Niva: Det var det svulstigaste, snurrigaste och mest skamlösa transferfönstret hittills
Mesut Özil går hit, Marouane Fellaini går dit och miljarderna snurrar vidare.
Just nu blir fotbollen inte mer spännande, mer kittlande och mer avgörande än vid midnatt en måndag i september.
Ni får själva avgöra om det är ett bra eller dåligt faktum.
Det är år 2013 efter kristus, och hela fotbollsvärlden är översköljd av pengafloden.
Hela fotbollsvärlden?
Ja, även den allra sista bastionen – befolkad av en enveten galler – har nu givit upp.
När Arsène Wenger betalar nästan en halv miljard kronor för Mesut Özil så ger han oss samtidigt också den slutgiltiga bekräftelsen på hur fotbollssatelliten nu fullständigt kopplats loss från det övriga jordklotet.
Det var det transferfönstret – det svulstigaste, snurrigaste och mest skamlösa hittills.
Sammanlaget spenderade de europeiska klubbarna sisådär 25 miljarder kronor på spelarköp. En 24-årig walesare som aldrig någonsin vunnit en titel blev historiens dyraste idrottsman.
Jag hoppas att ni hade kul. Det är ju såhär den ser ut nuförtiden, vår älskade idrott.
Det man förlorar på gungorna får man lov att ta igen på karusellerna, och silly season-karnevalen har ökat i betydelse i takt med att andra delar av fotbollen tappat sin spänning och spänst.
Topp är topp och rest är rest
En gång i tiden frågade vi oss vilka skrällag som verkligen kunde utmana och vilka toppklubbar som riskerade att falla igenom. Det gör vi egentligen inte längre. Inte på allvar.
En sensationssäsong för en uppstickare räcker numera till en niondeplats. Ett fiasko för en tungviktare innebär på sin höjd ett ras ner till fjärdeplatsen.
Topp är topp och rest är rest och aldrig mötas de två.
För den sakens skull har inte fotbollen blivit en ointressant och stelnad idrott – det är bara det att snacket och spekulationerna under säsongsupptakterna nu mest handlar om vilka superklubbar som ska göra vilka supervärvningar.
Förbaskat roligt på sitt sätt, inget som helst tvivel om det, men samtidigt ett tillvarotivoli där bara de allra starkaste får plats i ekipaget.
Egentligen mår fotbollen fortfarande ganska dåligt ekonomiskt. Ändå kan en handfull klubbar – de globala företagsimperierna, de oljefinansierade reklampelarna – sätta igång en rundgång med 25 miljarder i omlopp.
Med asiatiska tv-avtal eller arabiska statskassor som jetpack kan de ta höjd från alla bistra realiteter. De kan sväva ovanför alla finanskriser, alla obetydliga konkurrenter och alla lokalsamhällen som de en gång utgick ifrån.
Deras skuldberg betyder egentligen ingenting, så länge de kan täcka dem med intäktsströmmar.
Inga problem att spendera
Real Madrid har faktiskt inga större problem med att betala en knapp miljard för en relativt oprövad vänsterspringare. De har öppnat så många kommersiella avenyer att de vet att de i förlängningen kommer att kunna omsätta utgiften i uppmärksamhet, exponering och reda pengar.
De engelska storklubbarna får inte problem om de frestas att spendera hundratals miljoner – de får däremot problem ifall de inte lyckas sätta sprätt på hundratals miljoner.
Så ser spelplanen ut, sådana är reglerna.
Visst kan man beskriva övergångssummorna som vanvettigt verklighetsfrämmande, men i så fall får man också lov att vara konsekvent i att ifrågasätta hela marknadsekonomin på moraliska grunder.
Det är såhär fotbollen ser ut och fungerar numera. Det är såhär vi har bestämt att den ska vara.
Real Madrid presenterar Gareth Bale strax efter lunch en vanlig måndag, och ungefär 25 000 spanjorer tar sig till Bernabéu för att se på. I ett land där ungdomsarbetslösheten nu passerat 56 procent har de väl inte så mycket annat för sig.
Den schweiziska befolkningen ska rösta om ett lagförslag som gör det omöjligt för ett företags högst betalda att tjäna mer än tolv gånger så mycket som den lägst avlönade. Fifa-bossen Sepp Blatter avfärdar det offentligt med hänvisning till att schweizarna i så fall kan lägga ner det här med proffsfotboll.
City värvade mest i England igen
Manchester Citys supportrar konstaterar att deras klubb återigen spenderade överlägset mest pengar på den engelska transfermarknaden. Samtidigt informeras de om att en vanlig biljett till deras bortamatch mot West Ham kostar drygt 750 kronor.
Så rullar den framåt, den ekonomidrivna fotbollsvärlden som får oss att vråla upphetsat åt en krånglande faxmaskin en måndagsnatt i september.
När transferpulsen lagt sig en liten aning vore det nog en bra idé att fråga oss hur mycket vi egentligen tycker om den.