM-pa Djurgården!
Markus Johannesson kollapsade under 100 kilo gambian. Han reste sig. Mikael Dahlberg fick kramp. Han sprang vidare ändå. Riktigt vad som fick Petter Gustafsson att halta uppfattade jag inte ens. Men han fortsatte tackla, med hela den hästskoformade läktarkroppen i ryggen.
– För alltid, oavsett. För evigt Djurgården.
Längst ner i hörnet av Sophialäktaren satt Patrik Haginge med ett hjärta som vägrade bulta i normal takt.
Han hade torkat tårarna, men efteråt berättade han om hur han ändå inte blivit av med den där hemska känslan av att ha förstört hela säsongen för sin förening och sina lagkamrater.
Han trodde aldrig att de skulle hålla hela vägen ut. Inte ens han kände ju sina kompisar på det här sättet.
Oddsen är fortfarande emot dem
Inte ens han kunde förutse hur hela säsongens hackkycklingar nu blev hjältar, om så bara för en dag.
Djurgården gick in i den här matchen med vetskapen om att både en förlust och ett oavgjort skickade ner dem i Superettan – och att knappast ens en vinst skulle vara tillräcklig. Det de behövde var något extraordinärt, något som gränsade till miraklet.
De fick det.
Oddsen är fortfarande emot dem, men även om nu skutan är på kurs mot bråddjupet så kommer i alla fall den sista etappen seglas med den blårandiga flaggan stolt fladdrande högst uppe i masttoppen.
Det var väldigt roligt att få se den hissas igen.