As Vegas as Vegas gets
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-07-05
Dan Glimne skriver dagbok från WSOP varje dag bara på sportbladet.se – läs hans andra rapport från Las Vegas
LAS VEGAS
Onsdag 4 juli
Gryning i Las Vegas – eller gryning och gryning, förresten, klockan är närmare lunch innan jag kommit upp, duschat, skrivit och skickat iväg gårdagens krönika och fått tag på en taxi tillbaka till The Rio där årets stora pokerfest pågår dygnet om.
Taxichaufförens namn enligt licensen på instrumentbrädan är
Chaka
; jag tar en chans och frågar om hans förstaspråk är amarinha. Bingo. Han är mycket riktigt från Etiopien och blir överraskad, och vi får en trevlig pratstund medan han kör längs
Mel Tormé
Way – ännu en av dessa showbizpersonligheter som så här belönats för lång och trogen tjänst i Vegas – förbi det numera stängda
Elvis
-A-Rama Museum som kursade förra året. ”I kväll blir det fyrverkerier”, säger Chaka och påminner mig om att det är USA:s nationaldag idag.
Inne i mediarummet går allting som smort, och bara några minuter senare har jag undertecknat alla formalia och fått den stora plastade bricka om halsen som visar att jag tack vare skriverierna för Sportbladet är vederbörligen ackrediterad medlem av presskåren. Bra, med en sådan har man betydligt bättre möjligheter att tassa omkring även i de avspärrade delarna av turneringslokalen, för att inte tala om övriga fringisar.
På väg in till det gigantiska konferensrummet inne på The Rio, belamrat med pokerbord hela vägen till horisonten, går jag förbi en av de legendariska veteranerna på damsidan i USA:
Susie Isaacs
, med smeknamnet ”Ms. Poker” – vilket även står på nummerplåten på hennes bil, vet jag. Inne i konferensrummet utlyser man ett antal tusendollars enbordssatelliter till huvudturneringen; det visar sig inte råda någon brist på villiga, som genast börjar köa för en plats. Dessutom förbereder man starten på den deuce-to-seven-turre som strax ska börja idag.
Jag får också
veta att man tvingats planera om huvudturneringen. Från början var det tänkt att startfältet skulle delas upp på tre dagar av utrymmesskäl: dag 1A, 1B och 1C, 6-8 juli. Anmälningarna överstiger redan prognoserna, varför det blir en dag 1D den 9 juli. Kanske kommer vi ändå, trots farhågorna i kölvattnet efter förra årets antinätspelslag här i USA, att få se ett nytt deltagarrekord?
VM i poker har vuxit till ett evenemang som numera uppmärksammas från kust till kust här i USA. När jag var här första gången, 1994, hade taxichaufförerna som regel inte en susning om att det pågick en pokerturnering av rang, inne på Binion’s Horseshoe där det hölls då; nu, när man nu kliver in i taxin och säger ”The Rio”, möts man mer eller mindre automatiskt av frågan ”You want the poker players’ entrance, sir?” Och förstasidan på veckans upplaga av nöjesguiden What’s On har en närbild på några marker och en hand med två ess, under rubriken ANTE UP! Gamle
Benny Binion
, som en gång drog igång det hela 1970 varvid sex spelare ställde upp och det hela sköttes vid ett enda bord i bakre delen av hans kasino, måste skrocka belåtet i den gamblinghimmel där han befinner sig. Långt in på 1980-talet var det i princip bara professionella spelare som gjorde upp om titeln; när jag väl startar senare i veckan, kommer jag däremot kanske som tidigare att sitta emellan en kirurg och en bilhandlare – och omgiven av unga, hungriga nätkvalare.
Längst in i
lokalen har man satt upp det kombinerade feature- och finalbordet, omgivet av läktare. Där är just nu tomt, öde och släckt, men på eftermiddagen och kvällen den 17 juli kommer det att vara centrum i pokeruniversum. De många skyltarna visar att huvudsponsorn är samma ölföretag som förra året. De har dessutom i korridorerna satt upp ett pokerbord med tjocka fejkade staplar av sedlar på – monopolliknande, visar det sig vid en närmare titt – samt sin logotyp på väggen, och vid det bordet ställer sig många glatt för att låta släkt och vänner ta ett foto.
I korridorerna går snacket om vilka favoriterna är? och det namn som verkar nämnas oftast, faktiskt, är
Phil Hellmuth
, som ju häromdagen tog sitt 11:e WSOP-armband. Han verkar fruktansvärt fokuserad och hängiven, och det skulle inte förvåna mig om han kanske lyckas ta ett 12:e armband med. Man kan tycka vad man vill om hans temperament, utbrott inför TV-kamerorna och en självsäkerhet som till och med går hans medamerikaner på nerverna, men faktum kvarstår att ingen, jag säger ingen, cashat in så många gånger här i WSOP som just Phil Hellmuth – och då har jag inte ens nämnt hans lista på övriga turneringssegrar, lång som en påskpsalm. Hans talang vid pokerbordet är odiskutabel, och det ska bli intressant att följa hans framfart här i VM snart.
