Med Hysén har Blåvitt all anledning att tro på guld
Niva: Tobbe é klar
Dra på Glenn Hysén en blåvit tröja, ställ honom på ett räcke med en megafon i handen.
Han kan uppdatera det där budskapet han vrålade ut i Kalmar för ett par år sedan.
Är Tobias Hysén redo för guldstriden?
– Tobbe é klar.
Tillbaka över till er då.
För en vecka sedan ställde AIK frågan, undrade om de där blåvita rackarna från
Göteborg verkligen hade guldvirke i ränderna.
Svaret är lämnat nu.
Två tuffa bortamatcher. Fem dagar. Sex poäng.
Som krona på en egendomlig inramning – där hemmalaget hade tredje flest fans på arenan, och högtalarsystemet dundrade ut ett livereferat från Gais-Malmö mitt under pågående match – avslutade speakern matchen med att tacka de blåvita supportrarna för underhållningen.
– Stanna kvar och sjung i tio minuter till efter slutsignalen.
Inga problem.
Halvannat tusental småsnopna AIK:are fick lov av troppa iväg hemåt till tonerna av en bortasektion som skanderade:
– Serieledarna är vi.
Blåvitts rörelse obefintlig
Och så var det ju – även om IFK Göteborg valde en onödigt krånglig väg tillbaka upp till tabelltoppen. Deras första halvlek var så svag att Stefan Rehn beskrev det som att hans förhoppningar om tre poäng var ”nästan grusade”.
Attityden var passiv, rörelsen obefintlig och passningsspelet drogs med ner i ett hafsigt slarvträsk. Blåvitt nöjde sig med att grabba tag i 0–0-bojen och hålla sig flytande fram till vilan.
En kollektiv rannsakan senare kom de ut och spelade som de skulle.
De kom ut och uppträdde som ett lag med avsikt att bli svenska mästare. Och kanske allra viktigast bland en rad viktiga besked – Tobbe é klar.
I torsdags stod jag och småpratade med IFK Göteborgs skadade lagkapten Adam Johansson efter att vi gjort ett web-tv-program tillsammans.
Han var orolig för skyttekungens status.
Johansson hade tittat extra på Hysén under hans halvlekslånga comebackinhopp i Malmö, utan att se en enda maxlöpning.
– Han såg inte ut att vara i närheten av att vara 100 procent, tyvärr.
Intrycket bestod under förstahalvan mot Brommapojkarna. Tobias Hysén utmanade inte, löpte inte på djupet, såg ut att vara lite orolig för att låret inte skulle hålla.
Jag förstod Adam Johanssons oro.
Utan en vässad Tobias Hysén på topp hade inte de mesta mästarna haft några större utsikter att bygga på guldhögen. Med en landslagsforward i andrahalvleksform har de däremot all rätt att känna sig självsäkra.
Sprang sönder BP:s försvar
Hysén var småförbannad när han kom tillbaka ut ur omklädningsrummet, fast besluten att springa sig ut ur anonymitetsmolnet han hade suttit fast i.
Det fick bära eller brista.
Ut och kör. Hellre två steg framåt än ett tillbaka. Det tog tre minuter och nitton sekunder – sedan hade han pilat emellan tre försvarare och stött in stött in en vänster utsida i bortre gaveln.
Låret höll. Rycket var tillbaka.
Under de följande 35 minuterna var
Hysén så yster som bara en anfallare som möter ett underlägset försvar kan vara.
Han sprang ensam sönder BP:s backlinje, gjorde ett mål till, spelade fram till ytterligare ett och hade bud på ett par, tre därutöver.
Frågetecken för formen?
När han spelar såhär kan Tobias Hysén mycket väl vara Allsvenskans allra bästa spelare.
Och Allsvenskans allra bästa lag?
Tja, när Blåvitt rullade tillbaka västerut inatt så gjorde de det med en nyförvärvad dos trygghet i bagageutrymmet.
De har gjort sitt på vägarna för i år, och när de nu retirerat hem till borgen så vet de att de som vill ha bucklan måste följa efter.
När AIK:s buss kör ner till Göteborg nästa helg kommer det inte att stå någon SM-pokal i sätet bredvid Bojan Djordjic.