Niva: Spelplan har börjat luta österut
Nu lockar låga skatter stjärnorna österut
Häftigt att betala skatt?
Inte i den så kallade underhållningsindustrin.
Förr var det svenska skidåkare som flydde till Monaco. Nu är det franska skådespelare som hoppar av till Ryssland – och holländska fotbollsstjärnor som flyttar till Turkiet.
Gérard Depardieu väger mer än dubbelt så mycket som Wesley Sneijder.
Den bullrige skådespelaren har passerat vågens 150-kilosstreck, och ser inte ut att ha så värst mycket med fotboll att göra.
Men han förstår.
Han är uppvuxen med sitt Auxerre, och kramades med både Leo Messi och Sepp Blatter på Ballon D’or-galan häromveckan.
Depardieu begriper både varför Ryssland tilldelats fotbolls-VM och varför Wesley Sneijder har flyttat till Istanbul.
Han har sett hur den nya europeiska spelplanen lutar, vartåt pengarna rullar.
Sommaren 2010 var Inter nyblivna Europamästare. Klubbägaren Massimo Moratti hade äntligen lyckats med sitt livstidsprojekt, det som kostat honom mer än tio miljarder kronor.
Det var ett utmärkt tillfälle att slutligen lägga tillbaka plånboken i innerfickan, av mer än en anledning. Ett halvår dessförinnan hade Uefa klubbat igenom sin kommande Financial Fair Play- reform, den som krävde att klubbarna inte skulle göra stora driftsunderskott.
Inter var inte ens i närheten av att uppfylla villkoren. De gick ungefär en miljard minus per år, och den gångna säsongen hade de betalat ut 104 procent av sina intäkter i löner.
Därtill gav destillationsanläggningarna i oljeraffinaderierna inte samma effekt som tidigare. Familjeföretaget Saras visade plötsligt en förlust på mer än en halvmiljard.
Många antog att Massimo Moratti var en av dem som protesterade mot Uefas krav på bättre ekonomisk balans, men i själva verket var det tvärtom. Han var en av de mest ivriga påhejarna.
– Det här är egentligen inte vårt initiativ. Det är främst ägarna som har bett oss att göra någonting; Abramovitj, Berlusconi och Moratti. De vill inte ta mer pengar ur sina egna fickor, deklarerade Uefa-presidenten Michel Platini.
Moratti bekräftade:
– Jag säger: ”Äntligen”. Nu kan jag sluta hälla in pengar i fotbollen vareviga dag. Att driva Inter är så dyrt att jag inte skulle rekommendera någon att göra det, allra minst min egen son.
Läget framstod som klart och tydligt. Massimo Moratti hade ingen lust att spendera mer, och stod dessutom inför ett regelverk som förbjöd honom att göra det.
Ändå kunde han inte hålla sig.
I november 2012 kallade Inters sportsliga ledning Wesley Sneijder till ett möte. Budskapet var diffust och entydigt på samma gång.
– Vi har erbjudit Wesley en kontraktsmodifiering som är nödvändig för oss. Vi har givit honom tid att förhålla sig till den, men innan han har bestämt sig kommer han inte att användas, klargjorde klubbens tekniske direktör, Marco Branca.
”En kontraktsmodifiering” innebar i realiteten en kraftig lönesänkning. Wesley Sneijder hade väldigt svårt att förstå sig på logiken bakom den.
I oktober 2010 hade han visserligen nästan dubblat sin lön i anslutning till en kontraktsförlängning – men förslaget var klubbens. Det var de som hade räknat och budgeterat. Det var de som hade presenterat ett avtal som de nu inte längre avsedde att hålla.
Spelarfacket hade också svårt att begripa sig på situationen.
– Klubbarna har total kontroll över de löner och de kontraktslängder de erbjuder. Sneijder förnyade sitt kontrakt under hösten 2010. Då visste Inter mycket väl att Financial Fair Play var på väg, och de visste exakt vad det innebar, sa fackordföranden Damiano Tommasi.
De flesta är överens om att elitfotbollsspelare tjänar orimligt mycket pengar och att de ofta beter sig både omoraliskt och illojalt – men det är faktiskt något helt annat än att hävda klubbarnas rätt att ensidigt häva ingångna kontrakt.