Och en kul
anekdot får jag höra: efter att
Bruno Fitoussi
under en turre här i lowball (där den lägsta pokerhanden vinner, för omväxlings skull) häromdagen hade kastat sina kort, stirrade
Erick Lindgren
länge på Fitoussis ring med en royal straight flush ingraverad, och sade sedan vitsigt: ”Bruno, du borde skaffa dig en ny och bättre ring för lowball.”
Jag ser inga svenska spelare i korridorerna för ögonblicket, men den första kvällen, igår, stötte jag ihop med
Micke Thuritz
och
Gino Yonan
och några andra. Jag tar en taxi tillbaka till Wynn för att göra mig av med lite papper och annat. På vägen åker jag förbi en megareklamskylt – i den här staden nöjer man sig inte med fjuttiga affischer på utsidan av några telefonkiosker – för komikern
George Wallace
, med slogan ”As Vegas as Vegas gets” nere i hörnet. Bra annonscopy, tycker jag som växte upp i reklambyråmiljö och som ett resultat av det med elva dagstidningar i hemmet; den slogan stämmer faktiskt in på många av de attityder och företeelser som man stöter på här.
Från Wynn promenerar
jag söderut längs The Strip, det som en gång var landsvägen U.S. Highway 91 till Kalifornien men nu kantas av megakasinon, bort till Imperial Palace. Det är ännu en dag med gassande sol och temperaturer på långt över 40 grader i skuggan. Här och var har man ställt upp aggregat som sprutar en tunn svalkande vattendimma över de många fotgängarna på trottoaren; trafiken längs The Strip är tät.
På kasinot Imperial Palace kliver jag in i hissen, och där sitter något jag aldrig sett tidigare: en varningslampa med texten EARTHQUAKE på. Coolt, hissen kan varna om och när det blir jordbävning. Jag fotar knappen med digitalkameran, och åker sedan upp till femte våningen för att besöka The Auto Collections, Las Vegas mest kända bilmuseum. Här finns över 250 olika bilar i samlingen – och nästan alla är till salu! As Vegas as Vegas gets, som sagt. Det har också till följd att samlingen aldrig ser likadan ut från gång till gång. Åtskilliga av de välputsade bilarna skulle jag inte ha något emot att äga själv: till exempel en öppen Shelby Cobra med sjulitersmotor och brutala avgasrör på bägge sidorna? eller varför inte en svart Cadillac Ghia från 1953, det ena av de två (!) exemplar som någonsin byggdes av denna udda men linjesköna bil. Detta exemplar har dessutom tillhört filmstjärnan
Rita Hayworth
, enligt skylten. Jag noterar också priset längst ned: två och en halv miljon dollar!
Någon affär blir
det inte denna gång, utan bara några vykort i souvenirbutiken där jag ser en latinotjej iförd ett linne med texten NO ROMANCE WITHOUT FINANCE på. Hon är vacker, har ett tjockt guldhalsband och åtskilliga dito armband, och förefaller om möjligt ännu dyrare i drift än vad Rita Hayworths gamla bil säkert är.
Klockan 18 är jag tillbaka på The Rio, för att möta upp med
Tran Van-Hung
från Unibets kontor i London och ett antal Unibetkvalvinnare, och för att köpa in oss kontant i huvudturneringen. Den omtalade antinätspelslagen har krånglat till livet inom pokervärlden! Vi ställer oss i kön till registreringen och det tiotalet öppna kassörsluckorna. Tran öppnar sin tjocka midjeväska och ger oss var sin färdigbandad packe med hundra 100-dollarsedlar, 10.000 totalt. Det känns lite småkul, och vi fotograferar varandra med sedelpacken i högsta hugg.
När det blir min tur blir jag tillfrågad om vilken dag jag vill starta, och väljer dag 1B: lördag 7 juli. Datumet 07-07-07 verkar kul. Nu är jag inte den vidskepliga typen, men här i Las Vegas är ju ”Lucky Sevens” något som förknippas med jackpot på var och varannan enarmad bandit, när tre sjuor ställer sig på rad. Jag har också läst att man samma datum, 07-07-07, inte oväntat kommer att slå rekord i antal vigslar här i Las Vegas, just på grund av den nummermagi som svävar över sifferkombinationen. As Vegas as Vegas gets, som sagt. Man kan dra en parallell till 8 augusti 1988 (08-08-88), när motsvarande rekord i vigslar på en och samma dag, ännu oöverträffat, sattes inom den kinesisktalande delen av världen: där är det som bekant siffran 8 som anses särskilt lyckobringande.
