Livet är till för de levande
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-04-07
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Alla minns hur han levde, i full fart på racerbanan.
Alla minns hur han dog, i full fart på racerbanan.
Ronnie Peterson dog mitt i livet, när han gjorde det han älskade mest.
Från det kan vi alla lära oss något: hur vi borde leva.
Långfredag. En dag för tid och eftertanke, oavsett vad man tror eller inte tror på. För mig blev det också äntligen en vilodag. En paus i barndomshemmet, en stilla stund att tänka och minnas. Tid att promenera genom ett vårligt, halländskt landskap och möta färger, ljus och dofter från förr.
Inne på kyrkogården till Vinbergs gamla kyrka, den som brann ner vid förra sekelskiftet, kom det så till mig; ett av mina starkaste tidiga minnen. Den där söndagen, den 10 september 1978. Min första inblick i hur snabbt tillvaron kan förändras, hur en dag kan skifta från dur till moll.
Måste hem till loppet
Det var sol och träd som brann i höstens färger. Mamma och pappa hade tagit med oss på utflykt till kyrkogården med alla de spännande, gamla gravstenarna. Min lillasyster Johannas hand så förtroendefullt i min. Bruna manchesterjackor, lek i löven, pappa som läste på stenarna om folk som levt för obegripligt längesen. Mamma, som älskade formel 1, och som skyndade på oss:
”Vi måste hinna hem till loppet”.
Köttbullar och pommesfrites (vår favorit på beställning) framför den murriga, gamla tv:n. Bilar på startlinjen med mullrande motorer. Jag var knappt sex år och Johanna tre år; om formel 1 visste vi litet eller intet. Men vi kände spänningen, förväntan.
Så förbyttes allt, mamma ropade ”nej, nej”, pappa ”det kan inte vara sant”.
Resten är svart, sorgkantad idrottshistoria. Den stora kraschen just efter starten på Monza. Ronnie Petersons Lotus som körde in i räcket och fattade eld. Hunt, Regazzoni och Depallier som lyckades få ut Peterson. Den alltför långa tid som gick innan han fick läkarhjälp. De fel som begicks. Prestigespelet på sjukhuset. En ung man som dog i onödan.
Dagen efter vår familjeutflykt var han borta. Den 11 september, ett datum som senare skulle förknippas med andra mörka minnen. Han blev 34 år.
Få blir så legendariska som idrottsmän som dör i förtid. Inga blir så mytomspunna som de som dessutom lever hårt och dör farligt. Män, och ibland kvinnor, som är beredda att riskera allt för att göra det de tror på och brinner för. Om de är genier eller dårar kan alltid diskuteras. Men ett vet jag: livet ska upplevas, inte bara genomlevas.
Hon faller i glömska
En påminnelse om det gagnar oss alla ibland. Jag fick min erinran i går, inför minnena om Ronnie Peterson och invid de gamla gravarna. Tankar på jobbet, plikter och konflikter, stress och press vek långsamt undan. På de vördnadsbjudande stenarna läste jag om lantbrukare, fiskare – och en prost. Kvinnorna stod som alltid utan egen identitet, bara nämnda som hustrur. Mödosamt följde mina fingrar de under mossa gömda bokstäverna, fann en ”Ulrika, älskad maka, född 1783”. När hon dog var omöjligt att uttyda, stenen hade vittrat sönder. Till dessa gravar kommer ingen för att sätta påskliljor.
Så fort går en människa ur tiden, så snabbt faller hon i glömska.
En uppmaning
Ronnie Peterson och de andra stora, de som erövrat en plats i historien, deras minne lever däremot vidare.
Men bara i böckerna. Livet, det är till för de levande. Där Vinbergs gamla kyrka stod i 800 år finns nu bara stenaltaret och portalen kvar, med en gammal skrift:
”Lär oss att betänka hur få våra dagar är, så att vi må få visa hjärtan.”
En stillsam uppmaning om att jag ska ta mig mer tid att göra det jag vill.
Som att läsa min underbara, nyinköpta biografi om Ayrton Senna. Ännu en förare som körde magiskt och dog tragiskt.
Men allra mest en påminnelse om att försöka ta mina egna och andras tillkortakommanden med lite större ro.