Så förvandlades Norge till en toppnation
Publicerad 2020-01-19
Inför EM 2016 hade Norge missat två raka VM och aldrig varit bättre än sexa i ett mästerskap.
Sedan dess har laget spelat en EM-bronsmatch och två VM-finaler.
I pågående EM stormar man mot semifinal och framstår som den största guldfavoriten.
På söndagen kan man skicka ut Sverige från detta EM.
Så här blev Norge en toppnation också i herrhandboll.
De norska handbollsdamerna hade tillhört världstoppen i nästan 30 år.
Men det norska herrlandslaget kallades på hemmaplan för ”nästan-landslaget”.
Flera gånger om hade laget nästan nått en semifinal och spel om medaljerna men snubblat på mållinjen varje gång: VM 2005, EM 2008 och VM 2009. I det nämnda europamästerskapet, på hemmaplan, slutade man sexa – den bästa placeringen i ett mästerskap någonsin.
Nu var man framme vid 2014 och efter VM 2009 hade herrarna hamnat i en ny, djup svacka. Norge hade missat VM 2013 och slutat 13:e och 14:e i de två senaste europamästerskapen.
Bröt barriären 2016
Svensken Robert Hedin fick sparken som förbundskapten och gamle storspelaren Christian Berge plockades in på ett korttidskontrakt för att leda laget över VM-playoff mot Österrike.
Men Berge misslyckades och Norge kvalade inte in till VM 2015. Men förbundet satsade på Berge ändå och gav honom ett långtidskontrakt över EM 2020, som Norge just hade tilldelats ihop med Sverige och Österrike.
Vid sitt första möte med laget hade den nye förbundskaptenen förkunnat att målet var att ta medaljer i mästerskap.
– Veteranen Bjarte Myrhol har senare berättat att han inte trodde på det där och då. Men ganska snart förstod han att ”den här karln tror verkligen på det och han får oss att tro på det”, säger Tore Sæther, som skrivit en bok, Ubuntu, om Berge och hans landslag.
I EM 2016 bröt man så barriären. Jätteskrällen mot Frankrike – tidernas bästa landslag och vid tidpunkten regerande OS-, världs- och europamästare – gav den efterlängtade semifinalplatsen. Där föll Norge mot blivande mästarna Tyskland efter förlängning och förlorade sedan bronsmatchen mot Kroatien.
Men två tunga missar skulle följa samma vår när laget varken kvalade in till OS eller VM.
Var EM-framgången bara en tillfällighet ändå?
Nej då. Norge fick ett wild card till VM 2017 och gick hela vägen till en sensationell final som man förlorade mot värdnationen Frankrike
Efter ett lite svagare EM 2018 (sjundeplats) upprepade Norge bedriften i VM 2019: ny final mot värdnationen, denna gången Danmark, och ny förlust.
Men den här gången var det inte en skräll.
Handbollsvärlden hade insett att Norge var i toppen för att stanna.
Men hur var det möjligt? Och hur kunde det gå så fort?
Skapade vänsterhandsprojekt
Egentligen har det inte gått så fort, menar de norska experter och ex-spelare som Sportbladet pratat med. I stället är det en process på 10–15 år som lett fram till de resultat vi ser i dag.
– Även om min generation inte nådde ända fram så gjorde vi mycket för handbollens popularitet på herrsidan med start i VM 2005 då vi var nära att gå till semifinal. Det förenklade rekryteringsarbetet, säger Kristian Kjelling, den förre landslagsstjärnan.
Fler och fler ungdomar, och därmed bolltalanger, drogs till handbollen i stället för den fotboll där herrlandslaget inte var lika hett längre efter att kvalificerat sig till två VM (1994 och 1998) och ett EM (2000).
Förbundet och landslagsledningen tog också några kloka beslut vid den här tiden.
– Erik Andersen är en man som gått under radarn mycket, säger Stig Nygård, handbollsorakel på TV2 Norge.
Andersen var assistent till Gunnar Petersen, förbundskapten 2001-08.
– Det var Andersen som drog i gång vänsterhandsprojektet och rekruttlandslaget.
Det är två av de mest omtalade faktorerna bakom det norska handbollsundret.
”Nästan-landslaget” led av att bara ha en vänsterhänt högernia, Jan Thomas Lauritzen, och Andersen fick år 2006 förbundet att satsa resurser på att hitta de största vänsterhänta skyttetalangerna och ge dem specialträning.
Det tog några år innan projektet gav resultat. Men i dag har Norge världens bästa uppsättning högernior i konkurrens med Frankrike: Kent Robin Tønnesen, Harald Reinkind, Eivind Tangen och Magnus Rød är alla produkter av projektet.
Ett speciellt landslag, rekruttlandslaget, skapades också för att minska klivet från u-landslaget till a-landslaget och få in fler spelare i ”landslagsloopen”.
– ”Träning i att tåla att höra nationalsången före match”, som Andersen brukade säga, berättar Nygård.
Tio år senare skulle det svenska handbollsförbundet sno idén rakt av, men kalla det ligalandslag.
”Skapad en systematisk utvandring”
Det norska förbundet frigjorde också resurser så att de största talangerna i och kring några av de största städerna fick individuell träning, både handbollsmässig och fysisk, på morgnarna före skolan av förbundsanställda tränare.
Landslaget nådde inga stora resultat under Robert Hedin men han får en hel del kredd av norrmännen när orsakerna till hur de norska herrarna blev en toppnation ska identifieras.