Jag räcker över
sedlarna, och kassören bakom disken sliter av bandet, räknar dem för hand, och sedan kör dem igenom en maskin varpå han fotostatkopierar mitt pass och jag får fylla i några papper. Hur mycket dollarsedlar det just nu finns där sammanlagt, bakom gallren för alla luckorna och under överinseende av kontrollanter och välbeväpnade vakter, vågar jag inte tänka på. Säkert hade det varit ett bra tillskott till Zimbabwes nationalbudget. Sedan räcker han över mina biljetter: jag kommer att starta på bord 98, plats nummer 2. Han önskar mig ett lycka till som faktiskt känns mera äkta än mekaniskt, och ropar ”Nästa!”.
Jag åker tillbaka till Wynn på nytt – på baksidan av kvittot jag får av taxichauffören gör en klärvoajant kvinna vid namn
Luzia
reklam för sina spådomar i tarotkort – låser in värdehandlingarna i kassaskåpet, och går en sväng till pokerrummet på The Venetian med den vackra gondolhamnen utanför; men deras CEO Poker Tour-turre för dagen är redan igång. Jag tar en broschyr: under tiden 2-9 juli kör de en serie turneringar, kallad ”CEO Poker Tour”, med inköp på omväxlande antingen 500 eller 1000 dollar, och så ett finalbord den 10 juli där både ansenliga mängder kontanter och ett armband står på spel. Intressant hur idén med armband som vinnarsymbol är på väg att sprida sig, efter att ha lanserats också den på 1970-talet av Benny Binion i samband med WSOP. Även på Bellagio har man nyligen haft en serie större turneringar, med armband som delats ut; och svenske spelaren
Jonas Molander
vann ett av dem!
Middagen får bli
inne på Mirage, i deras brasilianska restaurang Samba. Jag fastnar för deras variant av ”gående smörgåsbord”, som består i att olika kypare går runt mellan borden med grillspett, fisk och mycket annat: det är bara att få tillskuret och upplagt på tallriken vad man önskar bland det över dussinet olika rätter, ett obegränsat antal gånger. Speciellt den honungsgrillade fläskfilén ihop med likaledes grillad ananas är superb. Den tunga kniven i mitt bordsbestick är i närmast machetestorlek, och skulle ledigt kunna figurera som Bevisföremål A i en mordrättegång. Jag äter långt mer av läckerheterna än jag borde, innan jag så småningom kommer ut på gatan i kvällsmörkret och promenerar norrut.
Det är fullt med folk i rörelse, men annars ser man inga tecken på att det är nationaldag här – inga parader eller ceremonier. En gång tidigare har jag varit i USA just den fjärde juli, i Los Angeles för många år sedan, och lärde mig då knepet hur man fyller en uppochnedvänd svart plastsopsäck med gas, knyter till, och låter den gå till väders med en lång, vidhängande tänd stubintråd. Det ljudlösa och plötsliga eldhavet mot en svart natthimmel har närmast UFO-karaktär över sig.
Strax efter klockan
21 brakar ett fyrverkeri igång, men det är ända borta vid Hilton en bra bit från The Strip, och man ser inte så mycket mellan palmträden; men jag sätter mig ändå en stund på en tegelmur och betraktar skådespelet. Sedan kliver jag in på Circus Circus och känner mig lite nostalgisk: det var det första kasino som jag någonsin spelade på i Las Vegas, en majkväll 1994 – har jag varit i pokerbranschen så länge? – och då faktiskt vann runt hundra dollar, i $1-4 spreadlimit seven card stud.
Deras pokerrum har utökats och flyttats till en ny plats under de tretton åren sedan dess, men bara två bord är igång denna kväll. Den enda lediga platsen är vid ett $3-$6 limit hold’em-bord, och jag köper på impuls in mig för 300 dollar.
Motståndet är inte över hövan, utan består mest av ”turister”, som är Las Vegas-slang för fisk. Bara en annan spelare, en medelålders britt närmast till vänster om mig, verkar veta vad han gör: de övriga går med och synar alldeles för ofta. Jag får inte speciellt många goda händer, men de jag får betalar sig. En timme senare cashar jag ut, 62 dollar rikare – lagom för att betala middagen med vin på Mirage tidigare ikväll och en taxi tillbaka till Wynn. En fullt acceptabel start på pokern här i Las Vegas, men det kommer att krävas mera uppvärmning än så inför The Big One när jag och trehundra andra svenskar ska in i elden.