Det finns flera olika aktörer i fotbollens pengapolka.
– Jag kan faktiskt inte låta bli att skratta när jag hör folk prata om hur vi är inne i en ekonomisk kris och hur spelarna måste ta ansvar. Spelarna? Det enda de gör är att förhålla sig till de erbjudanden de får av klubbarna, utvecklade Tommasi.
Framme i januari 2013 ger Inter intryck av att vara en smått desperat klubb. Trots att de har gjort sig av med ett helt knippe av de mest välbetalda spelarna har de ändå inte lyckats staga upp ekonomin.
De har sparat under de senaste två åren, men de har sparat på ett väldigt ineffektivt sätt. Även om Massimo Moratti har tvärbromsat med ena foten har han inte kunnat förmå sig själv att släppa gaspedalen med den andra.
Kontraktsförlängningar det inte har funnits någon täckning för har erbjudits, spelare det inte har funnits något behov av har värvats och tränare har kontrakterats den ena veckan för att sparkas den andra.
Den ekonomiska kostymen passar fortfarande illa, trots att den har krympt rejält.
När revisionsfirman Deloitte nyligen presenterade sin årliga sammanställning över de europeiska fotbollsklubbarnas omsättning hade Inter halkat utanför topp-tio för första gången på mer än ett decennium.
Vill man göra det svårt för sig kan man hävda att januari månads mest uppmärksammade övergångar är de som tagit Wesley Sneijder till Turkiet och Gérard Depardieu till Ryssland.
Olika världar, samma huvudanledningar.
Skådespelaren och fotbollsspelaren resonerar visserligen på helt skiljda sätt kring sina rättigheter och skyldigheter – men båda är de i grund och botten skattemigranter.
Gérard Depardieu har övergivit ett Frankrike där den politiska ledningen har för avsikt att höja skattesatsen för honom till 75 procent. Med ett ryskt medborgarskap behöver han inte betala mer än 13 procent av sin inkomst i skatt.
Wesley Sneijder har också flyttat för pengarna, men på ett lite mer invecklat sätt än fotbollsspelare brukar göra.
Grundlönen i Galatasaray är nästan exakt densamma som den Inter erbjöd honom, den sänkta varianten som holländaren vägrade acceptera. Skillnaden ligger i att han bara behöver skatta 15 procent av den i Turkiet, jämfört med 43 procent i Italien.
Som bekant har ju flera engelska toppklubbar sniffat runt holländaren i olika omgångar, men backat då de presenterats inför hans löneanspråk. Det är inte särskilt konstigt.
Premier League-spelare betalar 50 procent i skatt. Skulle ett Liverpool eller ett Tottenham ge Wesley Sneijder lika mycket pengar i plånboken som Galatasaray hade de behövt bryta hela sin lönestruktur.
När Wesley Sneijder landade i Istanbul möttes han av flera tusen euforiska Galatasaray-supportrar. De sjöng sånger, sköt fyrverkerier och klättrade på hans bil.
– Jag tror att det är omöjligt att förstå kraften och potentialen i den här klubben innan man har varit här, kommenterade en smått chockad Sneijder.
Det var en ögonblicksbild av januarifönstret, 2013. En mer översiktlig titt visar att bara de engelska klubbarna varit mer aktiva än de ryska, att en ukrainsk klubb gjort det dyraste köpet och att en turkisk klubb alltså genomfört den mest spektakulära värvningen.
Galatasaray har fortfarande en klart mindre omsättning än de västeuropeiska giganterna, men de spelar på en toppmodern arena i ett land som står utanför Eurozonens finanskris och där fotbollsspelarskatterna är låga.
Europa gungar och vi kan inte vara säkra på vad och vem som landar var. En sak kan vi ändå utgå ifrån: Gérard Depardieu och Wesley Sneijder var inte de sista.
Fler rika västeuropéer som gillar pengar kommer att söka sig österut framöver.
Källor: Il falco di Utrecht (Emiliano Fabbri), Hürriyet, Fanatik, Zaman, Posta, Financial Times, Deloitte Football Money League, The Economist, Forbes, De Telegraaf, Algemeen Dagblad, Le Monde.