Erik Niva: Dags att ställa sig de riktigt obehagliga frågorna
Som om det inte räckte med de första 90 minuterna.
Först var det träigt, trist och utdraget.
Sedan blev det stopptid, sedan blev det värre – och på andra sidan straffsparken blev det sedan dags att ställa sig de riktigt obehagliga frågorna.
Man får väl försöka vara glad för det minsta, och man får allt försöka vara någorlunda rättvis även när ryggmärgsreflexen rycker i en annan riktning.
Men ja... Instinktivt vill jag ju kräva pengarna tillbaka, och då har jag inte ens betalat för någon biljett. Jag jobbar ändå med det här. För en normalintresserad fotbollsåskådare antar jag att det upplevdes som ett enda långt slöseri med tid.
Väldigt lite hände, den generella spelkvaliteten var låg. Spelarna var både ointresserade, oinspirerade och ostrukturerade.
Det var rätt och slätt en mer eller mindre oönskad träningslandskamp strax före sommarlovet. Sverige skapade egentligen inte en enda målchans, Danmark pillade fram en seger och en sammanfattning hade egentligen inte behövt vara så värst mycket längre än så.
Gav ett mer kompakt lag
Men när nu domaren blåst av och tv-sofforna försökt hitta förströelse i någon långfilm istället – då är vi ändå rätt många som står kvar och vill vrida runt matchåbäket några varv till.
Om vi först och främst ska försöka utvinna något ur matchen och göra en någorlunda rättvisande utvärdering av den nya spelmodell som Erik Hamrén provade på? Tja, kanske fanns det ändå något att hämta där, trots allt.
Under flera års tid har det kollektiva försvarsspelet varit mitt allra största problem med den här upplagan av det svenska landslaget. Det har helt varit för öppet, för naivt. Det har varit vidöppna mittfält och oskyddade backlinjer – och det har egentligen inte blivit så värst mycket bättre oavsett hur många år som gått och hur många baklängesmål som strilat in.
Mot den bakgrunden kan jag nu inte resa mig upp och gapa blint om bristen på underhållning eller offensivlusta eller debutantfräscha ynglingar.
Tre centrala mittfältare gav ett mer kompakt lag och efter att den första halvtimmesförvirringen lagt sig så framstod vi inte som fullt lika ihåliga som vanligt i den kritiska zonen centralt i planen.
Så. Då blev det sagt och noterat, så då måste vi dessvärre ta itu med allt det där andra.
Det lite mindre problemet var att Sverige fullständigt saknade eget spel ikväll – det betydligt större dilemmat är att det är så förtvivlat svårt att se vart det ska växa fram ifrån.
Den svenska fotbollskulturen är inte den danska, och vi ska inte övervärdera ett rätt mediokert motstånd. Samtidigt går det inte att blunda för att deras unga offensiva spelare både är mer tekniska och mer funktionella än våra – och att det inte är en tillfällighet att det ser ut på det sättet.
Saknar jämförbara namn
Christian Eriksen är 22 år gammal och har så smärtsamt mycket mer effektiv bollbehandling och konstruktiv kreativitet än någon av våra jämförbara spelare. Detsamma gäller det 19-åriga Ajax-spjutet Viktor Fischer som saknades ikväll. Och i ännu högre utsträckning passar det in på 18-årige Bayern München-begåvningen Pierre Höjbjerg.
Egentligen är det inget särskilt med det. Idrott är cykliskt, och en fotbollsnation med Danmarks traditioner och arv ska regelbundet kunna generera ett knippe talanger av den här kalibern.
Det är betydligt mer anmärkningsvärt att Sverige helt saknar jämförbara namn – och att det har sett ut på det sättet i bortemot ett årtionde.
Borde Erik Hamrén vara snabbare på att ge fler unga chansen? Fullt möjligt, men det här är ett utbildningsproblem i mycket högre utsträckning än det är ett laguttagningsproblem.
Även om man kan argumentera för ett se-och-lära-värde i exceptionella fall kan det inte landa på a-landslagets förbundskapten att lyfta upp oprövade råämnen för att försöka förädla dem. I slutändan kommer det alltid att vara upp till spelarna själva att skaffa sig kvaliteter och meriter till punkten där de faktiskt är konkurrenskraftiga och uttagningsbara på riktigt.
Simon Gustafson? Kristoffer Peterson? Melker Hallberg? Kanske det – hoppas det – men inte här och inte nu.
Pierre Höjbjerg hämtades till Bayern München av Björn Andersson, svensktysken som har inventeringsansvar för den skandinaviska spelarmarknaden.
År efter år dammsuger han Sverige på tonårstalang. År efter år åker han tillbaka ner till München och meddelar att det inte fanns något intressant den här gången heller.
Varför är det så? Och vad kan vi göra för att förändra det?
De frågorna är mycket viktigare att försöka besvara än de som kretsar kring ett formationsexperiment i Köpenhamn. Och de frågorna lär dåna ännu högre i allas våra fotbollshuvuden efter att det belgiska landslaget har spelat på Friends på söndag.