Flinck: Johansson har fel – Andersson är bäst i världen
Publicerad 2012-07-29
Bäst i världen när säsongen slutade.
Är Kim Andersson det fortfarande?
Låt oss hoppas det.
Zlatan Ibrahimovic ligger bakom Manchester Uniteds historiska ligaseger utan en enda poängförlust, lyfter Champions League-bucklan och tar hem cupen samma vår.
Det är hans sista säsong i klubben och ligan, världens bästa, efter sju fantastiskt framgångsrika år och i samband med hans allra sista match utses han till ligans bäste spelare av alla tränarna.
Det kommer förstås aldrig att hända, men tror ni att det hade fått någon uppmärksamhet hemma i Sverige?
Byt ut Zlatan mot Kim Andersson, Manchester United mot Kiel och Premier League mot Bundesliga och ni har verkligheten.
Uppmärksamheten?
En knapp helsida i Anderssons lokaltidning hemma i Sverige, Ystads Allehanda, dagen efter han utsågs till Bundesligas bäste.
Andersson röstades dessutom fram som ligans bäste av fansen i våras.
Han konstaterade det rätt bra själv, Kim, när jag pratade med honom om det här inför dagens premiär:
– Jag har nog mer credd i Tyskland än hemma i Sverige. Men de som kan det här vet vad de här priserna betyder.
Och för eventuella läsare som inte vet kan jag berätta att Andersson är den förste svensken som tilldelats det prestigefulla pris som årets spelare i Bundesliga. Då har vi ändå haft spelare som Magnus Wislander och Stefan Lövgren där i massor av år.
Andersson bär det här laget
Kim förklarar den sanslösa säsongen med att han fick en bra försäsong, fått vara ”hyfsat skadefri” och kommit in i ”en trall”.
Nej, vi ska nog vara glada att Bengt Johansson inte är förbundskapten längre så att vi får se en Kim Andersson i OS efter sin bästa säsong i karriären.
För det går inte att komma från: det är Kim Andersson som, i sina bästa stunder, bär det här laget, även om jag vet att han avskyr när jag skriver så.
Vi såg det i OS-kvalet i påskas och förhoppningsvis får vi se det i OS igen – en sista gången. För det har han gjort klart – det här är hans sista mästerskap.
Jag har tidigare försvarat förbundskaptenernas beslut att ta med Andersson och Källman i OS trots att de nobbade VM-kvalet (Kim dessutom bara till hälften) så det behöver jag inte göra igen.
Och när vi nu verkar vara med i OS med tolv års intervall är det inte direkt läge att hålla fast vid några gamla principer från en gyllene epok som kommer allt längre bort.
Andersson har varit världens bäste högernia, och kanske till och med världens bäste spelare, den här säsongen.
Eller förra säsongen, kanske vi ska säga. För vilken säsong är det nu? Och var står Kim Andersson?
Det vet vi inte.
Det är snart två månader sedan hans sagolika säsong tog slut och en försäsong på snabbspolning har genomförts efter det.
Men det ska bli väldigt spännande att se – med start i dag mot Tunisien.
Livets grupp
De svenska spelarna och ledarna har varit ganska duktiga på att blåsa upp detta Tunisien nu. Säkert lika mycket för sin egen som för er där hemmas skull så att de inte trillar i underskattningsgropen och åker på en chockförlust. För det här är som sagt inte Bengan Boys, som kunde stå och sova i 50 minuter i matcherna fram till en semifinal men ändå reda ut det (minns Sydney-OS!).
Nej, det här ska stå mellan Sverige och Island om andraplatsen bakom Frankrike.
För om vi pratade om alla tiders Dödens grupp i går på damsidan så är det här Livets grupp.
Dödens grupp, ja. Det där bara accentuerades igen i går när vi såg att Sydkorea på nytt lyckats formtoppa sig till ett OS.
De svenska damerna har satt sig i en tuff sits nu efter förlusten mot Danmark. För det var som en handbollskunnig åskådare på läktaren, vi kan kalla henne Malin Jonson, sa när vi såg Sveriges två närmaste motståndare, Norge-Frankrike (23-24), mötas sent i går kväll:
– Det här är en annan sport.
I dag går annars mina tankar till Therese Islas Helgesson: OS 2008, VM 2011 och nu OS 2012.
Orkar hon komma tillbaka?