– Han införde en årlig samling på tre dagar där alla fyra landslagen, från a-landslag ner till det yngsta pojklandslaget, samlades. Det knöt ihop hela landslagsverksamheten och de yngre lärde känna de äldre och kanske insåg vad som krävdes för att nå hela vägen, säger Tore Sæther.
Hedin utvecklade också konceptet med rekruttlandslaget.
Men Hedins kanske viktigaste bidrag var att när han tillträdde 2008 insåg han och landslagets analytiker Zeljko Tomac att fler norska spelare måste bli utlandsproffs vilket de också jobbade aktivt för. Den norska ligan var för dålig för att utveckla spelare till ett landslag som skulle ta nästa kliv.
– Det handlade om att skapa en systematisk utvandring. Målet var Bundesliga men också få spelare till den danska och svenska ligan, säger Sæther.
Processen tog några år.
– Efter fyra-fem år hade vi cirka tio spelare i bra, utländska klubbar. Säsongen 2014/15 hade vi 22 utlandsproffs, varav hälften i Tyskland.
Det var de här åren IFK Kristianstad värvade spelare som Joakim Hykkerud, Christian O’Sullivan och Kristian Björnsen för att sedan se dem gå vidare till Bundesliga. Målvakter som Torbjörn Bergerud, Kristian Sæaverås och Espen Christensen passerade Lugi och Malmö på väg till Danmark och Tyskland.
I dag, när Norge etablerat sig i världstoppen, hämtar de danska och tyska klubbarna talangerna direkt från Norge.
I 18-mannatruppen till EM kommer elva spelare från Bundesliga (varav sex från toppklubbar), tre från danska toppklubbar, tre från norska föreningar och så Sander Sagosen i PSG.
– När jag spelade i landslaget fick Danmarks dåvarande förbundskapten Ulrik Wilbek frågan vad som var den stora skillnaden mellan Danmark och Norge. Han svarade att Danmark har 12-14 världsklasspelare medan Norge bara har 2-3. I dag har Norge 12-14 spelare i världstoppen med Sander Sagosen som pricken över i:et, säger Kristian Kjelling.
”Vi har aldrig haft en så bra spelare”
Bakom varje framgångsepok finns inte bara kloka beslut, smarta projekt och målmedvetna planer.
Det handlar också om tillfälligheter och tur.
För lagom till att förbundets och landslagsledningarnas projekt och satsningar började ge resultat på riktigt fick ett underbarn sitt genombrott.
Sander Sagosen gjorde sitt första mästerskap i EM 2016. 20 år gammal styrde han spelet när Norge gick till semifinal. Han togs ut i turneringens all star team och har prenumererat på en plats där i de fyra senaste mästerskapen.
I dagsläget slåss han med klubbkompisen i Paris Saint-Germain, Mikkel Hansen, om att vara världens bäste spelare.
– Vi har aldrig haft en så bra spelare i Norge tidigare, säger Arne Hole, pensionerad handbollsreporter på Aftenposten som bevakade alla mästerskap i 30 år fram till och med VM 2017.
Innan vi kommer in på den andre nyckelpersonen i handbollsundret vill Stig Nygård på TV2 lyfta en spelare till – Bjarte Myrhol, den 37-årige veteranen som spelat i det norska landslaget sedan 2002 men som inte är med i EM på grund av en magoperation.
– Han har en enorm vinnarskalle samtidigt som han visar en otrolig omsorg om spelarna runt sig. Han lyfter de andra med sin blotta närvaro. Jag skulle vilja påstå att Norge inte hade nått de här framgångarna utan Myrhol. Sagosen är den stora stjärnan men det är Myrhol som varit den viktigaste spelaren, säger Nygård.
Arne Hole lyfter fram lagkänslan i dagens landslag som en framgångsfaktor.
– Myrhol säger att han aldrig varit med om maken till lagmoral i ett lag, säger Hole.
Noggrann med detaljerna
Så till den andre nyckelpersonen – förbundskaptenen Christian Berge.
Han började med att få spelarna att inse att ett norskt herrlandslag faktiskt kan ta en medalj.
Sedan professionaliserade han allting i och kring landslaget ett snäpp, menar norrmännen vi pratar med, och strukturerade upp spelet.
– Han är tydlig med vad han vill ha och inte vill ha, säger Kjelling.
Berge beskrivs som oerhört noggrann med detaljerna.
– Han vill lämna så lite det bara går åt slumpen.
Berge jobbar nära sina spelare, besöker dem ofta i sina hemmiljöer och har höjt kraven på landslagsspelarna.
– Landslaget har gått över till att bli ett året-runt-jobb från att man som spelare tidigare drog till några samlingar varje år, säger Kjelling.
Till sist lyfter experterna fram det team Berge skapat runt sig med assistenten Börge Lund, som tar ett större ansvar för defensiven i matchcoachningen medan ex-spelmotorn Berge tar hand om anfallsspelet, analytikern Zeljko Tomac, fystränaren Ole Viken samt svenske mentorn Kent-Harry Andersson.
Den sistnämnde tränade Berge i Flensburg och så fort denne blev förbundskapten ville han ha med Kent-Harry som mentor för både tränare och spelare.
– Det är kul att känna sig uppskattad även som gammal gubbe, skrattar 70-åringen.
Det svenska förbundet har fortsatt snegla mot Norge även efter att man kopierade konceptet med rekruttlandslaget. Efter EM tillträder Glenn Solberg som ny förbundskapten efter Kristján Andrésson. Solberg är en annan gammal adept till Kent-Harry och var assisterande förbundskapten till Berge 2014–16