Vrålet och knytnäven är något vi väntat på

GÖTEBORG

Det här vrålet med tillhörande knytnäve har vi väntat på.

Senast vi såg Niclas Fasth så eldad var vid Ryder Cup, 2002.

Nu kan vi bara hoppas att han är tillbaka på allvar - efter två plågsamma år.

På kvällen den 29 september 2002 smet jag, tillsammans med fotograf Christer Höglund, in i en av sviterna på klassiska The De Vere Belfry Hotel, utanför Birmingham.

Sviten hade namnet "Carnoustie", en svårspelad rackare till golfbana, och det såg ut som en orkan svept genom sovrummet men mitt i alla utkastade golfprylar låg Niclas Fasth i sängen och njöt.

På samma våning pågick segerfesten i Ryder Cup och vakter med automatvapen patrullerade korridorerna.

Så nära att bli hjälte

Niclas Fasth var på toppen av sitt Mount Everest - trots att han bara timmar tidigare berövats möjligheten att bli STOR Ryder Cup-hjälte. Han hade haft två puttar för totalseger och jag satt vid greenkanten på hål 18 och såg från bara några meter hur Niclas ansikte slog över till helvitt, spökvitt, när amerikanen Paul Azinger sänkte ett bunkerslag. Chansen att bli hjälte försvann sedan helt när Niclas missade sin putt på fyra meter.

Fasth gav sig inte

Ändå njöt Niclas förstås, den där kvällen. Som en vinnare.

Sedan föll allt samman. Niclas Fasth brakade på rumpan ner för sitt Everest, djupt ner i en bottenlös dalgång där han i ett kompakt golfmörker nötte nya slag och letade efter en känsla som aldrig infann sig.

Han rasade på rankningen. En framtida seger kändes avlägsen.

När vi talades vid på Barsebäck efter förra årets Scandinavian Masters var Niclas ändå optimist. Jag imponerades av att han i fyra timmar just den där eftermiddagen slagit över 400 chippar med wedgarna. Fasth gav sig inte.

Gårdagens segervrål med tillhörande knytnäve på Gut Kadens i Hamburg har vi alltså väntat på. För ni ska veta att ingen annan spelare under Ryder Cup var lika eldad och pumpad som den svenske rookien från Göteborg, ingen annan spelare lyfte publiken och sina medspelare som Niclas Fasth.

Härlig inställning

Jag gillar Niclas Fasths stil. Killen har tagit många snytingar för att han inte garvar under kepsen, eller för att han inte tjoar och viftar som många andra, men han har en inställning som kan riva hinder och sänka golfbollar.

Jag vet att han en gång fick frågan i en radiointervju om vad han hade för mål.

- Bäst i världen, svarade en ung Niclas.

- Jamen, snälla du, är inte det lite väl....

Kontrade radiokillen - som väl svalde mikrofonen när Fasth sedan var tvåa i British Open, 2001.

När Fasth förklarat att han siktar på en topplacering i en major har han hånats öppet vid ett misslyckande.

Men jag gillar inställningen; satsa allt, går det inte vägen så chansspela, skiter det sig ändå kan allt kvitta.

I dag kommer Niclas Fasth till Kungsängen, för Scandinavian Masters, en turnering han just på samma bana var nära att vinna år 2002. Nu kan vi bara hoppas att han är tillbaka på allvar.

lll

Sveriges har nu fyra segrar på årets Europatour och en till innebär det bästa året sedan 1997.

Kan bli en ny Parnevik

Det snackas en del om en internationell kris för svensk herrgolf och jag har länge varit beredd att instämma, men fyra segrar är bra och eftersom bredden är god finns det egentligen bara en sak vi saknar - och det är spets. Sedan just Fasth andraplats i British Open har ingen svensk herrspelare nosat på historieböckerna.

När Jesper Parnevik nu ser ut att ha tröttnat på golf måste någon annan ta över som fixstjärna, på herrsidan. Det gör inget om han gör det med ett vrål och en knuten näve.

Thomas Tynander