Niva: Målkameror? Ja, tack och bock!
En teknologi som fungerar, en målskytt som hittat rätt och en mittfältare som tappat kursen.
Frankrike-Honduras, 3-0.
Inget att säga om slutresultatet, men en hel del att gå igenom på vägen dit.
Först som sist – personligen är jag oerhörd glad att kunna skriva den här texten utan att ägna huvuddelen av den åt ett substanslöst spekulerande kring huruvida en boll var över mållinjen eller inte.
Teknologin säger att bollen var inne, och jag litar oändligt mycket hellre på den än jag deltar i ett ändlöst käbblande som ändå aldrig kommer någonstans.
Målkameror? Ja, tack och bock.
När vi nu istället kan fokusera på själva matchen kan jag väl börja med att konstatera att det var kul att se ett franskt landslag utan att känna någon sorts instinktiv motvilja mot det.
Så mycket har varit så snett med det här laget i så många år att det länge har varit praktiskt omöjligt att gilla det.
Ett par, tre saneringar senare tycks nu ”Les Bleus” till sist vara på väg ut på andra sidan. Det här är sannerligen inte den mest begåvade elvan som Frankrike ställt på benen, men det är en grupp som inte är befläckad av historien, som i alla fall än så länge lyckas framstå som både seriösa och sympatiska.
Extra försonande
Pogba och Matuidi skyddar sin spelfördelare, ser till att Cabaye kan spreja passningar både till vänster (Griezmann), till höger (Valbuena) och mot mitten (Benzema).
Någonstans var det också lite extra försonande att det var just Karim Benzema som blev matchvinnare. Med sin lynniga ojämnhet var han också på väg att göra sig omöjlig i landslagströjan – vid en punkt hade han inte gjort mål på 15 matcher för Frankrike – men någon inre ihärdighet fick honom att hänga kvar där andra försvann.
Nu har han gjort åtta mål på sina sju senaste landskamper. Nu har han gjort sig själv till den vägvisare som det franska landslaget så uppenbart behöver.
Ändå var det inte han som var matchens mest avgörande spelare.
Förmodligen hade Frankrike vunnit ganska klart ändå, men utgången avgjordes definitivt i samma ögonblick som Wilson Palacios klumpade fram både en straff och en utvisning.
Det var sorgligt att se, av mer än en anledning.
Jag ska direkt erkänna att jag länge har känt ett stort mått av sympati för denne Wilson Palacios. Han kom till min klubb – Tottenham Hotspur – i ett läge när vi var i desperat behov av en klassisk jordfräs på mitten, och de första månaderna spelade han som besatt.
På egen hand kunde han vinna mittfältskrig mot både två och tre motståndare. Han tacklade till sig bollar, han bände fram dem, han snappade upp dem närhelst de låg lösa – men i maj 2009 rasade plötsligt allt.
Hittades mördad
Inför en bortamatch i Liverpool kom Harry Redknapp ner till lobbyn för att äta frukost. Där mötte han en hålögd honduran. I nästan två år hade Wilson Palacios lillebror varit kidnappad – nu hade han hittats mördad.
Wilson Palacios lämnade fotbollen, flög hem till begravningen. Jag måste faktiskt påstå att han aldrig riktigt har kommit tillbaka.
Även om han rent fysiskt infann sig för säsongsstarten några månader senare var han uppenbart ofokuserad och obalanserad. Hans prestationsnivå sjönk dramatiskt, och ganska snabbt försvann han ur Tottenhams startelva.
Nu har drygt fem år gått, och Wilson Palacios har tyvärr inte lyckats få tillbaka sin karriär på kurs. Professionaliteten sägs ha blivit lidande, träningsfliten har minskat och skadorna har blivit fler.
Numera är han en halvdan breddspelare i Stoke, och varje gång jag ser honom spela ger han samma svajiga, splittrade intryck.
Den här kvällen innebar sannerligen inget undantag. Palacios gick ut på planen, och tycktes fast besluten att pressa ner självförstörelseknappen med sina dobbskor. Att han skulle bli utvisad var alldeles uppenbart.
Jag hoppas innerligt att han kan sluta fred med både fotbollen och livet igen – men den här dagen svek han sina lagkamrater och berövade sitt land på en VM-premiär.