Fredriksson: Uppdraget – ett mirakel
Harmonin löjligt bra inför Sundhages sista show
Bilderna av passionerade, sjungande, inspirerande, segrande Pia Sundhage kommer att saknas i Sverige.
Samtidigt saknar Blågult spelet.
Så hur ska de svara tvivlarna den här gången?
Pia Sundhage knyter näven, hoppar och jublar över Nilla Fischers snygga nickmål på den första träningen i Nederländerna.
Hon visslar när hon går av plan, gör tummen upp, och säger att det var en skitbra träning efter den tredje.
Allt är som vanligt
När det senare är dags för några spelare och Sundhage att rada upp sig vid varsitt bord i mixade zonen för att snacka med de svenska medierna garvar Caroline Seger mest.
”Jaha, tack för att ni kom till mitt bord”, säger hon till de två reportrar som stått där en stund. Lagkapten gestikulerar bort mot Pias fullsmockade hörna och suckar skämtsamt: ”Det är alltid så!”.
När Pia Sundhage går in mot sitt sista mästerskap som svensk förbundskapten är allt som vanligt.
Hon nynnar, pratar om hjärtan som bultar, och hur viktigt det är att stämningen som skapats under lång tid peakar.
Och just där har hon lyckats, för harmonin i Blågult är nästan löjlig. Spelarna kommer från ett mästerskap som stärkt känslan av att ingenting är omöjligt och inte en enda sekund går åt att prata skador. Startelvan är så bestämd den kan vara sedan länge, och i sociala medier pumpar spelarna ut videor med rollspel, pingisspel och fuldans.
En avskedsföreställning
Men allt det där spelar ingen roll för någon annan. Trots att laget kommer till turneringen med ett sammansvetsat gäng och ett OS-silver från i fjol pratas det om Tyskland, Frankrike, England, Spanien, och hemmanationen Holland som de kanske mest spännande lagen.
Det må vara Pia Sundhages sista mästerskap med laget, kanske till och med ett par veteraners avskedsföreställning, men det kommer krävas ytterligare mirakel för att bärga ännu en framgång.
För även om spelare och ledare pratar om att Tyskland kommer en match närmare förlust efter varje möte, om att det varit jämna matcher de senaste åren (bortsett från VM 2015) och att den tyska maskinen inte ser likadan ut som förut så finns det just nu faktiskt ingenting som talar för att det blir svenskt premiärjubel. Med den svenska måltorka som varit den senaste tiden, och den skakiga vänsterkanten, känns inga möten särskilt bergis.
Som bäst när de är uträknade
Om Sverige kommer tvåa i gruppen – vilket sett till slutspelet är att föredra – kan det bli Holland eller Norge i kvartsfinalen. Någonstans där tror jag tyvärr att det här mästerskapet slutar för det här gänget och Pia Sundhage, även om hon så klart är värd ett annat avslut.
Landslaget har tidigare visat att de kan vara som bäst när de är helt uträknade.
De har sagt att de kommer kräma ur det sista för Pia. Att de i det bleka genrepet var helt tröttkörda av den hårda träningen.
De kommer säkert svara tvivlarna med att prestera mot Holland eller Norge, till och med Tyskland, också.
I en intervju på spelarhotellet i veckan sa förbundskaptenen att hon hoppas att någon av fåntrattarna – hon syftade på sina spelare – efter fem år kommer att säga att hon på något sätt inspirerat dem. ”Vi spelar roll och betyder väldigt mycket för nästa generation”, sa hon.
Hur det än går behöver ingen fåntratt fem år på sig för att dra den självklara slutsatsen.