Wennerholm: Finnkampen skadar svensk idrott
BRYSSEL. Finnkampen är en klassiker som blöder.
En klassiker på väg att dö.
Jag sitter på distans och ser en inramning av tomma läktare och dykande intresse.
Och jag undrar om inte den här landskampen överlevt sig själv.
Jag kan till och med sträcka mig så långt att Finnkampen skadar svensk friidrott.
Att många nöjer sig med ett ögonblick i rampljuset i den både överskattade och överdrivet mediabevakade landskamp det blivit.
Resultaten är inte värda den uppmärksamheten.
Mediokra resultat hyllas, segrar värda noll på den internationella marknaden överskattas.
De aktiva luras att tro att de är bättre än de är och jag tror att det är en fara både för svensk och finsk friidrott. Det hämmar drivkraften när du kan bli hyllad som en hjälte på så enkla vägar.
Jag har växt upp med Finnkampen och var på min första 1982. Då var det krig.
Då överdriver jag inte. Det var vassa armbågar, äkta hat och en antagonism som blivit historia.
Upphetsande som en syjunta
Det fanns alltid något att skriva hem om, någon som stod blödande efter att ha vägrat ge sig.
I dag är Finnkampen lika upphetsande som en syjunta i Sunne.
Det är en eller ett par koppar bryggkaffe, sju sorters kakor och allmänt trevligt umgänge.
Så känns det.
Men det är inte så enkelt att bara lägga ner Finnkampen. Den drar fortfarande stort intresse i Finland och det är inte helt död än. Men det krävs mer, det krävs både finsk sisu och svenskt jävlaranamma. Men det är tyvärr begrepp som försvinner mer och mer.
Finland har inte ens några spjutkastare av klass länge, förutom veteranen Tero Pitkämäki.
Vart är världen på väg?
Jag skrev att gång aldrig varit ett större skämt än under VM i London.
Jag hade fel.
Det var ett ännu större skämt Finnkampens första dag.
Vad har den alltmer pinsamma gången på Stockholms Stadion att göra, när den inte ens räknas in i Finnkampen?
Nu fick gången oförskämt många rubriker då det blev svenskt rekord, ett världsrekord för 55-plussare och samma meningslösa snack inför tävlingarna.
Nej, det är dags att kasta ut detta pajasförbund från både Finnkampen och RF.
Vill inte ha med det att göra
Jag förstår att Svenska Friidrottsförbundet saboterat varje försök att placera gången under deras paraply, som det faktiskt är i alla andra friidrottsländer.
De vill inte ha med gången att göra, men tvingas plocka in den under mästerskapen och i Finnkampen.
Friidrottens förbundskapten Karin Torneklint hejade naturligtvis på gångarna i London och såg dem som en del av VM-truppen. Men vilka hejar inte hon på? Hon hejar på alla.
Nej, gången får ensam vandra vidare i det som kallas Gång & Vandringsförbundet och som håvade in 1 905 000 kronor i bidrag från Riksidrottsförbundet (RF) 2016. Dessutom får de bidrag från Sveriges Olympiska Kommitté.
Det är inga stora summor i sammanhanget, men ändå alldeles för mycket.
Nu blev det ännu pinsammare när den 60-åriga förbundskaptenen Siv Karlström än en gång tvingades ställa sig på startlinjen i en Finnkamp.
Gör det ännu pinsammare
Inte bara för att hon måste, utan för att hon är landets näst bästa gångare på damsidan. Trots att hon inte ens kan gå rent längre på sina stela ben, enligt egen utsago. Nu satte hon ”världsrekord” också i sin åldersklass. Det gör det bara ännu pinsammare.
Och bredvid henne stod Monica Svensson, som la av som 31-åring 2010 efter år av konflikter med samma förbundskapten Karlström, som hon kallade båda diktator och hävdade hotat henne med förgiftning.
Den nu 38-åriga Svensson är överlägsen Sverige-etta med dubbla SM-guld från gång-SM i Borås i juli.
Återväxten är lika med noll och ingen av ungdomsklasserna på damsidan drog fler än två deltagare i SM.
Vissa hade bara en.
Perseus Karlström var kritisk till att Svt inte ens visade gången och startade sin sändning först när gången var över.
Jag anser att de visade en ovanlig hänsyn till tittarna.
Tack för det.