Övermod, arrogans och vulgaritet präglar Knicks
Sportveckan i USA med Per Bjurman
NEW YORK. Så Knicks vann sin första hemmapremiär på sex år.
Säger det något?
Troligen inte.
New Yorks främsta basketlag är en ruttnande organism.
Det var förstås trevligt för fansen i Garden att New York Knicks faktiskt kunde bjuda på en seger – 97-93 – i hemmapremiären mot Minnesota Timberwolves i söndags.
Något så sensationellt har inte inträffat på sex år och pröjsar man 16 000 kronor för en biljett – och det gör dom som sitter courtside i Garden, groteskt nog – tycker man antagligen att det var på tiden.
Men jag är rädd att den positiva överraskningen bara var en lyckträff – ingen indikation på att the happy days skulle vara tillbaka under korgarna där borta på sjunde avenyn.
Knicks kommer troligen att göra ännu en skitsäsong och missa slutspelet i vår också.
Inte för att det inte finns talang i laget. Tvärtom, Knicks har högre lönebudget och större stjärnor än merparten av konkurrenterna i NBA.
Men de råkar också vara champions i den klassiska New York-grenen ”bristande teamwork”. Om basebollens Yankees har problem att bygga lag av sitt uppbåd av divor, då måste situationen i Knicks beskrivas som regelrätt kataklysm.
Spelarna förefaller ofta omedvetna om att de överhuvudtaget ingår i ett kollektiv.
Dessvärre kan det inte bli på annat sätt i en organisation som ruttnar inifrån – och det gör Knicks, i moralisk och ideologisk mening. Från ägarstaben och vidare, via coachen Isiah Thomas, präglas klubben av arrogans, övermod, småsinthet och vulgaritet.
Vid rättegången i somras, under vilken en tidigare anställd anklagade Thomas för sexuella trakasserier (och också tilldömdes ett saftigt skadestånd), framträdde bilden av rena drängstugan, där fratboy-sluskar behandlar kvinnor som boskap och mobbing närmast uppmuntras.
Och som de säger i maffiafilmerna:
Skit rinner neråt.
Så om inga genomgripande förändringar äger rum inom kort får nog Spike Lee och de andra stackarna som sitter vid sidlinjen nöja sig med de små, tillfälliga glädje
Den största grundseriematchen i NFL:s historia.
Så beskrevs helgens möte mellan New England Patriots och Indianapolis Colts.
Hype, visst. Sånt är de bra på i amerikansk idrott. Men under Patriots fantastiska vändning i slutet levde tillställningen faktiskt upp till förhandshysterin.
Och nu börjar det bli svårt att tänka sig vem som ska hindra Tom Brady & co från att pricka in den perfekta säsongen – alltså vinna alla matcher.
Det har inte inträffat sedan Miami Dolphins storhetstid i början av 70-talet, men som sagt: Vem ska hindra Patriots?
New York Giants i sista omgången?
Ha!
Nu är det bistra tider för Yankees-fansen.
Först skrev Joe Torre, den älskade coachen, på för Dodgers – en organisation hela New York ser som synonym med djävulen ända sedan ägarna flyttade laget från Brooklyn till sunny California på 50-talet.
Sedan började det gå rykten om att ”A-Rod” kan vara på väg att signa ett kontrakt med lokalkonkurrenten New York Mets. Enligt Daily News ska Rodriguez agent Scott Boras inom kort träffa Mets general manager Omar Minaya för att diskutera saken.
För ett Yankee-fan vore en sådan affär att jämföra med... ja, det finns nästan inget att dra till med. Men om en djurgårdare försöker föreställa sig hur det skulle kännas om AIK köpte Stadion, la ner Dif:s A-lag och skrev om historien så att framtida generationer fick veta att Knivsta, Rolle Stoltz och Kim Källström var genuina gnagare, då kommer vi någonstans i närheten.