Alfelt: Varför är vi fortfarande förvånade över HIF:s framgång?
HELSINGBORG. Rutinerade spelare i nyckelroller kombinerat med ungdomlig entusiasm och stenhårt jobb av alla.
Ett klassiskt framgångsrecept – så varför är vi fortfarande efter elva omgångar förvånade över Helsingborgs enorma framgångar?
Jag såg inte Elfsborg–Malmö som alla säger var allsvenskans bästa match hittills men kan inte tänka mig att något av de två lagen spelade särskilt mycket bättre än Helsingborg gjorde första halvtimmen i toppmatchen mot Örebro.
Det var uppvisning, utklassning, guldspel.
Helsingborg dominerade varenda millimeter av Olympia och man gjorde det med ett spel som bjöd på allt.
Snygga mål, snabbt passningsspel, kreativa finesser och en enormt effektiv defensiv byggd på allt från Erik Sundins enorma springande via det kompakta mittfältet och ner till den unga backlinjen som mår så bra av att ha fått Erik Edmans ledaregenskaper att lita till.
Den ende som egentligen inte behövde delta så värst mycket var målvakten Pär Hansson eftersom Örebro i första halvlek inte tilläts att skapa en enda målchans.
Sundin bröstskarvade elegant till Rasmus Jönsson, Marcus Lantz lobbdribblade förbi en örebroare, Mattias Lindström dribblade och smekte iväg utsidespass som hittade vägar ingen annan upptäckte, Christoffer Andersson kämpade, dribblade, skarvade och smekte in en frispark.
Inga superstjärnor
HIF spelade som det guldlag det mycket väl kan bli. Marginalen man har skaffat sig är redan nu så stor att det måste till ett helt osannolikt ras för att man inte ska vara med när avgörandet sker långt fram i höst.
Helsingborgs stora kvalitet är att man verkligen är ett lag som fungerar som ett lag. Man har ingen superstjärna att lita till längre men många i laget har växt ut till att bli allsvenska stjärnor.
Backlinjen är egentligen osvensk eftersom den bryter mot klassiskt svenskt tänkande att man måste vara rutinerad i betydelsen äldre för att vara en bra försvarsspelare.
Markus Holgersson, 25, Marcus Nilsson, 22, och Joel Ekstrand, 21, har inte speciellt många allsvenska matcher tillsammans men agerar med lugn och säkerhet.
De äldre spelarna är tillbaka
Conny Karlssons förklaring är att HIF har hittat ett försvarsspel som passar spelarna och det stämmer, men viktigare är kanske de äldre spelarna som kommit tillbaka är prestigelösa.
Lantz, Edman, Lindström och Christoffer Andersson spelar inte för att visa vilka bra spelare de en gång har varit, vilket ofta varit fallet med hemvändare. I stället är alla fortfarande främst lagspelare och visar det genom att i varje match försöka få ut max av sin kapacitet.
Örebro var absolut inte dåligt. Serietrean gjordes dåligt av HIF i en halvlek men kom tillbaka med en stark medvind i ryggen efter paus utan att på något vis ta över matchen. Visst kunde något anfall till resulterat i mål men då ska man komma ihåg att HIF skapade fler klara målchanser även efter paus.
HIF:s fans har varit sura på den kritik som bland annat jag har uttryckt för lagets sätt att genomföra sina senare matcher på och tog upp såväl Kalmarfansens gamla ramsa i ny tappning och sjöng ”vi är tråkiga HIF” som att sarkastiskt skandera ”det finns bara en Stefan Alfelt”.
Upp till bevis i höst
Det sista är fel, vi har en wakeboardvärldsmästare som heter så också.
Intressant är att den kritik jag framfört varit densamma som HIF:s spelare själva konstaterat om sitt spel när jag pratat med dem. Conny Karlsson sa i går att man mot Örebro fick igång ett passningsspel som var bättre än det man haft i de senaste matcherna.
Allt det där har ingen egentlig betydelse. Så länge som ett lag vinner spelar man bra fotboll. Att läktarna inte fylls av åskådare kan bero på helt andra saker. Som vädret till exempel. Svinkallt i går trots att vi är inne i maj.
Helsingborg kommer att gå till halvtidsvila i allsvenskan som serieledare. Det är i höst som det verkligen blir upp till bevis med tuffa bortamatcher mot alla de lag som man trodde skulle vara topplag i år.