Är så förknippad med en enda sak
Publicerad 2024-08-09 18.00
PARIS: Mitt i OS-hetsen nås jag av beskedet att Bosse Ahl har lämnat oss.
Och jag kastas direkt från Paris till ett av de mest magiska SM-slutspel jag upplevt.
Det 1995 när ett utdömt HV71 komma åtta i grundserien, men gjorde en ännu aldrig upprepad resa mot SM-guld.
Den stora hjälten?
Målvakten Boo Ahl som knäckte allt och alla.
Det finns få spelare som är så förknippade med en enda sak.
Det där bragdresan 1995, då HV71 skrev hockeyhistoria.
Varje gång jag stötte på Bosse Ahl under alla år efter det, så var det första minnet som dök upp i huvudet.
Varje gång.
Året 1995.
Först en kvartsfinal mot seriesegrarna Djurgården som någon kallade ”skrattmatch” för att stockholmarna var så överlägsna och så skyhöga favoriter.
Inte minst då HV71:s förstemålvakt Peter Åslin var skadad.
Det var David mot Goliat
Men in klev en då 25-årig hemmason och fick ett av de mest sagolika genombrott jag sett i svensk hockey.
Bosse Ahl som var född i Jönköping, fostrad i klubben sedan barnsben men som troget fortsatt att öppna båsdörren i väntan på sin chans som förstemålvakt.
Och när den kom, så tog han den som ingen hade gjort tidigare.
Det blev 3-0 i matcher i kvartsfinalen mot ett Djurgården som dominerat grundserien och som mötte en målvakt som stod på huvudet.
Den där första matchserien är nästan bortglömd idag, men jag tycker att det var den största bragden i det slutspelet.
Det var David mot Goliat, men där frustrerade djurgårdare till slut bara kunde skaka på huvudet åt den vägg de mötte där i HV-kassen.
Jag minns att jag i det läget mer tänkte på Djurgårdens sensationella fall än HV71:s storskräll.
De skulle ju möta regerande mästarna och serietvåan Malmö i semifinalen och den allmänna känslan var att det skulle ta slut där i stället.
Att blixten inte slår ner på samma ställe två gånger.
Det gjorde den.
Det blev en matchserie som blev ännu mer dramatisk, då Percy Nilssons stjärnfyllda rödhökar tog en snabb ledning med 2-0 i matcher och hade tre matchbollar.
Men då vaknade Boo Ahl igen och storspelade, Kung Sune Bergman coachade som han aldrig gjort förut och HV71 vann tre raka och var i SM-final.
I det läget minns jag att hela Jönköping kokade.
Kom med till VM
Klubben hade aldrig varit så nära ett SM-guld och det här var dessutom ett som inte funnits på kartan bara ett par veckor tidigare.
Det växte fram en kult kring laget och det blev HV-feber lite varstans i stugorna i ett hockey-Sverige som inte kunde låta bli att älska den oväntade uppstickaren.
Eller deras leende målvakt.
Sedan kom en lika dramatisk final mot Brynäs, där Johan Lindbom till slut slog in avgörande 5-4 och hela laget kastade sig över både Johan och Bosse Ahl där i kassen.
Men jag håller med om det Johan Lindbom säger om sin gamle målvakt i lokaltidningen JP efter chockbeskedet.
– Utan hans insats hade vi inte vunnit det här SM-guldet.
Jag kan bara intyga att det stämmer.
Jag har sällan sett en målvakt som överraskat så mycket och ensam varit så avgörande i ett SM-slutspel. Varken förr eller senare.
Succén gjorde att han kom med som tredjemålvakt till VM i Globen senare samma vår och i nästa VM i Wien 1996 fick han stå fem matcher.
Gjorde dem extra folkkära och älskade
Efter det var det inte samma hausse kring Bosse Ahl, även om han var med och spelade upp Timrå i dåvarande elitserien under sina tre säsonger hos medelpadingarna.
Och när han sedan återvände till sitt älskade HV71 till säsongen 2001-02, hade det klivit fram en ny HV-fostrad målvakt ur skuggorna, som snabbt tog över som ohotad etta.
Stefan Liv som skrev sin egen historia och blev nästa stora målvaktshjälte i klubben.
Liv som avled i den hemska flygolyckan i Ryssland 2011, då ett plan med hela hans KHL-lag Lokomotiv Jaroslavl ombord störtade strax efter start på väg till en bortamatch.
Stefan Liv blev bara 31 år.
Och nu har även Bosse Ahl lämnat oss alldeles för ung.
Båda samma ödmjuka och jordnära människor vid sidan av isen, som gjorde dem extra folkkära och älskade.
Jag har svårt att ta in att båda nu är borta och i så tidig ålder.
Men de kommer leva för evigt i minnet hos generationer HV-fans och hos oss som hade förmånen att få vara med om deras respektive resor.
Jag glömmer det aldrig.